Inga heliga kor – en predikan om frihetens lag

31 aug Inga heliga kor – en predikan om frihetens lag

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 31 augusti 2014
Elfte söndagen efter trefaldighet: Tro och liv

Jesaja 1:10–17
Lyss­na till Her­rens ord, so­dom­furs­tar! Hör vad vår Gud har att säga, go­mor­ra­folk! Vad skall jag med al­la era slak­tof­fer? säger Her­ren. Jag är mätt på brännof­fer­bag­gar och gödkal­vars fett, jag vill in­te ha blo­det från tju­rar och lamm och boc­kar. Vem har begärt det­ta av er när ni träder fram inför mig, ni som trängs på mi­na förgårdar? Kom in­te med era me­ningslösa gåvor, jag av­skyr of­ferröken. Nymånad, sab­bat, högtids­sam­ling – jag tål in­te falsk­het och fest. Jag ha­tar era högti­der och nymånads­fes­ter, de har bli­vit en börda för mig, som jag in­te or­kar bära. När ni lyf­ter era händer i bön vänder jag bort blic­ken. Hur myc­ket ni än ber lyss­nar jag in­te. Ni har blod på händer­na. Tvätta er, re­na er! Låt mig slip­pa se era illdåd. Slu­ta göra det on­da och lär er göra det go­da. Sträva ef­ter rätt­vi­sa, stöd den förtryck­te. För den fa­derlöses ta­lan, skaf­fa änkan rätt.

Jakobsbrevet 1:22–25
Bli or­dets göra­re, in­te ba­ra dess höra­re, an­nars tar ni mis­te. Den som hör or­det men in­te gör vad det säger, han lik­nar en man som i en spe­gel be­trak­tar sitt eget an­sik­te: han ser sig själv men går däri­från och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blic­kat in i den full­kom­li­ga la­gen, fri­he­tens lag, och håller sig till den och in­te glömmer vad han hört ut­an verk­li­gen gör något, han blir sa­lig ge­nom det han gör.

Matteusevangeliet 23:1–12
Je­sus talade till fol­ket och si­na lärjung­ar och sa­de: ”De skriftlärda och fa­ri­se­er­na har satt sig på Mo­ses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men hand­la in­te som de gör, för de säger ett och gör ett an­nat. De bin­der ihop tunga bördor och lägger dem på människor­nas ax­lar, men själva rör de in­te ett fing­er för att rätta till dem. Allt vad de före­tar sig gör de för att människor­na skall lägga märke till dem. De skaf­far sig bre­da böne­r­em­sor och sto­ra man­tel­tof­sar. De tyc­ker om att ha he­ders­plat­sen på gästa­bu­den och sit­ta främst i sy­na­go­gan, och de vill bli hälsa­de på tor­gen och kal­las rab­bi av al­la människor. Men ni skall in­te låta er kal­las rab­bi, ty en är er läromästa­re och ni är al­la bröder. Ni skall in­te kal­la någon här på jor­den för er fa­der, ty en är er fa­der, han som är i him­len. In­te hel­ler skall ni låta er kal­las lära­re, ty en är er lära­re, Kristus. Den som är störst bland er skall va­ra de and­ras tjäna­re. Den som upphöjer sig skall bli förödmju­kad, och den som ödmju­kar sig skall bli upphöjd.”

Förra söndagens gudstjänst handlade om nådens gåvor – de gåvor av nåd som Gud ger oss att använda för att växa i tro och liv, för att bygga upp kyrkan och för att kunna leva och verka på ett sådant sätt så att Gud blir ärad och världen kan tro. Även i bibelläsningarna i dagens gudstjänst handlar det om gåvor som Gud har gett sitt folk i nåd. Vi kanske inte tänkte på det, för perspektivet är annorlunda och allt verkar mest vara bekymmer. Men dagens texter berör faktiskt den stora och viktiga frågan om bruk och missbruk av Guds nådegåvor. ”De har blivit en börda för mig”, säger Gud i profeten Jesajas bok.

Jag hatar era högtider och nymånadsfester, de har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära.

Högtiderna, festerna och offren ingick i torah, dvs. den undervisning som Gud gett som gåva till Israel – av nåd. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg det, för annars kan vi lätt få för oss att det handlar om att undviker vi bara de ena eller de andra religiösa yttringarna eller formerna så har vi vårt på det torra.

Men Jesajas ord handlar inte om att inte bruka de gåvor Gud har gett. Däremot handlar de om att bli uppmärksam på att det faktiskt finns vissa saker som nådens gåvor inte kan kombineras med; att det finns vissa saker som gör dem verkningslösa, kontraproduktiva och rentav skadliga. Det finns saker som gör att just det som Gud gett sitt folk till uppbyggelse, istället blir något som river ner, söndrar och förstör.

Det skulle ju vara ganska konstigt om Gud inte tål Israels fester i sig – Gud har ju själv hittat på dem och skänkt dem som gåva till Israel. Men det är när de kombineras med något som inte hör dit; med något som är helt främmande för allt det Gud är och allt det Gud står för, det är då det brister för Gud. Och Gud ryter till: ”Jag tål inte falskhet och fest!” För när den gudagivna festen kombineras med falskhet blir den en plump parodi på allt vad Gud heter och vanhelgar Guds heliga namn.

Det är just i egenskap av nådegåva som aposteln Jakob kan kalla torah för ”frihetens lag”. Han liknar den vid en spegel som vi får blicka in i.

Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör.

Men vi kan välja att leta efter olika reflektioner i den spegeln. Om vi framför allt förväntar oss att däri betrakta vår egen spegelbild, eller vår församlings verksamheters spegelbild, ska den bilden ändå snart vara glömd – både av oss själva och av alla andra. Hur snygga och prydliga vi än är. Men vi inbjuds, som enskilda och som kyrka, att i den spegeln istället se den enda som består i evighet: Gud, som vänder sitt ansikte till oss och visar oss sin nåd.

Felet är alltså inte gåvorna i sig – de kommer ju från Gud och är givna till Guds folk i nåd och av ren och skär kärlek. Däremot kan de alltså användas på ett felaktigt sätt. Det är väl just det som Jesus försöker inskärpa i dagens evangelieläsning.

Jesus talade till folket och sina lärjungar och sade: ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär och håll fast vid det.”

Varför då? Jo, för att inte heller Jesus ifrågasätter att torah är Guds nådegåva till Israel eller att det fanns ett läroämbete som hade fått i uppdrag att tolka den. ”Men”, tillägger Jesus, ”handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.”

Så vad leder då detta felaktiga bruk av Guds goda gåvor till? Ska vi tro Jesaja leder det till Guds trötthet: ”De har blivit en börda för mig, som jag inte orkar bära”. Och om redan Gud blir trött av dem (Gud som ju inte ens kan förtröttas; det går emot hela Guds väsen att förtröttas) hur mycket mer blir då inte människor det? Det som skulle ge kraft och uppbyggelse binds ihop till tunga bördor på människors axlar.

Guds gåvor är till för att brukas! Och de är då rimligen till att brukas på ett sådant sätt så att de ligger i linje med den som har gett gåvorna. De bör rimligen brukas på ett sådant sätt att de i alla fall någorlunda rimmar med Gud – den Gud som ger gåvor av nåd. Och då tror jag att vi skulle vinna på att ha ett ständigt pågående samtal med varandra om vem vi tänker oss att denna Gud är. Det är ju liksom det som avgör hur vi bäst brukar allt det Gud ger oss – både som enskilda kristna och som kyrka. För jag tror att det är när det samtalet tystnar och vi bara fortsätter att göra saker och ting ”för att så har vi alltid gjort och det har ju funkat förr”, som vi tröttar ut inte bara Gud, utan även oss själva, varandra och alla andra.

För det är inte så att först har vi en massa sysslor, verksamheter, andakter, bibelstudier, kyrkgrupper, körer, missionsåtaganden, lokaler… och så får vi (om vi hinner) tillföra lite nåd och kärlek till detta. Nej, det är precis tvärtom: Först finns nåden. Först finns kärleken. Först finns Gud. Allt annat är sekundärt! Allt annat kommer först på andra plats.

Det är inte detsamma som att säga att gåvorna och verksamheterna är onödiga, men i sig själva ger de oss inte nåd. De ger oss inte evig kärlek. De kan i sig själva aldrig lyfta av oss vår trötthet. Nådens gåvor utan nåden är inga gåvor, utan bottenlösa krav som suger musten ur både oss och alla omkring oss.

Det är inte ens gåvorna eller verksamheterna i sig som är vår kallelse. Djupast sett har vi inte några förpliktelser att upprätthålla en enda av dem.

Enligt vår religion finns det ju faktiskt inga heliga kor. Enligt vår religion finns det ju inte någonting som äger helighet i sig själv. Endast Gud är helig. Och ting och företeelser och verksamheter helgas när de så att säga på något sätt finns ett flöde från Guds namn (dvs. det Gud är och står för) in i de här tingen eller företeelserna eller verksamheterna.

Så för att vi inte ska trötta ut vare sig oss själva eller andra genom allt vi håller på med (eller tänker att vi måste hålla på med) tror jag att vi mår väl av ett ständigt pågående samtal i församlingen. Och då behöver det vara ett samtal som inte ens har som främsta fokus vad vi ska satsa på eller vad vi ska göra eller inte göra, utan ett samtal som först och främst handlar om Gud.

Vem är den levande Gud som ger sin kyrka gåvor av nåd? Med fokuset på den frågan får vi så fundera på hur vi bäst brukar de gåvor Gud ger oss, de verksamheter vi inspireras till och de resurser Gud utrustar oss med, så att det blir uppenbart att det är just nådens Gud som är givaren. Och skulle det visa sig att det finns sådant där detta inte blir uppenbart, gör vi kanske bäst i att pausa. Annars tröttar vi ju bara ut oss – och kanske även vår omgivning.

I det samtalet är alla viktiga – vilken stol vi än skulle ha satt oss på. Alla blir viktiga i det samtalet, för ingen enda av oss lever exakt samma liv som någon annan.

Och kanske är det endast så länge vi tillåter oss att hålla det samtalet levande ibland oss som vi har en ärlig chans att åtminstone få en glimt av hur tro och liv hänger ihop; eller åtminstone hur tro och liv skulle kunna hänga ihop – så att allt det vi är och hör och gör inte är något annat än ett flöde av Guds livgivande trofasthet och nåd.