27 jul Med målet i sikte
Bibelreflektion av Stefan Albinsson den 27 juli 2014
Sjätte söndagen efter trefaldighet: ”Efterföljelse”
Första Kungaboken 19:19–21; Psaltaren 15; Första Korinthierbrevet 9:19–26; Lukasevangeliet 9:51–62
Sommar och semestertider! Tid för vila, avkoppling och bekymmerslöshet. Och så kommer vi inte ont anande till kyrkan och får höra Jesu uppfordrande ord om att hålla handen stadigt vid plogen och att inte låta något distrahera arbetet.
Vart tog den milde Jesus vägen? Den Jesus som säger: ”Kom till mig alla som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (Matt 11:28) – verkar ju vara som bortblåst. Istället hör vi Jesus säga att den som följer honom får kallt räkna med att inte finna något ställe där hen kan vila sitt huvud, och han uppmanar sina efterföljare att framföra plogen med fast hand och stadig blick, och att inte för en sekund släppa koncentrationen.
Så vad handlar det här om?
Det handlar om Guds rike!
Dagens evangelietext utgör inledningen av ett långt avsnitt i Lukasevangeliet som brukar kallas ”reseberättelsen”. Avsnittet börjar med orden: ”När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände Jesus sina steg mot Jerusalem.” Jesu färd utspelar sig alltså på två plan: Färden går mot Jerusalem där han kommer att lida och dö, men samtidigt är Jesus på väg mot uppståndelse och himmelsfärd. Jesus är på väg mot härligheten och den fullkomliga bekräftelsen.
Svårigheter och umbäranden? Ja. Men slutmålet är härlighet och fullkomlig bekräftelse. Det verkar vara Lukas budskap inte bara som en beskrivning av Jesu liv, utan även om Jesu lärjungars förutsättningar, för vid ett senare tillfälle skriver Lukas: ”Vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike” (Apg 14:22). Svårigheter och umbäranden? Ja. Men slutmålet är Guds rike.
Och det märkliga är att evangeliet säger oss att detta rike samtidigt redan finns här! Trots svårigheter och umbäranden, trots motgångar och nederlag, trots att så mycket i världen talar ett annat språk, trots att så mycket i världen styrs av helt andra gudar; trots att så mycket i världen regeras av våldets och hatets och förtryckets gudar… Trots allt detta finns Guds rike redan här – om än inte i dess fullhet så finns det ändå här mitt ibland oss (Luk 17:21).
Och om än tecknen på Gudsrikets närvaro mitt ibland oss är aldrig så små och otydliga, och liksom knappt kan märkas i den massiva ondskan, är det ändå dessa tecken Jesus kallar sina efterföljare att göra tydliga och synliga.
Enligt aposteln Paulus innebär Guds rike ”rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden” (Rom 14:17). Kan du se några tecken på det idag; i din omgivning; i världen? Kan du tillåta dig – trots mörka löpsedlar, trots oro och oförsonlighet, trots alla rapporter om våld och krig – att se också tecken på godhet i världen; på rättfärdighet och rättvisa; på frid och fred; på glädje och gudomlig anda och kraft? Det kan vara storslagna tecken eller små, små, små.
Ta en stund nu och fundera på om – och i så fall var och när – du kan skönja sådana tecken på rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden.
***
Det är detta Jesu efterföljare är kallade att förkunna: Guds rike.
Det är detta Jesu efterföljare är kallade att visa på: Guds rike.
Det är detta Jesu efterföljare är kallade att hålla fast vid och aldrig släppa med blicken: Guds rike.
Jesu efterföljare är inte kallade till att bidra till mer våld, mer oförsonlighet, mer förtryck – utan tvärtom – att med ord och handling förkunna rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden.
Dagens avsnitt i evangeliet har Lukas skrivit mot bakgrund av några andra textsammanhang i Bibeln. Ett av dessa textsammanhang är Kungaböckernas berättelser om profeten Elia. Lukas text är späckad med anspelningar på berättelserna om Elia. De finns där redan i den inledande meningen: ”När tiden var inne för Jesu upptagande till himlen…” Jesus var på väg mot sin himmelsfärd, precis som profeten Elia en gång hade upptagits till himlen i en eldvagn efter att först ha överlämnat en dubbel lott av sin profetiska ande till sin lärjunge Elisha (2 Kung 2:1-18).
Jesu lärjungar måste ha uppfattat sambandet mellan Jesus och profeten Elia, för när lärjungarna möter på motstånd är deras reaktion att de ska handla såsom Elia hade gjort: kalla ner eld över sina motståndare (2 Kung 1:9-16). Men här tar evangeliet en annan vändning, för här finns något som är större än till och med Elia. Här finns något som är större än den store profeten. Här är Guds rike. Och Jesu lärjungars uppdrag är att förkunna det.
Någon gång och någonstans gjorde några avskrivare ett tillägg till den här texten. Lärjungarna frågade Jesus: ”Skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” Men Jesus tillrättavisade dem, och Lukas använder det allra strängaste ordet för ”tillrättavisning” han kan komma på. Jesus tillrättavisar alltså sina lärjungar på skarpen. Och någon gång och någonstans förde alltså några avskrivare in ett tillägg till den här texten – ett tillägg som återger vad Jesus skulle ha kunnat tänkas ha sagt när han tillrättavisade sina lärjungar på vägen. Och även om dessa ord inte fanns i Lukas ursprungliga text kan de vara värda att lyssna på ändå. Enligt tillägget sa Jesus:
Förstår ni inte vilken ande ni har? Människosonen har ju inte kommit för att förgöra människors liv utan för att rädda dem.
Kanske kan det även vara en fråga till oss: ”Förstår ni inte vilken ande ni har? Förstår ni inte vilken kraft ni har? Ni bär på samma profetiska ande som Elia och Elisha bar på, men nu måste ni välja hur ni ska använda den: Att spä på med ytterligare våld och oförsonlighet i världen, eller att förkunna räddning, frälsning, rättfärdighet, frid och glädje i den heliga anden. Förstår ni inte vilken ande ni har? Förstår ni inte att med Guds Ande – rätt använd – kan ni göra skillnad i världen?”
Ta en liten stund och fundera på hur du med Guds ande och kraft skulle kunna göra skillnad.
***
Men hur var det då med Jesu ord om att låta de döda begrava de döda? Orden är faktiskt än mer radikala än de låter. Att begrava en nära anhörig ansågs nämligen på Jesu tid så viktigt att det rentav gick före annars obligatoriska budord i Bibeln. Enligt Mose lag befriades till och med prästerna från sina prästerliga plikter för att kunna begrava sina föräldrar (3 Mos 21:1–3).
Mose lag medgav alltså att det fanns omständigheter då det var rätt att frångå de annars obligatoriska plikterna, eftersom saken brådskade och inte kunde vänta. Prästernas plikter fick egentligen inte under några som helst omständigheter åsidosättas, men begravning av en förälder utgjorde alltså ett undantag från den regeln. Och det är antagligen mot den bakgrunden som Jesu ord ska förstås.
Jesus hävdar alltså att om redan begravning tillät att en präst åsidosatte sina plikter, hur mycket mer måste då inte för en Jesu efterföljare förkunnelsen av Guds rike göra det. Förkunnelsen av Guds rike är än mer angeläget och brådskande och måste alltså ha främsta rummet.
Jesu ord är förstås inte ett generellt förbud mot begravningar. Inte ens Lukas själv uppfattade det som ett generellt förbud (se t.ex. Apg 8:2). Men vad Jesus säger är att för en Jesu lärjunge kan inga plikter, inga åtaganden, inga förväntningar – kort sagt: ingenting – vara viktigare än att förkunna Guds rike, att synliggöra Guds rike, att inbjuda till Guds rike. Och återigen får vi påminna oss om vad detta rike är – i alla fall enligt aposteln Paulus – nämligen rättfärdighet, frid och fred, och glädje.
Förstår ni inte vilken ande ni har? Människosonen har ju inte kommit för att förgöra människors liv utan för att rädda dem.
I Lukasevangeliet handlar ”räddning” både om härligheten i den kommande världen då Guds rike har nått sin fullhet, men också om hälsa och social upprättelse här och nu. Den väg Jesus var kallad att gå innebar att hela tiden med visionen om den eviga, fullkomliga, himmelska upprättelsen i sikte göra dessa återupprättelser av hälsa och gemenskap synliga, tydliga och verkliga i människors vardagliga liv redan där och då.
Och då kan väl knappast Jesu efterföljares väg vara någon helt annan? Eller vad tror du?
/Stefan Albinsson