Lejongropen – en predikan om drakens tid

01 okt Lejongropen – en predikan om drakens tid

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 1 oktober 2006
Den helige Mikaels dag: Änglarna

Daniel 6:16–22
På kung­ens be­fall­ning hämta­des nu Da­ni­el och kas­ta­des i le­jon­gro­pen. Kung­en sa­de till ho­nom: ”Den gud som du ständigt dyr­kar må rädda dig!” Se­dan drog man fram en sten och la­de den över gro­pens öpp­ning, och kung­en förseg­la­de den med sitt eget och si­na stormäns si­gill, så att ingen­ting skul­le kun­na änd­ras i Da­ni­els sak.

Kung­en gick till­ba­ka till sitt pa­lats. Han fas­ta­de he­la nat­ten, vil­le in­te ha någon kvin­na och låg sömnlös. Ti­digt i gry­ning­en steg han upp och skyn­da­de sig till le­jon­gro­pen. Då han närma­de sig gro­pen ro­pa­de han på Da­ni­el med ängs­lan i rösten: ”Da­ni­el, du den le­van­de Gu­dens tjäna­re! Har den gud som du ständigt dyr­kar kun­nat rädda dig från le­jo­nen?” Då hörde kung­en Da­ni­els röst: ”Ko­nung, må du länge le­va! Min Gud har sänt sin äng­el. Han stäng­de till ga­pet på le­jo­nen och de gjor­de mig ing­en ska­da. Jag har be­fun­nits va­ra oskyl­dig inför Gud, och jag har in­te hel­ler gjort något ont mot dig, ko­nung.”

Uppenbarelseboken 12:7-12
Det blev en strid i him­len: Mi­kael och hans äng­lar gav sig i strid med dra­ken. Och dra­ken och hans äng­lar stred, men han över­man­na­des och det fanns in­te mer någon plats för dem i him­len. Och han, den sto­ra dra­ken, or­men från ur­ti­den, han som kal­las Djävul och Sa­tan, han som förför he­la värl­den, han störta­des ner på jor­den och hans äng­lar störta­des ner med ho­nom. Och jag hörde en stark röst i him­len säga: ”Nu finns fräls­ning­en och kraf­ten och ri­ket hos vår Gud och mak­ten hos hans smor­de. Ty våra bröders an­kla­ga­re har störtats ner, han som an­kla­ga­de dem inför vår Gud både dag och natt. De har be­seg­rat ho­nom ge­nom Lam­mets blod och ge­nom sitt vitt­nesbörds ord. De äls­ka­de in­te sitt liv mer än att de kun­de gå i döden. Jub­la därför, ni him­lar och ni som bor i dem. Men ve över jor­den och ha­vet: djävu­len har sti­git ner till er, och hans ra­se­ri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Lukasevangeliet 10:17–20
De sjut­ti­otvå lärjungarna kom gla­da till­ba­ka och sa­de: ”Her­re, till och med de­mo­ner­na ly­der oss när vi ut­ta­lar ditt namn.” Han sva­ra­de: ”Jag har sett Sa­tan slung­as ner från him­len som en blixt. Ja, jag har gett er makt att tram­pa på or­mar och skor­pi­o­ner och att stå emot fi­en­dens he­la styr­ka, och ingen­ting skall ska­da er. Men gläd er in­te över att an­dar­na ly­der er, ut­an gläd er över att era namn är upp­teck­na­de i him­len.”

Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga.
På honom i all nöd och sorg
vårt hopp vi ville bygga.
Mörkrets förste stiger ned,
hotande och vred,
han rustar sig förvisst
med våld och argan list.
Likväl vi oss ej frukte.
(Psalmer & Sånger 237)

För ett antal år sedan sände SVT den prisbelönta amerikanska TV-serien Angels in America, med namnkunniga skådespelare som bland andra Emma Thompson, Al Pacino och Meryl Streep i rollerna. Serien är baserad på en pjäs av Tony Kushner och utspelar sig i New York på 80-talet då AIDS-epidemin blossade upp. Forskningen kring hiv-viruset var ännu i sin linda, och skräcken för vad som mer eller mindre uppfattades som en helt oförklarlig sjukdom lamslog människor.

En av huvudpersonerna, Prior Walter, är en hiv-positiv man som får ta emot uppenbarelser från en ängel. Det är för övrigt inte vilken ängel som helst utan ingen mindre än den amerikanska kontinentens änglafurste nedsänd av de övriga änglafurstarna för att kalla Walter till profet. Anledningen är att änglarna känner oro. Gud har nämligen försvunnit.

Till skillnad från hur det är hos änglarna i himlen är människorna på jorden ständigt på väg, ständigt i rörelse. Människornas ständiga rörelse har väckt Guds intresse i så hög grad att han lämnat himlen och försvunnit. Men till skillnad från traditionell kristen tro har Gud inte inkarnerats, blivit människa och stigit in i världen. Nej, Gud har enligt änglarna tvärtom helt försvunnit. Världen har blivit gudlös. Utlämnad åt sig själv och sitt eget öde går den nu mot sin undergång.

I Angels of America är bibelalluderingarna legio, och de teologiska referenserna till såväl judendomen, kristendomen som mormonismen står som spön i backen och svängarna tas ut rejält.

Även i de bibeltexter vi lyssnat till idag tas svängarna långt utanför anständighetens gränser. Vi har läst om fruktansvärda, mäktiga, stridande änglar och om en uråldrig drake full av vrede och ondska. Och vi har sjungit med Martin Luther om mörkrets prins som stiger ner på jorden för att med våld och list strida och förföra. Skulle man stiga in i en kyrka för första gången just på Mikaelidagen är det en helt berättigad reaktion att ställa sig frågan huruvida de kristna har någon kontakt med verkligheten överhuvudtaget.

I Uppenbarelsebokens berättelse om Mikaels strid med draken, liksom i Jesu ord i Lukasevangeliet till de sjuttiotvå lärjungarna om hur Satan slungats ut ur himlen, knyts en hel eskader av bibelsammanhang och traditioner samman. I dessa texter finns ekon av…

…Psaltarens havsmonster och kaosdrakar.
…Jobsbokens berättelse om Anklagaren i Guds hov.
…Danielsbokens visioner om Israels änglafurste Mikaels beskydd mot Persiens och Greklands änglafurstar.
…Jesajabokens beskrivning av den övermodige Babyloniske kungens fall som tillsammans med andra texter gett upphov till uppfattningen att djävulen en gång varit en lysande ängel, Lucifer, ”ljusbäraren”.

Dessutom tas i Uppenbarelseboken, som är bibelns avslutande bok, ett gigantiskt kliv tvärs över hela den bibliska historien till bibelns inledande bok, Första Moseboken, och för första gången i det bibliska materialet (förutom en enstaka vers i Gamla testamentets apokryfer) identifieras den listiga ormen i Edens lustgård med ingen mindre än självaste djävulen.

Allt detta spridda tankegods, som pekar än hit, än dit, smälts samman till en enda punkt: en intensiv strid med fienden med stort F – antagonisten till själva livet, den lede fienden mot våra möjligheter att växa och utvecklas till de fria gudsliknande varelser Gud har skapat och kallat oss till.

Och om vi nu tillåter oss att gå in i dessa bilder, då kan vi drabbas av hur tillståndet på jorden beskrivs utan några som helst förskönande omskrivningar: ”Ve er över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort”

Genom hela Guds goda värld ringlar en hiskelig, stinkande drake och förpestar världen. Utträngd och nerslungad från himlen, sårad av ärkeängeln, sårad med ett hugg som är dödligt, men just därför är den, i den tid som nu är, drakens tid, också så mycket farligare.

Drakens rasande närvaro på jorden får himlen att verka mycket avlägsen. Himlen är inte längre bara en bit ovanför oss någonstans som ett skyddande täcke, utan högt, högt, däruppe, förpassad, placerad på ett oöverstigligt avstånd från jorden. Himlen är så pass fjärran, så helt avskild från jorden, att man kan tveka om det är meningsfullt att tala om himlen och det goda livet överhuvudtaget. Visst: de sjuttiotvå lärjungarna vittnar frejdigt och glatt om hur de fått bukt på demonerna, men de ska tids nog bli varse att det alltid finns nya andar att besegra, nya demoner som förlamar och binder att bekämpa.

Även i den för många av oss så välbekanta berättelsen om Daniel i lejongropen sticker den förlamande draken upp sitt fula tryne: ”Sedan drog man fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.” Instängd! Fastlåst! Insnärjd i de förbannade omständigheterna.

”Ingenting skulle kunna ändras i Daniels sak.” Kan det vara en beskrivning inte bara av huvudpersonen i en söndagsskolberättelse, utan även av oss? Har vi kommit till vägs ände? Vi som ville så mycket, med våra liv, våra barn, vår församling, vårt samhälle, vår värld. Vi som hade så stora förväntningar. Tidvis såg allt ut att gå vår väg: ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn”, och så raserades allt, den ljusnande framtiden blev så futtig. Var detta allt?

Över den grop i universum som vi kallar jorden och lever våra liv i, över all vår strävan, är det som om tomhetens furste har lagt på det stentunga locket förseglat med vanmaktens sigill. ”Och vem skulle vältra undan den tunga stenen?” (Sv.Ps. 462). Eller för att uttrycka mig frankt och vad det hela handlar om: ”Vem i helvete ska vältra undan den tunga stenen?” Vem i mitt personliga helvete, i vårt gemensamma helvete, vem på denna jord där draken har fått föröda så mycket?

”Ve er över jorden och havet…” Men finns det då inget motgift? Finns det inga är motberättelser?

Jo, trots allt har det alltid funnits de som kunnat berätta andra berättelser där inte draken ges sista ordet. En av dem lyder: ”Lägger jag mig i dödsriket, är du också där” (Psaltaren  139:8). Vem, förutom draken? Finns det någon annan än draken? Jo, säger denna berättelse, för ”jag har hört om en bortvältrad sten någonstans” (Psalmer & Sånger 392). Det är berättelsen om en tidig morgon efter sabbaten medan det ännu var mörkt (Johannesevangeliet 20:1). Det är berättelsen som inte börjar först när allt har ordnat sig, utan medan det ännu var mörkt.

Det är ganska märkligt att författarna till den apostoliska trosbekännelsen valde att plocka upp en tanke från en liten obskyr text i det kanske inte alltför ofta lästa Första Petrusbrevet (3:19) så att det i deras försök till en sammanfattning av kristen tro heter om Jesus att han ”steg ner till dödsriket”. När vi luras att tro att drakens raseri är hela verkligheten som finns, säger oss orden i denna gamla bekännelse att det trots allt inte är så, utan att någon annan var där i gropen, i graven. Någon annan var också där.

Vi återvänder till Angels in America. Epilogen tilldrar sig vid Betesdafontänen i Central Park. Fontänen som egentligen är ett minnesmonument över de stupade i Amerikanska inbördeskriget, kröns av statyn Angel of the Waters. Den är inspirerad av en folklig tradition i Jerusalem som finns omnämnd i en del versioner av Johannesevangeliets femte kapitel, där det berättas att ”en ängel ibland steg då och då ner i Betesdadammen och rörde upp vattnet, och den förste som steg i vattnet sedan det hade rörts upp blev frisk, vilken sjukdom han än hade” (Johannesevangeliet 5:4).

Det kan ju tyckas vara en fin och vacker berättelse, men myntets baksida är de flestas grusade förhoppningar. För varje gång vattnet började skvalpa måste en formidabel kapplöpning av lytta och sjuka ha satt i gång. Här gällde det att vara först och armbåga sig fram, att om så behövdes ta kryckan till hjälp för att fälla den som såg ut att ta sig i vattnet före en själv.

Nej, det gick knappast särdeles vackert, fromt eller värdigt till vid Betesdammen. Drakens gift var verksamt även där. Johannesevangeliet berättar i stället om hur Jesus går fram till en av alla dessa som ägnade sina liv åt att sitta där och vänta, frågar honom om han vill bli frisk och reser upp honom till ett nytt liv. En blick, en fråga: ”Vill du bli frisk?” (Joh 5:6)

Och så svaret, som knappt ens är ett försök till svar på Jesu rättframma fråga: ”Herre, jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker ta mig dit hinner någon annan ner före mig”. Den sjuke svarar som om han inte ens vågar svara ja på Jesu fråga, som om det inte ens är lönt att svara ja på frågan på grund av alla dessa omständigheter, dessa förbannade omständigheter och låsningar. Men ändå, som om Jesus inte har noterat att den sjuke inte ens har vågat formulera ett tydligt ja, säger Jesus orden: ”Stig upp, ta din säng och gå.” (Joh 5:2–10)

Ett ögonblick bryter himlen igenom där vid Betesdadammen. Himlen landar på jorden i sådana ögonblick, när en människa blir sedd, och inte bara draken, utan även vi, blir varse att drakens tid är ute. Sådana ögonblick vittnar om att något visst kan ändras i Daniels och alla andra instängda människors sak.

Det är kyrkans mission, i all sin enkelhet: att se människor. Kanske är det oftast inte större och väldigare än så, trots alla stora ord i Mikaelidagens läsningar om exorcismer och trampande på drakar och ormar och motstånd mot hela fiendens styrka: att låta människor bli sedda.

Det är vårt änglalika uppdrag: att vara budbärare om en annan, himmelsk tillvaro, där varje människa är värd att ses, att tillfrågas: ”Vill du?” Och när människor inte ens tror det vara lönt att svara ”Ja, jag vill”, att då vara denna tro på den nya tiden, tiden efter drakens tid, att vara hopp för världen, hopp för oss alla.