Medlidare och medtröstare – en predikan om deltagande

26 jan Medlidare och medtröstare – en predikan om deltagande

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 26 januari 2014
Tredje söndagen efter trettondedagen: Jesus skapar tro

Johannesevangeliet 4:46–54
Jesus kom till­ba­ka till Ka­na i Ga­li­leen, där han ha­de gjort vatt­net till vin. En man i kung­lig tjänst ha­de en son som låg sjuk i Ka­far­naum. När han fick höra att Je­sus ha­de lämnat Ju­deen och var i Ga­li­leen, sökte han upp ho­nom och bad ho­nom kom­ma ner till Ka­far­naum och bo­ta hans son, som låg för döden. Je­sus sa­de till ho­nom: ”Om ni in­te får se tec­ken och un­der, så tror ni in­te.” Ämbets­man­nen sa­de: ”Her­re, kom in­nan mitt barn dör.” Je­sus sva­ra­de: ”Gå hem, din son le­ver.” Man­nen trod­de på vad Je­sus sa­de och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av si­na tjäna­re, som ta­la­de om för ho­nom att poj­ken lev­de. Han fråga­de då vid vil­ken tid på da­gen han ha­de bli­vit bätt­re, och de sva­ra­de: ”I går vid sjun­de tim­men lämna­de fe­bern ho­nom.” Då förstod fa­dern att det ha­de hänt just när Je­sus sa­de till ho­nom: ”Din son le­ver”, och han kom till tro lik­som al­la i hans hus. Det­ta var det and­ra teck­net, och Je­sus gjor­de det när han ha­de kom­mit från Ju­deen till Ga­li­leen.

Andra Korinthierbrevet 1:3–7
Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.

Har Paulus hakat upp sig här? Om och om igen upprepar han det där ordet ”tröst”. Antingen har Paulus ett väldig litet ordförråd. Eller så tycker han verkligen att ”tröst” är något väsentligt i kristet liv. Jag lutar mot det senare, dvs. att han menar att ”tröst” är något centralt i kristet liv.

Men trösten Paulus skriver om är inte en förströdd klapp på huvudet. Den handlar inte bara om att ”tycka synd” om någon: ”Vad tråkigt för dig, hoppas att det ordnar sig.” Nej, den tröst Paulus skriver om i Andra Korinthierbrevet går djupare än så. Det grekiska ord Paulus använder för tröst betyder ”tröst”, ”uppmuntran”, ”förmaning”. Det är ett aktivt tröstande. Det är ett konstruktivt tröstande. Det är en tröst där den som tröstar låter sig bli involverad i den andras situation. Paulus skriver: ”Vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.”

Jag vill stanna en stund vid ordet ”dela”. Paulus skriver egentligen: ”ni är deltagare. På grekiska heter det koinånói och betyder ”deltagare” eller ”partners”. Paulus skriver till de kristna i Korinth att de är deltagare i lidandet. Och det lidandet är Kristi lidande.

Att de är deltagare i Kristi lidande betyder två saker. Först och främst: Att de har fått räkna Kristi lidande och Kristi död som sitt eget. När de döptes in i Kristus tog de inte avstånd från denna föraktade människa som slutade sina dagar uppspikad på ett kors.

Om det är något vi tar avstånd från i dopet, är det snarare att ta avstånd från vårt djupt inrotade förakt för svaghet. Vi tar avstånd från vårt förakt för svaghet. Att leva i sitt dop är bland annat att om och om igen ta itu med vårt förakt för svaghet – det förakt som ständigt dyker upp i nya skepnader – och istället säga ”Ja” till denna föraktade Jesus från Nasaret. Vi bekänner oss till denna föraktade snickarson från Nasaret som vår Herre. Vi döps in i den föraktade. Vi döps in i den förkastade – för att också få uppstå med honom till ett nytt liv.

Det är det ena som menas med att bli delaktig i Kristi lidande; att vi får bejaka och tillgodoräkna oss det Kristus har gjort för oss en gång för alla när han levde, led, dog och uppstod till försoning för världen.

Det andra som menas med att vara deltagare i Kristi lidande är att vara deltagare i det lidande som Kristus ännu lider i världen. Innan Paulus blev kristen var han en aktiv motståndare till kyrkan. Men när han så en gång var på väg till Damaskus för att sätta de kristna i fängelse mötte han den uppståndne Kristus på vägen. Och Kristus ställde då en fråga till honom. Han frågade Paulus: ”Varför förföljer du mig?

Så djupt identifierar sig Kristus med sin lidande, förföljda församling att han inte ens säger: ”Varför förföljer du kyrkan?”, utan han säger ”Varför förföljer du mig?” Det som hände Jesu förföljda lärjungar var inget som skedde vid sidan om Kristus själv. De kristna lärjungarnas lidande i Jerusalem och i Damaskus var också hans lidande.

Det är något liknande Paulus är inne på när han skriver till de kristna i Korinth: ”Ni delar lidandena med oss.” Allt det som Paulus får utstå när han reste runt i världen för att berätta om Jesus – skeppsbrotten, hungersnöden, fördomarna, hånet, pryglet – allt det angår även dem – även om de aldrig själva skulle behöva lida några skeppsbrott; även om de själva aldrig skulle behöva lida hunger; även om de aldrig själva skulle behöva bli hånade; även om de själva aldrig skulle behöva bli piskade. De är ändå delaktiga i varandras liv. Som Jesus, som liksom var närvarande hos den lilla pojken som låg sjuk i Kafarnaum – trots att Jesus rent geografiskt befann sig på en helt annan plats.

Men Paulus skriver till de kristna i Korinth att de inte bara är deltagare i lidande, utan även att de är deltagare i trösten. Det är inte trösten från några som liksom står vid sidan om och tittar på. Det är en tröst som kommer ur medlidande. Det är trösten från dem som på något sätt själva förstår vad det betyder att behöva tröst; vad det betyder att behöva få uppmuntran; vad det betyder att behöva få hjälp att våga hoppas. Och vem har aldrig behövt det?

Den tröst det handlar om här är en tröst som förvandlar med-lidandet till något konstruktivt, och att med de möjligheter som står till buds skapa förutsättningar för förändring.

Och när Paulus skriver till de kristna i Korinth – som trots allt hade det förhållandevis ganska bekvämt – menar han inte bara att de ska trösta och uppmuntra Paulus och hans reskamrater som fått utstå så mycket hemskt. Nej, Paulus verkar påstå att han och hans reskamrater i sin tur – trots att de hade det så mycket besvärligare än de kristna i Korinth – har något att komma med som de kristna i Korinth behöver; att han har tröst och uppmuntran till dem. ”Liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.”

Det kanske kan kännas märkligt att tänka att man skulle kunna få ta emot tröst och uppmuntran från någon som har det svårare än man själv har. Men jag tror att det är just dit Paulus vill komma! Jag tänker mig att han vill visa att det inte är så att det finns en grupp kristna som har det svårt, och en annan grupp kristna som ska tycka synd om dem. Det är inte så att det är några som alltid enbart är i behov av hjälp, och några som alltid enbart är hjälpare. Nej, utan att vi utifrån våra olika situationer; utifrån våra olika förusättningar; och utifrån våra olika erfarenheter kan stötta varandra; uppmuntra varandra; sporra varandra.

Vi är ”medlidare”. Och vi är ”medtröstare”. Och vi är barn till ”barmhärtighetens Fader och all trösts Gud”.