När rädslan hotar att ta överhanden – en predikan om hur vi ser och bemöter andra människor

20 sep När rädslan hotar att ta överhanden – en predikan om hur vi ser och bemöter andra människor

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 20 september 2015
Sextonde söndagen efter trefaldighet: Döden och livet

Johannesevangeliet 11:28–44
Marta gick hon hem och kal­la­de på sin sys­ter Ma­ria och vis­ka­de: ”Mästa­ren är här och kal­lar på dig.” När Ma­ria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta ho­nom. Men Je­sus ha­de ännu in­te kom­mit in i byn ut­an var kvar där Mar­ta ha­de träffat ho­nom. Ju­dar­na som var hem­ma hos Ma­ria för att trösta hen­ne såg att hon has­tigt res­te sig och gick ut, och de följ­de ef­ter i tron att hon gick till gra­ven för att gråta där. När Ma­ria nu kom dit där Je­sus var och fick se ho­nom kas­ta­de hon sig för hans fötter och sa­de: ”Her­re, om du ha­de va­rit här ha­de min bror in­te dött.” När Je­sus såg hur hon grät och hur ju­dar­na som ha­de följt med hen­ne också grät blev han upprörd och ska­kad i sitt in­ners­ta, och han fråga­de: ”Var har ni lagt ho­nom?” De sa­de: ”Her­re, kom och se.” Je­sus föll i gråt. Då sa­de ju­dar­na: ”Se, hur myc­ket han höll av ho­nom.” Men några av dem sa­de: ”Kun­de in­te han som öpp­na­de ögo­nen på den blin­de ha gjort så att La­sa­ros in­te behövt dö?” Je­sus blev åter upprörd och gick till gra­ven. Det var en klipphåla med en sten för öpp­ning­en. Je­sus sa­de: ”Ta bort ste­nen.” Den dödes sys­ter Mar­ta sa­de då: ”Her­re, han luk­tar re­dan, det har ju gått fy­ra da­gar.” Je­sus sa­de till hen­ne: ”Har jag in­te sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlig­het?” De tog bort ste­nen, och Je­sus lyf­te blic­ken mot him­len och sa­de: ”Fa­der, jag tac­kar dig för att du har hört mig. Själv viss­te jag att du all­tid hör mig, men jag säger det­ta med tan­ke på al­la dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.” Se­dan ro­pa­de han med hög röst: ”La­sa­ros, kom ut.” Och den döde kom ut med ar­mar och ben inlin­da­de i bind­lar och med an­sik­tet täckt av en duk. Je­sus sa­de åt dem: ”Gör ho­nom fri och låt ho­nom gå.”

Nej, Jesus uppväcker faktiskt inte döda på var och varannan sida i Bibeln. När Nya testamentets författare återger sådana berättelser är det nästan alltid så att de först och främst vill betona någon särskild aspekt av Jesus. Och berättelsen om Jesu uppväckelse av Lasaros, fyller i Johannesevangeliet framför allt två funktioner.

Den ena funktionen är att evangelisten Johannes ytterligare vill betona – och i berättelsens form inpränta på ett nästintill övertydligt sätt – det som sägs gång på gång om Jesus i Johannesevangeliet. Till exempel:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.
(Johannesevangeliet 11:25)

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.
(Johannesevangeliet 1:4)

Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
(Johannesevangeliet 3:16)

Jag är vägen, sanningen och livet.
(Johannesevangeliet 14:6)

Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.
(Johanneseevangeliet 20:31–31)

Den andra funktionen berättelsen om Jesu uppväckelse av Lasaros har i Johannesevangeliet är att den bildar upptakten till passionsberättelsen. Den utgör alltså upptakt till berättelsen om Jesu eget lidande och död.

För det som händer efter att Jesus har uppväckt Lasaros är att folkets entusiasm över Jesus stiger. Alltfler människor börjar nu följa Jesus. Jesus får fler och fler efterföljare och lärjungar. Och detta får i sin tur myndigheterna att bli mer och mer nervösa. Och till sist anser landets ledare att de måste gripa in. Översteprästen Kajafas samlar ihop Stora rådet och säger om Jesus:

Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.
(Johannesevangeliet 11:48)

Kanske fanns det fog för denna rädsla. Kanske inte. Och här någonstans tänker jag mig att berättelsen landar i vår egen tid. För då liksom nu tar rädslan så lätt överhanden. Rädslan tog kommandot över myndigheternas försök att bringa ordning i situationen, och från den dagen var Kajafas och de andra dignitärerna fast beslutna att döda Jesus (Johannesevangeliet 11:53).

Och så är våldsspiralen i gång. Evangelisten Johannes skriver:

Översteprästerna bestämde sig för att döda Lasaros också, eftersom så många för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.
(Johannesevangeliet 12:10)

Att Jesus uppväckte Lasaros från de döda var väl, taget helt för sig själv, ingen politisk handling. Men den utfördes i ett politiskt sammanhang, och därmed blev också det Jesus gjorde ofrånkomligt politiskt.

Jesus befriar sin vän från det mörkaste av alla fängelser och ofriheter, nämligen döden. Och denna befrielse (liksom alla gånger någon blir befriad till fullvärdigt liv – vad det nu än handlar om) skapar oro och rädsla hos de människor runtomkring som är nöjda med att allt är som det är och som inte har någon större längtan efter förändring. Och så upplever de som har sitt på det torra, och som inte kan se någon vits eller vinst med förändring, den andra människans befrielse som ett hot eller kränkning eller skymf mot ens egna rättigheter eller friheter eller bekvämligheter.

Ett av de mest tragikomiska nutida exemplen på det är väl det amerikanska heteropar som hotade med att ta ut skilsmässa om samkönade äktenskap skulle bli lagliga. Tragikomiskt, men egentligen mest bara ett exempel på hur det så ofta är: Någons befrielse till ett fullvärdigt liv kan upplevas som ett hot eller en störning för dem som själva är nöjda med att allt förblir som det alltid har varit.

De som har hört mig predika de senaste söndagarna kanske tycker att jag börjar bli tjatig. Men jag tror att vi måste fortsätta tjata om detta: Att följa Jesus är en politisk handling. Att tro på Guds rike är ett politiskt ställningstagande – om än inte nödvändigtvis ett partipolitiskt ställningstagande. Men att tro och bejaka Guds rike kan naturligtvis till och med få partipolitiska konsekvenser – inte minst i våra egna dagar när viss partipolitik ser ut att anta en allt brunare färg. För där rör det sig inte längre bara om olika åsikter i största allmänhet, utan faktiskt – och jag brukar inte använda så här skarpa ord – om något antikristligt.

En och annan kanske tycker att jag tjatar för mycket om detta i mina predikningar och att jag tar upp det i tid och otid – oavsett vad det är för predikotext för dagen. Men Europas kristna får inte än en gång, som så många gånger förr, schabbla bort Jesu budskap om Guds rike – det rike som enligt aposteln Paulus är rättfärdighet, fred, och glädje i den heliga Anden (Romarbrevet 14:17); det rike som fick aposteln Petrus att utropa:

Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor.
(Apostlagärningarna 18:34)

Åtminstone med sina läppar har den kristna församlingen alltifrån från sina allra första dagar bekänt sig till visionen om ett multikulturellt himmelrike av friköpta människor av alla stammar och språk och länder och folk (Uppenbarelseboken 5:9). Och det är väl om det himmelriket vi ber i den bön som Jesus lärde sina lärjungar att be ska komma, så att just så som Guds vilja sker i himlen, ska den även ske på jorden (Matteusevangeliet 6:10).

De flesta religioner – och åtminstone de tre stora monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam – värjer sig mot uppfattningen att man skulle kunna isolera den andliga dimensionen från sociala, mellanmänskliga relationer. Försoning med Gud – försoning med livets källa, mening och mål – berör också våra relationer till andra människor.

Så om vi som är kyrkan hävdar att vi har slagit in på kärlekens, försoningens och livets väg kan vi inte förhålla oss lättvindigt till andra människors lidanden och svårigheter. Försoning med Gud – försoning med livets källa, mening och mål – berör också vår relation till andra människor, och hur vi ser på andra människor. Om det är sant att varje människa är vår medmänniska, och om det är sant att varje människa är lika sökt och älskad av Gud som vi själva är, borde det rimligtvis få konsekvenser för hur vi ser och bemöter varje människa.

Evangelisten Johannes berättar att Jesus ropade in i gravens stinkande mörker:

”Lasaros, kom ut.” Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt med en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”
(Johannesevangeliet 12:43–44)

Och jag tror att Jesus också i denna dag ständigt ropar ut människor ur allsköns gravar och helveten och dödskontexter till frihet och nytt liv. Och då tror jag dessutom att vi – också i detta folkvandringarnas och flyktingkatastrofens tidevarv – är kallade att lyssna och lyda, när vår Herre säger till oss som står bredvid och ser allt detta hända: ”Låt nu inte rädslan för det ni nu ser hända ta överhanden. Låt inte rädslan ta överhanden! Tvärtom! Ta själva del i befrielseverket. Gör nu den återuppväckte Lasaros fri, befriad till ett fullödigt, människovärdigt liv.”