04 mar Nardus – ett brev till den anonyma kvinnan i Simon den spetälskes hus
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 4 mars 2012
Andra söndagen i fastan: Den kämpande tron
Markusevangeliet 14:3–9
Medan Jesus var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Kära anonyma kvinna i Simon den spetälskes hus!
Vi har just läst om dig i vår förmiddagsgudstjänst, och jag tänkte att jag skulle skriva några rader till dig. Det finns nämligen ett och annat som jag undrar över. Jag vet att jag inte är ensam om att undra, och jag hoppas att du tycker att det är okej att jag skriver det här brevet. Ta inte illa upp om mina frågor känns närgångna.
Nu vet jag ju inte om det här brevet kommer fram till dig. Jag vet nämligen inte ens vad du heter. Markus som har berättat om dig i sin bok om Jesus skrev visserligen att överallt där man berättar det glada budskapet om Jesus ska man också berätta vad du gjorde och komma ihåg dig. Dessvärre bemödade sig Markus inte att nämna ditt namn. Kanske tyckte han inte det var viktigt, eller så hade de människor han först skrev till full koll på vem du var i alla fall.
Det finns ju, som du kanske vet, fler personer Markus inte berättade namnen på. Som den där unge killen som hade följt med Jesus, men som lämnade honom när vakterna kom för att arrestera Jesus. Han bara stack och övergav sin mästare. Den stackars killen blev så rädd och fick så bråttom därifrån att han tappade sina kläder i flykten – alltså kläderna han hade på sig – och rusade bort spritt språngande naken. Vad han hette berättade Markus inte heller. Så den gode Markus får nästan skylla sig själv att vi är många som tror att den rädde killen ifråga (han som övergav Jesus den där natten då Jesus hade behövt sina vänner som mest) inte var någon annan än Markus själv.
Nåja, jag vet som sagt inte vad du heter, men hoppas att brevet kommer fram till dig ändå. För jag har ju som sagt några frågor jag funderar på. För det första: Vad tänkte du egentligen på när du bröt upp din flaska med dyrbar nardusbalsam och hällde ut hela innehållet över Jesus?
Jag förstår att du ville visa hur mycket Jesus betydde för dig, men tycker du inte själv – vid närmare eftertanke – att du gick till överdrift en aning? Vid ett enda tillfälle tog du alltså och hällde ut balsam till ett värde av trehundra denarer. Det motsvarar ju en arbetares hela årsinkomst! Jag tycker faktiskt inte att det var särskilt konstigt att de andra började gräla på dig. Dessutom gjorde du det just när påskhögtiden närmade sig, då det i din kultur var tradition att man gav en särskild gåva åt de fattiga. Men du vaskade alltså en hel flaska äkta nardusbalsam till ett värde av trehundra denarer över Jesu huvud. Snacka om lyxkonsumtion!
Men vad gjorde Jesus? Jo, han försvarade dig och sa till dem som skällde på dig att ”de fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid.”
Jag har kollat upp det där citatet och sett att när Jesus sa: ”De fattiga har ni alltid hos er”, anspelade han på ett ställe i Bibeln, närmare bestämt från Femte Moseboken. Men när jag slår upp Femte Moseboken står det egentligen så här:
Det kommer aldrig att saknas fattiga i landet. Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.
(Femte Moseboken 15:11)
Jag vet inte hur van du är att diskutera det som står i Bibeln, men betyder inte den där befallningen i Femte Moseboken att eftersom det alltid finns de som inget har, behöver de som har alltid vara beredda att ge, eftersom alla egentligen hör ihop? Alla sitter i samma båt och de fattigas sak är också de välbeställdas sak. Så vad tror du att Jesus menade när han anspelade på det där bibelordet? Kan det ha varit så att han helt enkelt undrade vad de som klagade på dig, när du slösade bort den där parfymen, själva egentligen gjorde för att minska de fattigas nöd? Jesus sa ju: ”De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill.”
Problemet är väl att vi så sällan vill. Det är så lätt att skylla på vad andra inte gör och att ta det som ursäkt för att man inte själv heller behöver göra något. Eller så säger vi att det inte är någon idé att ge pengar till Röda korset eller Amnesty eller missionen eller vad det nu är man skulle kunna ge till, eftersom det ju ändå försvinner så mycket pengar i administrationen. Men egentligen handlar det kanske om att vi inte vill ge över huvud taget.
Det kan ju vara så med många andra saker också. Det är ingen idé att sopsortera för allt tas inte tillvara ändå. Det är ingen idé att engagera sig politiskt för alla politiker tänker ändå bara på sitt. Eller vad det nu kan vara som man egentligen borde göra men ändå inte gör. Man skyller på en massa andra saker fast det i själva verket handlar om att man inte orkar bry sig. Vad tror du – kan det ha varit något sådant Jesus menade?
Det här var kanske ett sidospår, förlåt. Så om vi nu återgår till nardusbalsamet: Vad skulle din mamma ha sagt om hon hade fått höra att du slösade bort alltihop? Jag undrar, för jag har nämligen läst någonstans att sådan där dyrbar parfym gick i arv från mor till dotter; att det var en släktklenod. Så vad tror du att din mamma hade velat att du skulle göra med nardusen? Jag gissar att om hon hade tänkt att du över huvud taget skulle använda den, hade hon hoppats att det skulle vara vid ett särskilt, enastående tillfälle – ditt bröllop kanske? Du får ursäkta mig, men jag tvivlar faktiskt på att hon hade gillat att du hällde ut alltsammans över en kringflackande domedagsprofet och andeutdrivare från bondhålan Nasaret – särskilt inte om hon hade fått veta att denne man skulle sluta sina dagar skamligt korsfäst, naken och förbannad.
Men kanske tänkte du, när du bröt upp alabasterflaskan och lät det dyra innehållet rinna ut över Jesus, att det kommer en punkt i livet då man inser att man inte kan leva upp till allas förväntningar; att man visst kan hedra och älska sin far och mor och vara tacksam mot dem, men att man trots allt ändå samtidigt måste finna sin egen väg; leva sitt liv; ta sina egna beslut; ansvara för sitt eget liv, men inte ansvara för alla andras förväntningar. Så var det kanske redan på den tiden du levde, trots att släkt och familj hade en så otroligt mycket starkare ställning än de har för de flesta i det samhälle och den tid jag lever i.
Du har antagligen aldrig läst någon av böckerna om Jesus – varken böckerna av Matteus, Markus, Lukas eller Johannes – men jag kan tala om för dig att där kan man läsa att det fanns tillfällen då Jesus tydligt markerade en gräns gentemot sina föräldrar och sin familj. En gång exempelvis kom Jesu bröder för att hämta hem honom. Hans mor och hans bröder var nämligen oroliga för hur han egentligen skulle klara sig. Men inte följde Jesus med dem hem, inte! Hans väg var nämligen en annan. Och han måste gå den vägen, även om hans närmaste inte skulle förstå det. Var det så även för dig? Var det så att du visste att du skulle bli missförstådd och ifrågasatt; att folk skulle säga både det ena och det andra om dig, men att du likväl var tvungen att vandra din egen väg – och hoppas att någon trots allt skulle förstå vad du gjorde; att Jesus skulle förstå?
Och det verkar ju faktiskt som att Jesus förstod! Men ärligt talat: Förstod du egentligen samma sak som han? Kommer du ihåg vad han sa om dig? ”I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen.” Var det verkligen det du tänkte på när du parfymerade honom. Tänkte du verkligen på hans begravning? Var det egentligen inte så att du helt enkelt bara var väldigt glad?! Hade du verkligen minsta tanke på någon begravning i den stunden? Jag undrar det jag.
På din tid var det ju viktigt att smörja och balsamera de avlidnas kroppar. I det samhälle jag lever i gör vi inte så. Vi uttrycker vår omsorg om våra avlidna anhöriga på andra sätt. Men jag vet ju att balsamering av de döda var viktigt på din tid. Men var det verkligen begravning du tänkte på just då, vid middagen i Simons hus? Var du inte bara vansinnigt glad över Jesus?
Eller var det kanske till och med så att du tänkte på vad som hade hänt några dagar tidigare, då Jesus red in i Jerusalem och folket hyllade honom som kung? På din tid längtade ni ju efter en befriarkung som skulle ställa allt till rätta – en Messias. Och drömde man inte på din tid att, när denne efterlängtade person väl ridit in i huvudstaden, skulle han gå raka vägen upp till templet på Sion? Och där skulle översteprästen stå redo med sitt oljekrus. Och så skulle översteprästen ta olivolja ur kruset och hälla på dennes huvud som ett tecken på att denne verkligen var den väntade befriarekungen och att Guds andes kraft var med honom. Det är ju det som det hebreiska ordet Messias betyder, liksom det grekiska ordet Kristus: ”den smorde”. Och så skulle den smorde och nykrönte kungen vända sig mot folket, och kanske skulle han sjunga:
Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig att frambära glädjebud till de betryckta … och ge de sörjande i Sion glädjens olja istället för sorgdräkt, lovsång istället för modlöshet.
(Jesaja 61:1, 3)
Men när Jesus red in i Jerusalem stod det ju ingen överstepräst och väntade på honom i templet beredd att smörja honom till kung. Prästerna ville ju snarare röja Jesus ur vägen. Var det därför du ryckte ut med din parfymflaska i högsta hugg och smorde Jesus? För att du vägrade att tro att Jesus hade kommit förgäves. Om nu ingen överstepräst var beredd att smörja Jesus till befrielsens kung, skulle du – obetydliga, osynliga, anonyma kvinna – göra det istället. Och det med besked. Snacka om att vägra låta sig stoppas av det omöjliga! Snacka om att kämpa mot alla odds!
Men Jesus – vad gjorde han? Jo, han började tala om sin död. Jag vet inte vad du säger, men jag tror att han tyckte att det nu var hög tid att tala om en kamp hårdare än alla kamper. Jag tror att han såg hur du kämpade; att du kämpade mot alla missförstånd och alla förutfattade meningar; att du kämpade mot allt som ville släcka din tro och försöka sätta dig på plats; att du kämpade mot allt och alla som ville få dig att fatta att du inte var något annat än en obetydlig, osynlig och anonym kvinna.
Jag tror att han såg din kamp, och att han ville få dig och alla andra att förstå att vi får hämta kraft i honom som har kämpat den största av alla kamper – den mot själva döden. Han skulle kämpa den kampen – och vinna! Jag tror att han såg din kamp och ville få oss att förstå att hans liv, hans död och hans seger lyser för dig, för mig och för alla; lyser för oss som en ledstjärna i mörkret när allt annat bara är nattsvart.
Här slutar jag mitt brev. Tacksam för svar.
Med varma hälsningar från en som också kämpar och tror.