27 okt Överheten – en Guds diakon eller ett Satans vilddjur? – en predikan om samhällsansvar
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 24 oktober 2021
Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet: Samhällsansvar
Romarbrevet 13:7–10
Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.
Matteusevangeliet 22:15–22
Fariseerna gick bort och kom överens om att försöka få fast Jesus för något han sade. De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ”Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.” De räckte honom en denar, och han frågade: ”Vems bild och namn är det här?” – ”Kejsarens”, svarade de. Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” När de hörde detta blev de häpna. De lät honom vara och gick sin väg.
En av den här dagens föreslagna bibelläsningar är ett kort utdrag från det trettonde kapitlet av Paulus brev till de kristna i Rom. I Romarbrevets trettonde kapitel skriver Paulus om staten, eller ”överheten”. Han skriver att överheten är förordnad av Gud och att den ingår i Guds ordning. Paulus hävdar att det är inte för inte som överheten bär sitt svärd. Det skapar nämligen ordning och trygghet i samhället. Paulus kallar rentav överheten för ”Guds diakon” (i den svenska översättningen Bibel 2000: ”Den står ju i Guds tjänst.” Romarbrevet 13:4).
Men om vi bläddrar vidare i Nya testamentet och stannar till i det trettonde kapitlet av Johannes uppenbarelsebok får vi en helt annan beskrivning av överheten. Där är den ett odjur. En våldsam best. Ett hänsynslöst monster som med sitt svärd slaktar och förgör Guds folk.
I Romarbrevets trettonde kapitel står det att också de kristna är skyldiga att betala den skatt som överheten har bestämt. Men i Uppenbarelsebokens trettonde kapitel heter det att var och en som över huvud taget deltar i samhällets ekonomiska system bär vilddjurets hädiska märke på sin hand och sin panna.
Staten som en Guds diakon eller ett Satans vilddjur – hur går det här ihop? Saken är kanske den att det faktiskt inte går ihop! Eller snarare så här: De här två texterna är skrivna i två helt olika sammanhang, och kanske kan det påminna oss om att vi nästan aldrig bara kan ta en bibeltext rakt upp och ner, bara ”läsa som det står” och därefter säga att exakt så här ska vi leva eller bete oss, utan att ta något som helst hänsyn till var och varför den där texten egentligen skrevs eller i vilket sammanhang den kom till.
Visst, det hade ju varit enkelt och smidigt om Bibeln var en enkel handbok för livet, ett slags andligt Wikipedia där det räcker med ett enkelt knapptryck på mobilen för att vi på mindre än en nanosekund ska få upp en text som förklarar hur allt ligger till – alltid! Men ett sådant tillvägagångsätt funkar inte så bra i en religion som menar att Gud är en Gud som verkar i den föränderliga historien. Bibelns texter drar in oss i ett pågående samtal. Och i det samtalet behöver vi faktiskt inte lämna våra egna hjärnor, hjärtan och erfarenheter utanför.
När Paulus skriver i Romarbrevets trettonde kapitel om överheten tänker han kanske på något som hade hänt i Rom några år tidigare. I Rom fanns det ganska många judar. Bland dessa judar fanns det några som menade att Jesus var Messias, Guds utlovade befriarkonung. De flesta judarna trodde förstås inte det, men de som gjorde det blev början på det som skulle bli den romerska kyrkan. Sedan vet vi inte exakt vad som hände, utan har bara det som den romerska historikern Suetonius berättar att gå på: att kejsar Claudius fördrev alla judar från Rom, eftersom de ”ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus” (Suetonius, Kejsarbiografier, ”Claudius” 25:4; jämför Apostlagärningarna 18:2).
Nu hade det ju varit väldigt fint om vi visste vem den där upprorsmakaren Chrestus var, och huruvida oroligheterna eventuellt hade något att göra med de spänningar som kan ha funnits mellan de judar i Rom som trodde att Jesus var Messias och de som inte gjorde det. Men det vet vi inte, även om det har spekulerats. Hur som helst tvingades samtliga judar bort från Rom på grund av de här oroligheterna.
Men några år senare fick de tillåtelse att återvända till Rom. Och för dem av de återvändande judarna som var Jesustroende blev det kanske något av en chock när de upptäckte att det under tiden som de hade varit fördrivna från staden, hade det flyttat in andra Jesustroende, nämligen Jesustroende som inte var judar. Och om det redan tidigare hade funnits spänningar i Roms judiska koloni – spänningar mellan Jesustroende och de andra judarna – blev det knappast mindre spänningar mellan de Jesustroende judarna och de Jesustroende icke-judarna.
De två Jesustroende grupperna hade olika uppfattningar om det mesta – inte minst om Mose lag. Och kanske var det så att de Jesustroende som inte var judar menade att de inte behövde ställa sig under någon lag över huvud taget – varken Moses och Israels lag eller den romerska lagen. De var ju fria i Kristus. Men att kräva fullständig frihet för egen del utan att samtidigt fråga sig vem som möjligen då kommer i kläm, är knappast evangelisk frihet. Evangelisk frihet är frihet att älska. Den frihet Kristus kallar oss till är friheten att älska Gud av hela vårt hjärta och sin medmänniska som sig själv.
Och jag tror att det är mot den bakgrunden som Paulus i Romarbrevet 13 varnar sina läsare för att ta lagen i egna händer, därför att risken finns att jag då inte bara blir min egen lag och min egen kejsare och mitt eget samhälle, utan att jag riskerar att se ner på allt och alla och inte har något rum för kärlek och medkänsla. Att förvänta sig fullständig frihet från alla ordningar för egen del, utan att samtidigt fråga sig vem som då möjligen kommer i kläm, är knappast vad evangeliet menar med frihet. Det är egentligen bara en variant av det till synes motsatta, dvs. att benhårt hålla fast vid alla ordningar, vid status quo och vid varenda traditionell norm utan att ens fundera på vilka som då kommer i kläm.
Men hur var det då med Uppenbarelseboken 13 där överheten beskrivs som ett vilddjur? Där befinner vi oss i ett samhälle så totalitärt att det kräver total kontroll in i minsta tanke. Det är ett samhälle helt byggde på rädsla och misstro. Varje annan människa kunde vara en angivare. Det är Orwells 1984 upphöjt i kvadrat. Inte undra på att Johannes skriver att under sådana omständigheter behöver de kristna vara rustade med uthållighet, tro/tillit och vishet (Uppenbarelsebiken 13:10, 18).
Den sydafrikanska staten under apartheidtiden hade likheter med beskrivningen i Uppenbarelsebokens 13, trots att den sydafrikanska regimen gärna beskrev sig själv med orden från Romarbrevet 13. Stalins kommuniststat och Hitlers nazistvälde är ytterligare exempel där överheten tog ett vilddjurs gestalt. Och i vilddjurets spår följde utrensningar av människor som av en eller annan anledning ansågs icke önskvärda – utrensningar som blev möjliga eftersom helt vanliga och annars goda medborgare indoktrinerades och förfördes till att avhumanisera till och med sina grannar och bekanta. Och om grannarna inte längre ansågs vara ens medmänniskor, utan volymer av skadedjur var det ju i det närmaste ens plikt att ange dem så att de kunde elimineras. Tyvärr vet vi att detta inte bara är historia. Det finns dessvärre krafter också i vår egen tid som vill vända våra blickar i den riktningen.
Vad hade hänt om de allierade inte hade gått i krig mot Tredje riket och stoppat nazisternas framfart med våld? Pacifisten i mig skruvar på sig, för jag vet ju att det ju med största sannolikhet hade inneburit att vilddjuret bara hade fortsatt att slakta och härja. Men vi kan ju fundera på varför vi så sällan ställer frågan: Vad hade hänt om Tysklands miljontals kristna i Weimarrepublikens kollaps aldrig hade låtit sig bedras av nazistpartiets lockelser, utan i stället hållit benhårt fast vid Guds och Kristi lag att älska Gud av hela sitt hjärta och sin medmänniska som sig själv? Lätt för mig att stå här och säga, men nästa fråga blir: När ska vi egentligen lära oss?
Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? Jesus svarar: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.” Och vad är det då att ”ge Gud det som tillhör Gud”? Ett förslag kan ju vara att det är att älska Gud över allt annat och sin nästa som sig själv – eftersom varje människa är präglad med Guds bild i sitt innerstas djup, om vi än tycker oss se hur många vilddjursmärken som helst på hennes hand och panna. Varje människa är en Guds avbild att älska. Tjatigt? Ja, men det är kanske värt att uthålligt tjata om.