07 dec ”Om de tiger kommer stenarna att ropa” – en adventspredikan
Predikan av Eva Larsen i Norrmalmskyrkan den 2 december 2018
Första söndagen i advent: Ett nådens år
Matteusevangeliet 21:1-9
När Jesus och hans lärjungar närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus iväg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: ”Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”
Det är inte första gången Jesus beger sig till Jerusalem. Vi vet att han var där som nyfödd och att han var där som tolvåring. Men säkert var han där varje påsk, och trängdes bland folkmassorna, med alla som strömmade till för att fira att Gud en gång fört dem bort från slavtillvaron i Egypten, till detta land som flöt av mjölk och honung. Och Jerusalem, landets pärla på höjden som alla kunde se, sätet för kungar och präster.
Vem älskade inte denna stad. Men nu var de inte längre helt fria, århundrade hade följt på århundrade, och nu hade Romarriket brett ut sig och lagt även Israel under sig. Men det fanns en förhoppning om att någon – som deras store kung David tusen år tidigare – skulle slå tillbaka och befria landet.
Och nu kom Jesus, och red in i Jerusalem på samma sätt som David skulle ha gjort – inte på en stridshäst, utan på en åsna. Alla profetord verkade stämma. Var han inte deras nya kung?
Folk hoppades det och ropade hosianna och skar kvistar från träden och lade på vägen framför åsnan när den trippade in genom stadsporten. Men ganska snart skulle hosiannaropen bytas ut mot korsfäst-rop. De tröttnade när det inte blev som de tänkt.
Men det fanns en grupp som inte tröttnade. De var inte helt säkra på vad Jesus hade för plan, och de hade flera gånger fått ompröva sina bilder av vem han var. Men de följde honom. För de hade sett att människor blev upprättade vart han kom, och de hade förstått att han var från Gud. Att han var Guds Messias.
Så när han bad dem gå bort till byn alldeles innan Jerusalem för att hämta en åsna så gjorde de det. De var inte fokuserade på resultatet utan deras fokus låg helt i att stå till tjänst. Om det lilla de kunde göra kunde få ingå i Guds plan så ställde de upp, vad det än gällde. De litade på att Jesus hade ett större perspektiv än de själva hade, och därför gjorde de som han sa.
Men innan dess hade de passerat Jeriko. Där hade Jesus botat ett par blinda personer. Det står att han kände medlidande och stannade till för att hjälpa dem. Jesus visste vad som väntade honom i Jerusalem. Han visste att det skulle bli hans sista påsk, att han gick mot korset. Ändå sträckte sig hans hjärta ut till andra som han mötte längs vägen. Han såg hela tiden den andra.
När de väl kommer in i Jerusalem möts de av en folkmassa som ser att Jesus kan bli deras nye kung. I Lukasevangeliets skildring av den här händelsen står det att fariséerna blev irriterade och försökte få folket att sluta ropa. Men då sa Jesus: ”Om de tiger kommer stenarna att ropa.”
En gammal stad som Jerusalem består av stenar. En stad byggd med människokraft. En rad människor som skickar stenar mellan sig, kanske från ett stenbrott en bit bort. Som läggs tillrätta med precision för att bli ett hem för en familj eller kanske lokal för en affär som blir någons levebröd.
Hantverksskicklighet är en gåva som alltid glatt människor. Och staden är en plats för drömmar. Så var det då och så är det idag. För ungdomar från landsbygden som söker sig till storstaden för att studera eller hitta ett arbete. Och för flyktingar som hoppas på en trygg plats att börja om på.
Varje stad har en längtan, efter att få vara något, att få betyda något. Tänk att vara värd för ett OS. Eller att kunna bygga det högsta tornet. Eller ha det mest ansedda universitetet.
Men det finns också en annan längtan. Att få vara en plats för kärlek och omsorg, där sår förbinds och äldre delar livets erfarenheter med yngre generationer. Att få vara en plats där ingen ska behöva leva eller dö utlämnad åt sig själv. En plats där vi delar det vi har med varandra. Och samtidigt inte glömmer bort att det också finns andra människor på denna jord. Men att verkligheten inte ser ut så är nog närmare sanningen.
I Romarbrevet som lästes nyss får vi ett wake up call från Paulus: ”Det är dags att vakna… Låt oss lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Leva värdigt, som det hör dagen till.”
Och längre fram: ”inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund.” Det är ju ganska barska och lite pinsamma ord att ta upp på en adventsgudstjänst.
Men Paulus hade en anledning när han skrev dem. I den romerska kulturen – bland de rika och välbesuttna – frossades hejdlöst i mat och dryck, så till den grad att det fanns fat att kasta upp på för att kunna trycka i sig lite till. Förmodligen tävlades det också i att hålla överdådiga fester. Samtidigt som de fattiga runt hörnet i Rom svalt.
Idag skulle Paulus kanske istället tagit upp en annan orgie, vårt omåttliga användande av jordens ändliga resurser. Att varje land lever som om det vore det enda på jorden. Det är dags att vakna.
I Bibeln innebär Nådens år att orättvisor jämnas ut. Det kallades också för jubelår, en ordning i Mose lag för en viss återkommande tidpunkt då det var tänkt att skulder skulle avskrivas och slavar bli fria. En bättre värld, helt enkelt. En hjälp för ögonen att öppnas, att se att vi faktiskt har grannar, inte bara på vår gata utan också ute i världen.
När Jesus red in i Jerusalem hade han en annan agenda än den stora folkmassan hade. De ville ha en kung som kunde köra iväg romarna. Men Jesus ville något mer bestående, han ville skapa ett rike i människors hjärtan. Ett rike där Gud blir ärad, inte jag. Ett rike där vi inte gör skillnad på människor. En plats där Guds vilja får ske. Och vi kan lita på att Guds vilja är god, eftersom Gud skapat världen och vet bäst vad den behöver.
Det handlar om att följa en helt annan kompass än världens. Vi matas ständigt med ord som att om du bara lyckas lite bättre, så kommer du att må bra. Om du bara väljer den här vägen, så blir du lycklig. Varför berättar då så många som fått den rikedom och makt världen kan erbjuda att de ändå har ett tomrum inom sig?
Varje stad bär en längtan. Efter fred mellan grannar och tröst för den ledsna. Om de inte ropar, så visst suckar väl ändå stenarna i vår stad? Hur ofta har de inte blivit vittnen till slagsmål och våld.
”Om du bara hade förstått vad som ger dig fred!” Orden är Jesus. Och han kommer med bud från himlen om en längtan som är större än något politiskt manifest.
Det här är himmelrikets längtan för världen: ”Glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna och syn för de blinda, frihet till de förtryckta och ett nådens år från Herren.” (Luk 4:18-19). Så ser Guds goda tanke ut.
Jesus kommer till oss, ödmjuk och ridande på en åsna. Utan anspråk på makt. Men med ett hjärta fyllt av barmhärtighet. Och hans fråga till oss är: Är du med? Vill du följa mig?
Jesus frågar inte efter resultat. Eller vårt CV. Eller efter om vi har mycket att bidra med. ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” säger han vid ett tillfälle (Matt 5:3). Här gäller verkligen ”kom som du är”. Det som räknas är inte hur mycket vi ropar hosianna idag, utan om vi följer honom imorgon.
Det bränner till om vi frågar oss själva inte bara om vi tror på Gud, inte heller om vi kallar oss kristna, utan om vi vill följa Jesus. Att ge plats i våra hjärtan att låta Guds rike slå rot med nya värderingar och nya sätt att se på tillvaron. Som för de två utanför Jeriko som fick synen tillbaka.
Tänk om våra ögon skulle öppnas så att vi såg sådant vi inte sett förut. I våra egna liv. Hos varandra. Eller när vi går på gatan eller i köpcentret och vår blick fastnar på något annat än den brukar. Att få ögon som kan se Guds närvaro här på jorden. Att se det Gud vill att vi ska se. Så att vi kan stämma in i Guds tanke för världen.
Då får vi vara med och bygga oaser av nåd. Där människor i en vilsen tid hittar tillbaka till sig själva och till varandra, där barn blir sedda och bekräftade för det de är, där ingen ska behöva leva utan att bli frågad efter. Och där vi med våra byggstenar skapar en värld som håller även för kommande generationer.
Och för att bygga Guds rike på jorden behövs kanske en åsna, och möjligtvis är det just du eller jag som har en. Vad Gud än behöver inbjuds vi att ställa det vi har till Guds förfogande för att skapa något nytt här på jorden.
Det är inte säkert att jag får uppleva lycka i världslig mening. Många som följde Jesus blev martyrer, men de har lyst som ledstjärnor och vägvisare för generationer som vandrat i mörkret.
Vägen Jesus gick var mot korset. När hosiannaropen tystnade stod bara några kvar vid hans sida. Allra sist bara lärjungen Johannes och Jesu mor Maria. Och han sa: Maria, där är din son. Och till Johannes: Där är din mor. Han gav dem en tillhörighet, en ny familj. Det är det som sker i Guds rike. Människor förs till varandra, bort från ensamheten. Till ett nytt sätt att leva. En vidare och samtidigt tätare gemenskap. Är vi kvar på slutet, när det bränner till?
Vill vi bära himmelriket inom oss kommer det att prägla våra liv. Kanske rent av förändra oss. Det kommer att påverka våra val. Det kan förändra oss från grunden. Hur ser du på tillvaron. Är det skymning eller är det gryning? Gudsrikesfolket är hoppets människor. Vi tror på gryningen, att Människosonen – Gud som blev människa – en dag ska komma tillbaka och upprätta sitt rike fullt ut. Världen behöver Gudsrikesmänniskor, människor lyser som vägmärken mitt i en mörk tid. Vägmärken som talar om vart vi är på väg. Människor som med sina liv visar att vi är på väg mot gryningen.
Jesus red in i Jerusalem för tvåtusen år sen. Men han besöker också oss idag. Och han inbjuder oss att följa honom.