30 mar Paradise Lost, Paradise Regained – en predikan om att komma hem
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 30 mars 2018
Långfredagen: Korset
Lukasevangeliet 23:26–49)
När de förde bort Jesus hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. Jesus vände sig om och sade till dem: ”Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?”
De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom. När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: ”Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde.” Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv.” Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung.
Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.” Men då tillrättavisade honom den andre: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”
Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande .” När han sagt detta slutade han att andas.
Officeren, som såg det som hände, prisade Gud och sade: ”Han var verkligen en rättfärdig man.” När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet. Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans.
”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”
Det är ett oväntat ordval: ”paradiset”. Jesus säger alltså inte: ”du skall vara med mig i Guds rike”, även om det kanske är det han menar. Eller: ”du skall vara med mig i himlen”, även om det kanske är det han menar. Nej, han säger: ”du skall vara med mig i paradiset”.
”Paradis” är inte något ord som förekommer särskilt många gånger i bibeln. Det är ett persiskt ord som betyder en inhägnad trädgård, en lustgård. När Gamla testamentet översattes till grekiska var det ordet som kom att användas om den lustgård som Herren Gud hade planterat med egna händer någonstans i landet Eden.
När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont. […] Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.
(Första Moseboken 2:4–9, 15
Där har vi berättelsen om paradiset i Första Mosebokens andra kapitel. Jag vet ju inte vad du får för inre bilder av Första Mosebokens berättelse om Edens trädgård. Kanske ser du en vildvuxen djungel, och vi får nog tänka oss Edens trädgård lite hur vi vill, men de som gav oss den här berättelsen tänkte antagligen på den totala motsatsen till en vildvuxen djungel. De tänkte snarare på en välansad, prydlig orientalisk palatsträdgård med stenlagda gångar och kanske en och annan fontän. För det är ett sådant slags park som det där persiska ordet paradis indikerar.
Men det spelar nog inte så stor roll hur vi tänker paradiset, så länge vi tänker att i den här gamla berättelsen i Första Moseboken var trädgården i Eden den plats som Herren Gud hade tänkt ut för människan. Här var hon i sitt rätta element. Det var detta hon var ämnad för. Paradiset var ämnat för människan, och människan var i sin tur ämnad för paradiset. Människan i paradiset kan få vara en bild för en tillvaro där människan är i fullständig samklang och symbios med sin omvärld.
Berättelsen om människan i Edens trädgård är bilden av människan i sitt rätta jag. Det är väl det som berättelsen om Edens lustgård, eller paradiset, vill berätta för oss: om människan utan falska föreställningar; människan som inte har något behov av att göra sig till eller vara någon annan än den hon är eftersom hon är så genuint sann och äkta.
Både mannen och kvinnan var nakna och kände ingen blygsel inför varandra.
(Första Moseboken 2:25)
Nej, varför skulle de blygas? De var ju så fullkomligt äkta! Men så gick ju paradiset förlorat. Och aldrig mer skulle människan vara i sitt rätta jag.
Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd.
(Första Moseboken 3:23–24)
Och därefter hör vi inte så mycket mer om paradiset i bibelns berättelse. Edens paradis nämns några enstaka gånger i förbifarten, men på det stora hela är det ganska tyst om det i bibelns texter och berättelser.
Det är ganska tyst om paradiset, fram till när Lukas berättar om den fasansfulla platsen utanför Jerusalem som kallades Skallen – avrättningsplatsen, galgbacken – där man denna fredag korsfäste Jesus och två förbrytare.
Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: ”Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss.” Men då tillrättavisade honom den andre: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” Och han sade: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Jesus svarade: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”
(Lukasevangeliet 23:39–43)
Och Jesu påminnelse om just paradiset (som det annars inte ordas så mycket om i bibelns långa berättelse) kommer lite som en blixt från en klarblå himmel. Det finns liksom inte så mycket som har förberett oss på att den repliken ska komma.
Säkert har du någon gång varit med om det där att helt plötsligt, och utan att du kanske ens fattar varför just då, ett minne av ett ögonblick, eller händelse eller en känsla från förr – kanske från din tidiga barndom – helt plötsligt står där helt klart för din inre syn. Bilden kanske bara håller i sig i en bråkdel av en sekund, men under den bråkdelen är det minnet så fullständigt klart och tydligt för dig.
Fast du vet kanske inte varför det minnet dök upp just då. Du har liksom inte aktivt manat fram det där minnet. Du kanske står och diskar eller går ut med soporna eller gör något annat inte särskilt extraordinärt – och så helt plötsligt kastas du bak till den här händelsen eller den där känslan, det där ögonblicket som du dig själv veterligen inte har tänkt på sedan det begav sig för så många år sedan.
Det är ungefär som hos Marcel Proust när han berättar om madeleinekakan i sitt verk På spaning efter den tid som flytt. Berättarjagets mor hade skickat honom några madeleinekakor:
Beklämd av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag förde jag mekaniskt till läpparna en sked té, i vilket jag blött upp en bit kaka. Men i samma ögonblick som det med kaksmulorna blandade téet rörde vid min gom, spratt jag till, på helspänn inför något ovanligt som försiggick inom mig. En härlig lustkänsla hade fyllt mig; den var helt fristående och jag hade intet begrepp om vad som orsakade den. Med ens tydde sig livets växlingar betydelselösa, dess olyckor ofarliga och dess korthet inbillad, ty liksom kärleken fyllde mig nu lustkänslan med ett dyrbart innehåll. Eller rättare sagt: detta innehåll uppfyllde mig icke – jag var det. Jag hade upphört att känna mig medelmåttig, efemär och dödlig. Varifrån kunde denna mäktiga glädje ha kommit? Jag kände att den hängde samman med téets och kakans smak men att den nådde oändligt mycket längre och var av helt annan natur.
(Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt – Swanns värld)
Ja kanske ungefär så, fast med den skillnaden att det egentligen inte verkar finnas något yttre som väcker det där minnet till liv just där och då. För Prousts berättarjag var ju de barndomsminnen som väcktes till liv förknippade med smaken eller känslan av den där kakan och lindblomstéet, men ibland verkar ju minnen dyka upp med full kraft utan att vi över huvud taget kan se någon given anledning till varför de väller över en just där och då.
Och jag tänker mig att det är något sådant som händer också på Golgota, på Jerusalems galgbacke, som Lukas berättar om när Jesus säger till förbrytaren: ”Redan i dag ska du vara med mig i paradiset.”
Denna förbrytare – vi vet egentligen ingenting om honom. Vi vet inte vad som var hans brott. Vi vet inget om hans historia. Möjligen kan vi tänka på att det ju egentligen hade varit meningen att det skulle korsfästas ytterligare en förbrytare den här dagen, men som hade frisläppts: Barabbas, som enligt Lukas hade blivit fängslad för ett upplopp i staden och för mord, men Barabbas hade alltså blivit frisläppt eftersom folket hade krävt att Jesus skulle korsfästas istället. Och kanske, kanske vill Lukas att vi ska tänka att de två förbrytarna som nu hängde där tillsammans med Jesus hade varit delaktiga i samma upplopp och mord som Barabbas. Men vi vet inte.
Lukas skriver bara att den här personen säger: ”Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.” Och där han hänger på sitt kors vänder han sin blick till Jesus och säger: ”Tänk på mig när du kommer med ditt rike.” Och då svarar Jesus honom: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”
Nej vi vet inte vem den personen var. Vi vet inte vilket slags liv han hade levt eller vilka brott han hade begått. Vi vet bara att han är en förbrytare av något slag. Han är människan i egenskap av förbrytare.
Han är människan som har fått lämna paradiset. Han är människan för vilken minnet av paradiset helt har förbleknat och som så gott det nu går har fått försöka inrätta sitt liv och hanka sig fram i en helt annan tillvaro än paradistillvaron – en helt annan tillvaro än den där man är sitt rätta jag.
Förbrytaren som nu hänger där på korset är människan som har tvingats att leva utanför sitt rätta jag. Och det är det enda sätt att leva som människan nu känner till. Nej, hon minns kanske inte ens längre att det har funnits ett annat sätt att leva – det sättet där människan är just den hon var ämnad att vara – helt sann mot sig själv, helt sann mot sin omvärld, helt sann mot sin Skapare. Då som hon ännu inte hade behövt skaffa sig alla dessa förklädnader. Det hade inte funnits någon anledning att förklä sig eftersom hennes äkthet var klädsel tillräckligt nog, och kände ingen blygsel – det fanns ju inget att blygas för, för hon var ju just den hon skulle vara.
Men så kom ju förbrytelsen, bortvändheten från sig själv, bortvändheten från medmänniskan, bortvändheten från Gud.
Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna. De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.”
(Första Moseboken 3:7–10)
Och åren och livet och hela människans historia blir därefter en berättelse om förställning, falskhet och främlingskap – människans främlingskap gentemot sig själv, sin omvärld och sin Gud. Och det onaturliga tillståndet blir det enda tillstånd människan känner till, och inte minns vi längre paradiset, inte längre minns vi något annat, inte minns vi hur det skulle vara oförställd och osann. För våra förklädnader och våra pansarskydd har blivit en del av oss själva.
Men så – så långt bort från den där orientaliska palatsträdgården man kan föreställa sig, så långt bort från paradiset man kan tänka, nämligen på en skitig avrättningsplats utanför stan – hänger nu människan, avklädd på allt. Återigen naken, men nu naken i all sin skam. Men där och då återupptas den nu nästan het bortglömda berättelsen om paradiset.
Det är knappast någon sval kvällsvind som blåser, snarare obarmhärtigt solgass med flugor och stank, men Herren Gud nalkas den nakna människan återigen.
Men denna gång är Herren lika naken som människan.
Herren är lika hjälplös och värnlös som människan. Här hänger Herren under exakt samma villkor som människan – ingen att vara rädd för, ingen att behöva känna blygsel inför, ingen att behöva gömma sig för.
Det är en Herre som har tömt sig på allt vad makt och myndighet heter. Och från denna position, denna uttömda, avklädda, värnlösa position säger Herren till Människan: ”Du skall vara med mig i paradiset.”
Hur är det möjligt? Det är egentligen inte möjligt. Men detta är Herren som tror att svärd kan smidas om till plogbillar och spjut till vingårdsknivar, och att ett kors (detta det vidrigaste av avrättningsinstrument; detta plågoredskap som människan i hennes mest utstuderade ondska har tänkt ut) kan snidas om till livets träd – det träd vars frukt människan aldrig hann smaka.
Men nu, här, denna fruktansvärda fredag, där människans förvirring och förvanskning framstår i all sin fruktansvärda tydlighet; denna fruktansvärda fredag när människan bokstavligen dödar sin Gud, snidar Herren om ett kors till livets träd. Och låter sig själv bli dess livgivande frukt.
Så kan människan äntligen få komma hem – komma hem till sig själv, komma hem till sitt sanna jag, komma hem till sin Gud. Så kan människan – du och jag – äntligen få komma hem.