03 maj Människosonens verkliga tyngd – en predikan om Jesu härlighet
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 3 maj 2020
Fjärde söndagen i påsktiden: Vägen till livet
Johannesevangeliet 13:31–35
När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”
Tänk dig att du sitter och pratar med någon. Och att till en början och ganska länge medan ni pratar med varandra känns det som att samtalet flyter på väldigt bra mellan er. Det verkar som att ni har en gemensam bild av vad ni pratar om, och att ni har samma referensramar. Men så efter ett tag – det kommer liksom lite smygande – tycker du att den du pratar med börjar svara lite konstigt, liksom lite ”Goddag yxskaft”. Men ni pratar på ändå, fast att det verkar som om samtalet liksom håller på att glida iväg åt du-vet-inte-vart.
Men så plötsligt går det upp för dig att du, redan någon gång precis i början av samtalet, måste ha missuppfattat eller feltolkat något som den andra sa. Så ni båda, inser du först nu, har egentligen under hela samtalets gång pratat om varsina saker, som alltså var två helt olika saker.
Lite så där kan det vara att försöka umgås med Jesus i Johannesevangeliet.
Som i de verser vi har lyssnat till idag från det avskedstal, som Jesus enligt evangelisten Johannes höll för sina lärjungar vid den sista måltiden, i den natt då Jesus blev förrådd för att senare överlämnas till myndigheterna och korsfästas.
Jesus och lärjungarna sitter alltså där vid bordet och delar denna sista måltid med varandra. I verserna precis innan dagens evangelieläsning har Judas brutit upp från bordet, lämnat måltidsgemenskapen och gett sig ut i nattens mörker för att söka upp stadens myndigheter, och så sätta förräderiet i verket. Och precis efter dagens bibeltext berättar Jesus för Petrus att Petrus inom bara några timmar kommer att förneka honom. Och däremellan – i den text vi läst idag – alltså mitt emellan Judas förräderi och Petrus stundande förnekelse, säger Jesus:
Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och Gud skall snart förhärliga honom.
Jesus yttrar alltså dessa ord i Johannesevangeliets berättelse mellan förräderi och förnekelse. Och vad finns det för härligt, storslaget och praktfullt med att bli förrådd och förnekad? Är det inte sådant man bör undvika att bli? Bör man inte försöka försäkra sig om att inte försätta sig i eller hamna i en situation där det ens finns en risk att bli förrådd och förnekad och ratad? Hur kan Jesus säga, precis när en av hans bästa och närmaste vänner har gått för att förråda honom att nu blev Människosonen, alltså Jesus, förhärligad?
Jesus påstår rentav att nu har Gud själv blivit förhärligad i honom. Och så säger Jesus att Gud i sin tur snart skall förhärliga honom. Ja, snart, och när han sagt det riktar han sig sedan till Petrus och berättar för honom att snart, ja väldigt snart, rentav innan tuppen har hunnit förebåda gryningen med sitt galande, ska Petrus hunnit förneka sin mästare tre gånger.
Men vad finns det för härligt i detta? Det är ju så långt från att visa Jesus heder och ära eller härlighet man kan komma.
Jag säger inte att det helt säkert är så här, men man skulle kunna fundera på om vi här har att göra med ett sådant där missförstånd, eller vad vi ska kalla det, som det kryllar av i Johannesevangeliet. Alltså ett sådant där slags missförstånd, som när några tror att de pratar om samma sak, men det sedan visar sig att de pratar om olika saker.
Johannesevangeliet är ju, som alla böcker i Nya testamentet, skrivet på grekiska. De ord som Johannes använder för ”förhärliga” och ”härlighet” (härlighet heter doxa på grekiska) är ord som i Nya testamentets grekiska texter brukar användas för att fånga upp två koncept: ett hellenskt/grekiskt koncept som fanns i antikens tankevärld, och ett semitiskt/hebreiskt koncept som vi möter i Gamla testamentet.
Det grekiska härlighetskonceptet hör till stor del samman med heder Att förhärliga någon är att visa den personen heder och ära och respekt. Att förhärliga den personen är att uttrycka sin beundran för den personen.
Det finns absolut med också i det hebreiska konceptet som vi möter i Gamla testamentet om Guds ära eller härlighet och glans, men ära och härlighet har i Gamla testamentets språkbruk och tankevärld också att göra med tyngd, eller vikt eller kanske vi kan säga ”substans”. Det handlar alltså om något som inte bara flyktigt flyter omkring, utan något som har tyngd, fasthet, vikt. Så när, i den meningen, en person förhärligas så avslöjas eller uppenbaras eller erkänns så att säga den personens verkliga tyngd eller substans.
Att bli förrådd och förnekad, eller ratad, för att inte tala om att bli uppspikad på ett kors, är väl så långt från att framstå som någon med ens en gnutta heder eller ära man kan tänka sig? En sådan människa skulle vi väl snarare placera i den totala motpolen till heder eller anseende – nämligen i skammen och vanäran.
Men när man läser Johannesevangeliet stöter man gång på gång på orden ”förhärligande” och ”härlighet” – doxa. Det finns med redan i första kapitlet, i den så kallade Johannesprologen:
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. […] Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader.
(Johannesevangeliet 1, 14)
Ja redan i Johannesevangeliets första kapitel finns talet om härlighet med, och sedan gång på gång på gång genom hela boken. Ja tänk, den där eftertraktade härligheten, hedern, äran, respekten! Det där som vi är – gissar jag – ganska många som ser som något att sträva efter. Tänk att få framstå som en ansedd person i andras ögon, om så bara till skenet.
Men kanske är det så att i Johannesevangeliets text syftar de där orden ”härlighet” och ”förhärligande” egentligen inte på sådant som vi väl brukar mena med att förhärliga eller glorifiera någon. Evangelisten Johannes är förstås lite lurig när han skriver, för han är säkert väl medveten om att vi som läser hans text ganska snabbt och instinktivt associerar det där ordet ”härlighet” eller ”förhärligande” med glans och prakt och heder och sådant som vi låter oss imponeras av och tjusas av, och som väcker vår beundran.
I någon mån lever väl även vi ju i något slags hederskultur, och Johannesevangeliets läsare gjorde det definitivt. Så Johannes är säkert väl medveten om att hans läsare ganska omedelbart associerar de där orden ”härlighet” och ”förhärligande” med sådant som man imponeras av.
Så det blir först när man kommit en bit in i evangelisten Johannes berättelse om Jesus, som man kan börjar känna, när man läser berättelsen, att det där ordet ”härlighet” används på ett ganska märkligt sätt. Och till slut kanske man stannar till i sin läsning och säger till sig själv: Men vänta nu? Har jag missuppfattat något här?
Och kanske det är just vad jag har gjort. Vi har kanske verkligen missuppfattat något här. För kanske är det så att det där ”förhärligandet” i Johannesevangeliet inte ska förstås som i första hand som det som väcker sådan beundran och som får oss att imponeras, som ära och glans eller heder, utan att det snarare eller framför allt handlar om att något visar sig med sin rätta vikt, att någons verkliga tyngd avslöjas, någons sanna halt.
Du skulle ju kunna testa någon dag då tycker att du har tid att läsa igenom Johannesevangeliet, och varje gång det i texten står ”härlighet” byta ut det mot ”tyngd,”, ”halt”, ”substans” eller något sådant, och varje gång det i texten står ”förhärliga” byta ut det mot ”avslöja eller uppenbara någons rätta tyngd,” eller ”erkänna någons verkliga halt eller substans”, eller så. Och se vad som händer och vad det i så fall berättar för dig om Jesus, och om Gud:
Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans verkliga tyngd eller substans eller rätta halt, en tyngd som den ende sonen får av sin fader, och vad var hans tyngd eller substans eller halt? Jo han var fylld av nåd och sanning.
Och nu har Människosonens verkliga tyngd eller rätta substans visats eller avslöjats, och Guds verkliga tyngd har visats i honom.
Alltså: så här är den Människoson, Jesus, som Johannes vill berätta för oss om. Och genom sitt sätt att leva och vara visar denne Människoson sanningen om vad eller hur Gud är. I det Jesus gör och utsätts för visas Guds sanna halt: att den Gud, som Jesus kallar sin Fader, och som Jesus säger sig vara ett med, den Gud Fader som älskar Sonen, och med vars kärlek Sonen nu älskar lärjungarna (Johannesevangeliet 15:9), den Guden är en Gud som kan förrådas och förnekas, därför att det är en Gud som har sänkt sin gard, på det sätt som bara den sänker garden som har valt att älska – älska utan förbehåll, utan ens någon försäkran eller garanti om att bli älskad tillbaka.
Den ”härlighet” eller ”tyngd” som denna Gud besitter är förbehållslös kärlek. Genom sitt sätt att leva och vara och behandlas visar Jesus att Gud är en Gud som älskar så totalt förbehållslöst att han i sin kärleks sårbarhet utsätter sig för risken att bli förrådd och förnekad och ratad.
Och Jesus kan där vid bordet, vid den sista måltiden med sina lärjungar, i den natt då han skulle bli förrådd, bara vädja till dem att också de ska göra denna gudomliga livshållning, denna kärlekens livsväg, till deras:
Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.