Namnet Jesus – en predikan om Guds kärlekstecken i världen

01 jan Namnet Jesus – en predikan om Guds kärlekstecken i världen

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 1 januari 2014
Nyårsdagen: I Jesu namn

Johannesevangeliet 2:23–25
Me­dan Jesus var i Je­ru­sa­lem un­der påskhögti­den kom många till tro på hans namn när de såg de tec­ken han gjor­de. Men själv anförtrod­de sig Je­sus in­te åt dem, ef­tersom han kände dem al­la och in­te behövde höra någon vitt­na om människan. Han viss­te av sig själv vad som fanns i människan.

Det är nyårsdag. Men i kyrkoåret är det även Jesu omskärelses dag. Evangelisten Lukas berättar att Jesus i enlighet med Israels lag omskars på sin åttonde levnadsdag, och fick sitt namn: Jesus.[1]  Eller om vi ska petiga fick han egentligen inte namnet Jesus, utan Jehoshua, eller Jeshua. Han var alltså uppkallad efter Moses efterträdare Josua, den Josua som hade lett israeliterna in i det förlovade landet efter den långa öken­vandringen.[2]

Namnet Jesus, eller Jeshua, betyder ”Herren är räddningen”. När evangelisten Matteus be­rättar varför gossen skulle heta så, skriver Matteus att det betyder att ingen mindre än Gud själv är med oss i och genom detta barn. Jesus är Immanu El – ”Gud med oss”.[3] Och evangelisten Johannes skriver att i Jesus ser vi Guds levande och livgivande skaparord som fanns hos Gud och som var Gud, och som blev människa och bodde ibland oss.[4]

I dagens evangelietext läste vi att många kom till tro på Jesu namn när de såg alla tecken Jesus gjorde. Vad betyder det? Vad innebär det att tro på någons namn?

Vad det inte betyder är att J-E-S-U-S skulle vara något slags magisk bokstavskombination. Jesu namn är ingen trollformel som vips suddar bort varje problem i livet. För det första sa jag ju redan tidigare att Jesus ju egentligen inte ens hette Jesus, utan Jeshua. Det var Nya testamentets författare, som skrev på grekiska, som ändrade det till det mer grekiskklingande Iesous (vilket, när bibeln senare översattes till latin, blev Jesus), för det var liksom lättare att kommunicera till en internationell publik.

Om Bibelns författare hade trott att det var själva bokstäverna i namnet som bar på något slags kraft, eller att Jesu kraft bara verkade genom att namnet uttalades på rätt sätt, hade de knappast gjort om Jeshuas namn. Men att tro på Jesu namn handlar knappast om magi – som om ordet ”Jesus” skulle vara en trollformel eller besvärjelse. Namnet Jesus, eller Jeshua, var för övrigt ett högst alldagligt namn. Evangelisten Matteus berättar att det till och med fanns en dödsdömd rövare som hette så, nämligen Jesus Barabbas.[5]

Vad det däremot betyder att tro på någons namn är att tro på det som den personen står för. Att tro på Jesu namn betyder att att tro på, eller att lita på, eller att hoppas på, att Gud är med oss; att tro på att Gud har blivit synlig i Jesus Kristus – inte bara som en princip om en Gud som är välvilligt inställd till oss i största allmänhet, utan en Gud som har gett sig den på att leda oss in i sitt eget eviga, överflödande liv.[6] Att tro på Jesu namn är att tro att människan inte är utlämnad åt sig själv; att världen inte längre är gudlös – eftersom Gud själv finns mitt ibland oss.

Johannes berättar i avslut­ning­en av sitt evange­lium att han har skrivit ner sin berättelse om Jesus för att läsarna skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att vi genom att tro skall ha liv i Jesu namn,[7] dvs. ha liv i och genom Jesu liv, död och uppståndelse. Samma Johannes skriver också att Gud älskar världen.[8] Varför sände Gud sin Son till värl­den? Jo, för att Gud älskade den!

Det är sant att det verkligen finns mycket att förfasa sig över i världen. Allt står verkligen inte rätt till i vår värld och mycket kan väcka vår avsky och vår bestörtning – det upptäcker vi inte minst när vi tar del av de olika års­kröni­korna som just nu rullas upp i tidningarna, på radio, tv och på nätet. Och än större anledning hade säkert Gud att förfasa sig – men istället för att förfasa sig valde Gud istället att sända sitt kärlekstecken in i världen. Med Jesus, Guds kär­lekstecken i världen, får vi glädja oss med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter, för det som består är tron, hoppet och kärleken – och störst av allt är kärleken.[9]

Nu har jag sagt här att Jesus är ”Gud med oss”; jag har sagt att Gud har kommit nära i Jesus, och att Jesu namn – dvs. allt det Jesus är och står för – är Guds kärlekstecken i världen. Men i dagens ev­an­ge­lie­läsning, fanns det inte ett avståndstagande där? Vi läste ju att många kom till tro på Jesu namn, men att Jesus själv inte anförtrodde sig åt dem eftersom han visste av sig själv vad som fanns i män­niskan. Det verkar nästan som om Jesus vill hålla sig på sin kant. Det verkar som om Jesus inte är beredd att helt involvera sig eller engagera sig i människan och den värld som Gud sänt honom till.

Till viss del tror jag den här känslan av avståndstagande beror på den svenska över­sättningen. Vi kan vara oändligt glada över att Bibeln finns översatt till svenska så vi inte måste harva oss igenom de hebreiska och grekiska grundtexterna varje gång vi ska läsa Bibeln, men det är nog bra att kom­ma ihåg att vilken översättning vi än läser så är det just en översättning – och man kan aldrig göra en exakt överföring från ett språk till ett annat.

När Johannes skriver att många kom till tro på Jesu namn, men att Jesus själv inte anförtrodde sig åt dem är det samma verb som används i båda fallen. Nämligen verbet ”tro”. På grekiska heter ordet pistevo, för den som är intresserad. När det nu heter att Jesus inte anför­trodde sig åt människorna, betyder det inte att Jesus tog avstånd från dem på så vis att han inte ville ha med människor att göra – men det betyder att så som de trodde på Jesu namn kunde Jesus inte tro på deras namn. Så som de trodde på det Jesus stod för, allt som Jesus representerade, allt som Jesus levde, så kunde inte Jesus tro på allt som de stod för.

Direkt efter de bibelverser som utgör dagens evangelieläsning ger evangelisten Johannes ett exempel på detta. Johannes berättar att rådsherren Nikodemos söker upp Jesus en natt för ett enskilt samtal.[10]  Inte en se­kund får en uppfattningen att Jesus inte skulle vara intresserad av Nikodemos. Nej, Jesus är i allra högsta grad engagerad i samtalet. Nikodemos verkar ha varit klok och bra på alla sätt och vis, men Jesus säger att Nikodemos inte hade förstått pånyttfödelsens mysterium – detta att våga ge upp sin egen storhet och låta Andens vind blåsa vart den vill; detta att våga släppa taget om sitt eget namn och rykte och istället barnsligt förlita sig på den stora gåvan Gud ger oss – gåvan att vara Guds älskade barn.

Därför är det faktiskt ett evangelium, ett gott budskap, också när vi läser att Jesus inte trodde på människornas namn på det sätt som de fick tro på Jesu namn. När våra egna namn faktiskt inte håller måttet – hur stora och duktiga vi än är i andras ögon, när det vi gör och är ändå inte räcker ända fram, när vi inte orkar eller kan tro på våra egna prestationer, på det vi lyckas åstadkomma, eller det vi inte lyckas åstadkomma, också då får vi sätta vår lit till Jesus – Guds kärlekstecken i världen. Det är ett evangelium också för detta nya år – för oss och för världen.

[1]    Lukasevangeliet 2:21.

[2]    Josua 1:1-9.

[3]    Matteusevangeliet 1:21-23. Jfr Jesaja 7:14; 8:8b.

[4]    Johannesevangeliet 1:1-4, 14.

[5]    Matteusevangeliet 27:16–17. Att många handskrifter saknar upplysningen om att Barabbas även hette Jesus kan bero på att kristna tog anstöt av att en rövare skulle haft samma namn som Frälsaren.

[6]    Johannesevangeliet 1:16; 10:10; Första Johannesbrevet 1:1-3; 5:11.

[7]    Johannesevangeliet 20:31.

[8]    Johannesevangeliet 3:16.

[9]    Romarbrevet 12:15; Första Korinthierbrevet 13:13.

[10]   Johannesevangeliet 3:1-21.