Kristi sista frestelse – en långfredagspredikan

Kristi sista frestelse – en långfredagspredikan

Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 10 april 2020
Långfredagen: Korset

 

Matteusevangeliet 27:32–56
På vägen ut träffa­de de på en man från Ky­re­ne vid namn Si­mon, och ho­nom tving­a­de de att bära Jesu kors. När de kom till ett ställe som kal­las Gol­go­ta, vil­ket be­ty­der Skal­len, gav de ho­nom vin att dric­ka, blan­dat med gal­la. Han sma­ka­de på det men vil­le in­te dric­ka. När de ha­de korsfäst ho­nom de­la­de de upp hans kläder ge­nom att kas­ta lott om dem, och se­dan slog de sig ner där och vak­ta­de ho­nom. Ovanför hans hu­vud ha­de de satt upp an­kla­gel­sen mot ho­nom som löd: Det­ta är Je­sus, ju­dar­nas ko­nung.

Sam­ti­digt med ho­nom korsfästes två röva­re, den ene till höger och den and­re till väns­ter om ho­nom. De som gick förbi smäda­de ho­nom och ska­ka­de på hu­vu­det och sa­de: ”Du som ri­ver ner temp­let och byg­ger upp det igen på tre da­gar – hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från kor­set.” Överste­präster­na, de skriftlärda och de älds­te gjor­de också narr av ho­nom och sa­de: ”And­ra har han hjälpt, sig själv kan han in­te hjälpa. Han är Is­ra­els kung, nu får han sti­ga ner från kor­set, så skall vi tro på ho­nom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda ho­nom, om han bryr sig om ho­nom. Han har ju sagt att han är Guds son.” På sam­ma sätt blev han skym­fad av rövar­na som var korsfästa till­sam­mans med ho­nom.

Vid sjätte tim­men föll ett mörker över he­la jor­den, och det va­ra­de till ni­on­de tim­men. Vid ni­on­de tim­men ro­pa­de Je­sus med hög röst: ”Eli, Eli, le­ma sa­bach­ta­ni?” (vil­ket be­ty­der: Min Gud, min Gud, varför har du över­gi­vit mig?). Några som stod där hörde det och sa­de: ”Han ro­par på Elia.” En av dem sprang ge­nast bort och tog en svamp, fyll­de den med surt vin och sat­te den på en käpp för att ge ho­nom att dric­ka. Då sa­de de and­ra: ”Låt oss se om Elia kom­mer och hjälper ho­nom.” Men Je­sus ro­pa­de än en gång med hög röst och gav upp an­dan.

Då brast förhäng­et i temp­let i två de­lar, uppi­från och ända ner, jor­den ska­ka­de och klip­por­na rämna­de, och gra­var­na öpp­na­de sig. Många krop­par av av­lid­na he­li­ga uppväck­tes, och ef­ter hans upp­ståndel­se lämna­de de si­na gra­var och gick in i den he­li­ga sta­den och kun­de ses av många. När of­fi­ce­ren och de som be­va­ka­de Je­sus till­sam­mans med ho­nom såg jordbävning­en och det and­ra som hände, greps de av stark fruk­tan och sa­de: ”Den man­nen måste ha va­rit Guds son.”

Där var också många kvin­nor som stod läng­re bort och såg på. De ha­de följt med Je­sus från Ga­li­leen för att tjäna ho­nom, och bland dem var Ma­ria från Mag­da­la och Ma­ria som var Ja­kobs och Jo­sefs mor och mo­dern till Se­be­dai­os söner.

 

”Om du är Guds son…” De som gick förbi avrättningsplatsen Golgota utanför Jerusalems stadsmur och såg Jesus hänga där på korset, smädade honom och sade:

Hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från kor­set.

”Om du är Guds son…” Jesus hade hört de orden förr. Kanske hade de orden rentav förföljt honom livet igenom. I början av sin bok om Jesus berättar evangelisten Matteus för oss om Jesu prövningskamp i ödemarken (Matteusevangeliet 4:1–11). Där ute i öknen hade djävulen sökt upp Jesus och sagt till honom:  ”Om du är Guds son…”, eller som det också är möjligt att översätta frasen: ”Eftersom du är Guds son…”

Om du är Guds son, så befall de här stenarna att bli bröd. […] Om du är Guds son, så kasta dig ner [från tempelmuren]. […] Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillbeder mig.

Men Jesus hade avvisat djävulens frestelser med hänvisning till Guds ord:

Det står skrivet: Människan skall leva inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun. […] Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov. […] Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.

Trots att Jesus den gången, när han mötte frestaren i öknen, måste ha varit helt slut och färdig efter att ha fastat i fyrtio dagar, verkade Jesus ändå, såsom Matteus beskriver det, ha hittat de rätta, avväpnande bibelorden relativt snabbt och lätt.

”Om du är Guds son…” Ja, Jesus hade hört de orden förr, och nu på korset på Golgota hör han dem igen. Han hör dem från de som gick förbi och smädade honom, och från rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. ”Hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.”

Men det finns en skillnad mellan Jesu frestelser i öknen som Matteus berättar om i början av sin bok, och när Matteus nu berättar om Kristi sista frestelse på Golgota. I öknen hade Jesus funnit svaren i bibeln snabbt och lätt. Bibelns ord flöt fram ur honom som ett rinnande vatten och han hade kunnat ge svar på tal. Men nu…

När Matteus evangelistkolleger Lukas och Johannes berättar om Jesu korsfästelse, låter de förstå att Jesus yttrade ett flertal ord på korset. Men Matteus håller sig till den tradition som evangelisten Markus förmedlar, och där är det inte så. Vi får höra ganska mycket om hur människorna smädade Jesus, och om deras frestande ord: ”Hjälp dig själv nu, om du är Guds son…” Men Jesus har inget svar. Det går flera timmar utan att Jesus hittar något lämpligt bibel­ord eller något annat att säga, något som kan tolka situationen eller visa att han är på rätt väg.

På korset är Jesus verkligen naken och avklädd på a.llt: sina kläder, sin heder och till och med sin tidigare förtrolighet med den heliga skrift – bibeln.

Bibeln, som varje dag i hela hans liv hade väglett honom, och som han hade väglett andra med.

Bibeln, som han hade utlagt så underbart, och förklarat för människorna på ett så fantastiskt sätt. Och folket hade överväldigats av hans undervisning, ”för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda” (Matteusevangeliet 7:28–29).

Men när Jesus hänger på korset har han förlorat också detta. Ingenting finns kvar. Han är berövad på allt.

I bibelns psaltarpsalm 109 heter det:

Jag kan ge mina smädare svar, ty jag litar på dina ord. Ryck inte sanningens ord ifrån mig, jag hoppas på dina domslut.
(Psaltaren 119:42–43)

Men på Golgota verkar till och med sanningens ord ha ryckts bort från Jesus.

Det är märkligt att Matteus, som annars beskriver Jesus som den store skriftlärde bibelläraren som hade sagt att inte ens det allra minsta bud i Israels lag, inte den minsta prick i Guds ord, fick eller kunde ändras eller upphävas (Matteusevangeliet  5:17–19), nu, på Golgota, framställer Jesus som vore han en gudlös hedning utan minsta kunskap om Guds ord.

”Om du är Guds son…” smädar folket, men Jesus har inget svar att komma med, och timmarna går.

Under dessa långa smärtsamma timmar på korset, söker han då i sitt minne efter något enda bibelord att hålla sig till? Söker han efter något enda i sin tro på Herren, Israels Gud som bär och som håller? Kanske. Men sanningens ord har ryckts ifrån honom.

Det enda bibelord han till slut får fatt på, det enda han kan komma på, är en enda liten vers från den tjugoandra psaltarpsalmen. Och den enda bibelversen är, enligt Matteus, de enda ord Jesus yttrar under de långa, plågsamma timmarna på korset:

Eli, eli, lema sabchtani?

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
(Psaltaren 22:1)

Och nästa gång Jesus öppnar munnen, hörs inte ens det bibelordet från honom, utan bara ett oartikulerat läte. Innan han ger upp andan.

Så visar Jesus, i sin nakenhet och avkläddhet, och till och med bibellöshet, vad för slags Gudsson han är: en som har erfarit den totala övergivenheten och rådvillheten, en Gudsson som förstår och delar våra erfarenheter av att famla i mörkret efter något enda litet ord som skulle kunna lyfta oss eller visa oss en riktning.