10 apr Kristus möter oss i det djupt mänskliga – en predikan om gudomlig närvaro
Predikan av Eva Larsen i Norrmalmskyrkan den 8 april 2018
Andra söndagen i påsktiden: Påskens vittnen
Johannesevangeliet 21:1–14
Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.
Igår uppmärksammades årsdagen av terrorattacken som drabbade många på Drottninggatan en fredagseftermiddag för ett år sen. Det blev en smärtsam dag att minnas, särskilt för de som drabbades då de var där när det hände, och för de som förlorade en nära anhörig. Men också för att vi påminns om det främlingskap som finns, och som kan få enskilda att utföra sådana dåd. Men mitt i det svarta upplevde vi också ljusstrimmor, som när vi såg den omsorg och kärlek som visades genom manifestationer, blommor och post-it-lappar.
En morgontidning intervjuade några personer som var där när det hände, som klarade sig fysiskt. Smärtsamma minnen lever kvar och präglar deras liv. Men det som slog mig när jag läste, var att det var det vanliga, det invanda och trygga, som hjälpte dem tillbaka till livet. Deras väg tillbaka handlade i samtliga fall om kontakten med osentimentalt konkreta och vardagliga saker.
För en person handlade det om återvändandet till den skogsdunge hon ofta besökt som liten när hon behövde tröst. Där uppe på bergsknallen med armarna runt trädet hittade hon lugnet hon en gång känt just där. För en annan person var det omsorgen om ett nyfött barn som gav henne kraft. För ytterligare en annan var vägen tillbaka längre, men när han blev påmind om en gammal längtan han haft om ett drömyrke – och som han var mitt uppe i att förverkliga för ett år sen – beslutade han sig att ta tag i den igen.
Nej, vi ska inte förringa betydelsen av det vardagliga. Och kraften i det vi känner igen. Det finns också ett väl beprövat råd: Fatta inga nya beslut när du befinner dig i kris. Vänta istället och låt tiden utvisa nästa steg. Vägen du ska börja gå finns där du står.
Kanske var det något liknande som medvetet eller omedvetet drev lärjungarna dagarna efter påskens händelser. En annan fredag långt från Drottninggatan, men ändå sammanbundet genom osynliga band, dog deras mästare. Efter vad som verkade vara ett grymt slut hade de så småningom översköljts, en efter en, av hopp. Först hade den uppståndne visat sig för några kvinnor, därefter för ett par vandrare på väg till Emmaus. Och redan samma dag som han uppstått hade han visat sig för lärjungarna som gömt sig bakom låsta dörrar.
Där hade han sträckt fram sina händer och sagt: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Han ville ta bort deras rädsla. Men han ville också ge dem mod för kommande uppdrag. Händerna var sårmärkta. Den väg han kallade dem till var korsets väg, och samtidigt uppståndelsens väg. Men det var för mycket för lärjungarna att ta in just då. De kände sig med all sannolikhet rådvilla och osäkra. Därför gör de vad de kan och känner till, de återvänder till sin vardag.
Nu har det gått ytterligare några dagar och de är samlade igen. Denna gång i Galileen, hemtrakterna. Jerusalem var inte deras hem, och fiskebåtarna väntade. Det lugnade dem. Men vad de kanske inte förväntat sig var att de också skulle få möta sin Mästare där. Natten ute på sjön var tung. De sliter men får ingen fisk. I gryningen närmar de sig land. Då ser de en främling stå på stranden som ropar ett gott råd till dem: Kasta ut nätet på andra sidan. Och när de gör det får de så mycket fisk att de inte orkar dra in nätet.
Johannes förstår vem främlingen på stranden är, och när han säger det hoppar Petrus ur båten för att komma fortare i land. De andra kommer efter i båten med det tunga släpet. Och så står han där, Jesus, vid den eld han gjort upp. På glöden ligger halstrad fisk, och han har bröd, och han ber dem hämta mer av den nyfångade fisken. Så sträcker han ut handen: ”Kom nu och ät!”
Om måltidsgemenskap var viktig för Jesus när han tidigare levde med sina lärjungar, så är den kanske ännu viktigare nu. Det finns något oerhört i att dela mat med varandra. Och tänker vi efter så äter vi helst med dem vi känner. Till våra hem bjuder vi vänner, i skolmatsalen sätter vi oss gärna med våra klasskamrater. Det har med trygghet att göra. Jesus gick ett steg till och bjöd in sig till dem han inte kände. Han ville lära känna dem. Och han ville att de skulle lära känna honom. En gränsöverskridande inbjudan.
Det händer något när vi äter tillsammans. Inte minst visar det att vi människor har samma behov. Och det finns också något avväpnande i själva måltidshandlingen. När vi äter tar vi en paus från arbetet. Att mitt i våra hektiska liv inbjuda någon till vår dyrbara vilotid blir verkligen en gest om att vi vill dela ett stycke av våra liv med en annan person.
Jesus har kommit tillbaka till sina lärjungar och han är en lika verklig del av deras liv som förut. De får t o m en djupare relation till honom eftersom de genom hans död och uppståndelse blivit en del av något nytt. När han tidigare mötte dem andades han på dem och sa: ”Ta emot helig ande.” De skulle inte förstå innebörden av det förrän vid pingsten då Anden sänktes över dem på ett särskilt sätt, men redan nu var det sant att Jesus alltid skulle vara närvarande hos dem, genom Anden.
Jesus efterlämnade något speciellt till sina lärjungar. Men inte bara till dem som samlades runt honom vid Tiberiassjön, utan till hela sin kyrka: En måltid. Bröd och vin till minne av hans död och uppståndelse. Men också som en högst konkret påminnelse om att han alltid är närvarande i våra enskilda liv och i kyrkans gemensamma liv.
När Johannes skildrar händelsen på morgonen vid sjön, minns han att de fick mycket fisk. 153 stycken. Det sägs att en zoolog som levde vid den här tiden räknat att det fanns 153 fiskarter i världen. Kanske visste Johannes det och la ihop kallelsen att gå ut i världen med det som hände den morgonen. Gå ut till alla folk. Och Guds nåd gäller alla, nätet kommer inte att brista.
Livet blev förstås väldigt annorlunda för lärjungarna. Om de tidigare rört sig i den trygga kretsen av sitt eget folk, sändes de ut nu till helt nya och oväntade sammanhang. De skulle dela brödet med andra. Med de oönskade och utstötta såväl som med de välbärgade och välmående. De sändes ut för att den som sänt dem vill att alla ska få veta att han dött och uppstått för dem. Hur oerhört stark kärleken är som förmår bryta dödens och hatets udd.
Lärjungarna fick möta den uppståndne vid olika tillfällen. De ser att han lever och de tror, de kan inte förneka det som hänt. De hade med egna ögon sett Jesus dö. Nu kunde de med egna ögon se att han levde. Men när Jesus blickar ut över sina vänner, ser han fler än de som är på stranden. Han ser alla som ska lära känna honom och tro på honom därför att lärjungarna går ut och berättar. Och han går genom tid och rum och ser allt lidande som finns i världen genom alla tider.
Rubriken för denna söndag är Påskens vittnen. Evangelietexten handlar om påskens första vittnen. Men det handlar också om oss. Hungriga har också vi tagit emot bröd och vin som den uppståndne dukat fram åt oss. Häpna har också vi upplevt kraften från korset. Kanske har vi överrumplats av hur rädslan gett vika när vi lagt våra liv i Guds händer. Eller hur ångesten blir möjlig att bära därför att det går någon vid vår sida, och vi vet att han är verklig i våra liv fast våra ord inte alltid räcker till att beskriva det vi upplevt. Men det är viktigt att vara påskens vittnen. Alltid, och ändå kanske nu mer än någonsin.
Vi får komma ihåg att det var i deras vardag han mötte lärjungarna. När de fiskade, var trötta och frusna. Han kom till dem. Det är Kristus som tar initiativet. Och han möter oss i det djupt mänskliga.
Det är just det som är Guds väg. Omsorgen om ett nyfött barn, längtan efter ett framtida yrke, fridfullheten i en skogsdunge – allt detta är en mötesplats med Gud. Vi behöver bara påminna oss om att Gud är närvarande just där, genom att ställa oss frågan: På vilket sätt har jag upplevt Guds närvaro den senaste tiden? Hur var Gud närvarande i det som gjorde mig glad? I det som gjorde mig arg och ledsen? I det som gjorde så ont? Eller i det som verkar så vardagligt monotont?
Gud är närvarande i allt mänskligt lidande. Gud är närvarande i barnet som låter sig bli buret. I flykten över bergen, och i våra drömmar som kanske en gång slocknat. Men Gud är också närvarande i blicken som ser oss, i våren som kommer och hoppet vi kan förmedla till varandra. Gud är den som för oss tillbaka till lusten att leva när vi glömt varför vi finns till. Gud är en högst verklig närvaro i våra liv sådana de ser ut.
Och han sträcker ut sina sårmärkta händer och säger: ”Kom, jag vet hur du har det. Jag har älskat dig från den stund du blev till och min kärlek ska alltid följa dig.”
Petrus skriver i sitt första brev: ”Ni har inte sett honom men älskar honom ändå” (Första Petrusbrevet 1:8). Brevet är skrivet till kristna i Mindre Asien som utsattes för förföljelse. Petrus lyfter fram det relationella. En lära kan diskuteras. Men en upplevelse eller känsla du haft kan ingen annan förneka. Och det är erfarenheten av ett liv i gemenskap som är kyrkans starkaste vittnesbörd. Gemenskapen med den uppståndne, och gemenskapen med varandra.
När vi minns hur terrorn slog till på Drottninggatan blir det extra angeläget att påminna varandra om uppdraget att vara fredsbärare. Och komma ihåg orden i Johannesprologen: ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” (Johannesevangeliet 1:5). Vårt uppdrag är att låta hoppet lysa i våra liv. Vi har inte sett honom men älskar honom ändå. Därför att han först älskade oss. Det är denna kärlek världen så väl behöver.