11 dec ”Och ljuset lyser i mörkret…” – en betraktelse på S:ta Lucias dag
Betraktelse av Stefan Albinsson vid Seniorföreningens advents- och luciafirande i Norrmalmskyrkan 2012
Johannesevangeliet 1:5
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Bibelversen är hämtad från Johannes version av julevangeliet som står i Johannesevangeliets första kapitel. Kanske skriver Johannes till en grupp människor som är på väg att förlora allt hopp, all tro och allt livsmod. Kanske upplever de människor han skriver till att de är trängda från alla håll. De har liksom ingenstans att vända sig. Vi vet att ungefär vid den tid då Johannes skrev sitt evangelium – och i det område han skrev det – blossade en av de första riktigt otäcka förföljelserna mot de kristna upp.
Överallt mötte de misstänksamhet. Vem som helst kunde vara en angivare. Det var lätt att tappa tron och hoppet, och att kärleken byttes ut mot cynism. Så kanske dessa ord inte bara var tänkta som en allmänt vacker bild som passade bra in i retoriken. Kanske de snarare var ord rätt in i deras egen situation; rätt in i deras egen verklighet: ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
Men vår tid är inte Johannes tid eller hans adressaters tid. Vår situation ser annorlunda ut. Visserligen tvingas många människor runt om i världen också nu att lida förföljelse och att till och med dödas för sin kristna tros skull, men inte just här (även om visserligen våra myndigheter är beredda att skicka människor som flytt till oss tillbaka till områden där de kommer att bli förföljda och i värsta fall dödade). Men hur är det här och bland oss? Behöver vi dessa ord om ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte har övervunnit?
Jag tänker bland annat på det som uppdagades i massmedia under hösten: att det till och med bland våra folkvalda – invalda i vårt parlament – finns människor som använder ord som ”hora”, ”blatte” och ”babbe” om sina medmänniskor. Och än värre än dessa tillmälen är de bakomliggande tankarna; de lättköpta, enkla svaren på komplicerade problem. Och att dessa lättköpta svar sväljs av så många – i alla fall om vi ska tro opinionsmätningarna.
Det är i sådana stunder jag är nära att tappa sugen. Det är i sådana stunder jag undrar om vårt samhälle har blivit så pass kallt att jag är närapå att gå med på att mörkret ändå vann.
Även Lucia blev kallad hora. Vi kanske inte tycker att det passar sig att nämna det på en adventsfest med Seniorföreningen, men den skönsjungande damen som för en stund sedan kom in här med ljus i hår blev kallad så. Lucias annorlunda livsstil (till exempel hennes vägran att gifta sig med den man som man utsett åt henne eftersom hon ansåg sig vara förlovad med Kristus) stack i ögonen på många. Hon tillhörde en minoritet med en annorlunda livsstil, och hon lät sig bara till viss del integrera sig med den rådande kulturen. Hon tillhörde en minoritet – i hennes fall den kristna minoriteten – och kanske har vi alltid varit rädd för minoriteter, särskilt om vi inte med lätthet har kunnat få grepp om dem; få dem att stämma in; lyckas att tysta dem.
Men ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Så står det i Johannes tappning av julevangeliet. Han talar om Kristus – det levande, livgivande ordet som inte låter sig tystas och som ger alla människor ljus. På ett annat ställe i evangelierna säger Jesus till sina lärjungar: ”Ni är världens ljus.” Han säger:
Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.
(Matteusevangeliet 5:14–16)
Det låter så väldigt. Så heroiskt. Så storslaget. Men om vi tänker på vad det var för jeppar som Jesus samlade omkring sig kan det knappast inte alltid eller enbart ha handlat om väldiga, heroiska, storslagna insatser. Jesus vänder sig nämligen till de fattiga i anden, till de sörjande, till de ödmjuka, till de hungrande och törstande. Han vänder sig till dem som kanske inte kan göra så mycket mer än att räcka en bägare vatten till den som behöver.
Kanske skulle jag åtminstone kunna börja där, och att åtminstone en gång om dagen tänka hur jag skulle jag kunna bringa ljus åt någon: ett leende kanske, en vänlig blick, en hjälpande hand… Kanske skulle jag åtminstone kunna börja där. För att ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.