02 sep ”Vad säger ni om det här?” – en predikan om att kanske inte ha rätt i allt
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkans samlingsgudstjänst den 1 september 2019
Elfte söndagen efter trefaldighet: Tro och liv
Matteusevangeliet 21:28–31
Jesus frågade översteprästerna och folkets äldste: ”Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?” De svarade: ”Den förste.” Då sade Jesus till dem: ”Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.”
”Vad säger ni om det här?”, frågade Jesus. Och så berättar Jesus om de båda som hade blivit uppmanade att gå och arbeta i sin fars vingård – den ena som sa att han inte ville, men sedan ändå gick, och den andre som sa: ”Jag skall gå”, men ändå inte gjorde det. ”Vad säger ni om det här? Vilka av de båda gjorde som fadern ville?”
Jo, men, kanske någon nu tänker (med all rätt) att det skulle ju faktiskt ha kunnat finnas en tredje son i berättelsen: en genomärlig och riktigt gedigen människa som sa att han skulle gå och arbeta – och sedan faktiskt även gick och gjorde det. Och i och för sig möjligen även en fjärde son, som tydligt deklarerade att han inte ville gå, och sedan inte heller gjorde det.
Ja, det skulle det ha kunnat finnas, för sådana människor har vi säkert själva mött så vet vi att de finns. Men i Jesu liknelse finns bara de här två sönerna: den som sa att han inte tänkte gå och arbeta i vingården, men sedan ändå gick och gjorde det, och den som lovade vitt och brett, men som aldrig gick. För den här berättelsen berättar Jesus i Matteusevangeliet i ett bestämt sammanhang och med särskilda personer i åtanke.
I Jesu berättelse beskrivs det hela som att säga en sak, men sedan göra på motsatt sätt: ”Nej, jag vill inte gå ut och arbeta i vingården” men sedan ångrade han sig och gick. ”Ja, jag skall gå, herre,” men han gick inte.
Men jag tror inte att Jesus just här, just med denna liknelse, egentligen ville få sina åhörare att få upp ögonen för det där när våra ord inte alltid stämmer överens med våra handlingar. Även om det Jesus vill medvetandegöra sina åhörare med den här berättelsen är besläktat med det problemet, tror jag ändå inte att det är exakt det han är ute efter just här. Jag tror inte heller att det är exakt det dilemma som Paulus uttrycker i det välkända avsnittet i Romarbrevet, där han skriver att ”det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag” (Romarbrevet 7:15).
Jesu liknelse rör sig förstås inom det området, men jag tror inte att det är exakt den problematiken han vill sätta fingret på just här.
Så, vad tror jag Jesus vill säga med berättelsen? Vilken öm punkt är det han trycker på? Jag tror att det är något ganska kusligt, nämligen människor som anser sig handla rätt, som anser sig leva väl, och som anser sig vara så att säga ”på säkra sidan” – men som är totalt fel ute.
De bedrar inte i första hand några andra. De bedrar sig själva. De är självbedragare.
Och som grädde mot moset ser de i sitt självbedrägeri, och på grund av sin snedvridna självbild, ner på andra, De föraktar de andra och anser dem stå bortom all räddning, när det i själva verkat är de själva som behöver omvända sig och börja gå i en helt annan riktning, eftersom det är de själva som är på väg käpprätt åt helvete, fast att de anser sig ha rätt, och handla rätt.
Och bland de människor, som dessa ser ner på och föraktar, finns det antagligen en och annan som själv anser sig befinna sig bortom all räddning, men som varken har tid eller kraft att göra så mycket åt det eftersom all vaken tid och den lilla kraft som finns går åt att överhuvudtaget klara livhanken åtminstone ännu en dag. Men det är ändå dessa de föraktade och till synes hopplösa som gör störst nytta i faderns vingård. Det är dessa som uppfyller Israels kallelse att vara Guds prunkande fruktbärande vingård på jorden – och det utan att kanske ens veta om det eller vara medveten om det.
Sammanhanget i Matteusevangeliet är nämligen det här:
Jesus och hans lärjungar hade nyligen kommit till Jerusalem, och där hade Jesus genomfört sin uppseendeväckande tempelrensning, när han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.”
Sedan hade han botat de sjuka som kom fram till honom, och så hade han börjat undervisa folket. När han nu är där i templet och undervisar folket kommer översteprästerna tillsammans med medlemmar ur folkets äldstekår fram till honom och frågar:
Vad har du för fullmakt att göra detta? Och vem har gett dig den fullmakten?
Men istället för att svara på den frågan ställer Jesus en motfråga: Jesus vill att översteprästerna och de äldste ska säga om de anser att Johannes döparen (som hade varit verksam i Israel något år tidigare och fram till sin martyrdöd) hade handlat på Guds uppdrag, eller om det Johannes hade sagt och gjort hade varit ett rent mänskligt påhitt:
Dopet Johannes döpte med, varifrån kom det, från himlen eller från människor?
Om översteprästerna och de äldste svarade på den frågan lovar Jesus att svara på deras fråga – annars inte.
Översteprästerna och de äldste överlägger med varandra:
Om vi svarar från himlen säger han: Varför trodde ni då inte på honom? Men om vi svarar: Från människor, måste vi akta oss för folket. Alla anser ju att Johannes var en profet.
Innan vi går vidare i berättelsen i Matteusevangeliet kan det vara bra att känna till något om de olika judiska grupperingar som fanns i Israel på Jesu tid:
De Johannestrogna verkar ha varit en sådan särskild grupp – även om Nya testamentets evangelier framhåller att Johannes döparens mission framförallt gick ut på att förbereda folket för Jesu ankomst.
Och den gruppering som vi väl känner mest till, eller som vi av naturliga skäl pratar om mest här i kyrkan, var just Jesusrörelsen – även om den grupperingen väl antagligen inte var så särdeles jättestor och tongivande när det begav sig.
För det fanns ju många olika judiska grupperingar på den här tiden, men de två största (eller mest tongivande) var fariseerna och saddukeerna.
De som Jesus i evangelierna oftast diskuterar med och ofta kritiserar är fariseerna – kanske för att den dessas bibeltolkning i många och mycket var ganska lik Jesu egen tolkning. För övrigt är det är framförallt från fariseernas tolkning av bibeln och religionen som judendomen senare utvecklades så som den kom att se ut.
De flesta fariseer var antagligen ganska enkla människor som drevs av passionen att omsätta Guds ord i praktiken i det dagliga livet.
Men de flesta som i just det här avsnittet i Matteusevangeliet kommer fram till Jesus och undrar vad han har för fullmakt att dels rensa templet, dels undervisa folket, tillhörde snarare den andra stora grupperingen: saddukeerna. Troligen var det främst personer i överklassen som var saddukeer. Till exempel var tempelprästerna med högst rang (det är de som kallas översteprästerna i Matteusevangeliet) just saddukeer.
Säkert drevs också saddukeerna av passionen att vara trogna mot Gud och Guds ord. Säkert fanns det en ärlig vilja till sann andlighet även hos saddukeerna. Men som för de flesta aristokrater hade de ju samtidigt en position och en maktställning att försvara och hålla fast vid. Till exempel var det viktigt för översteprästerna att upprätthålla så goda relationer med kolonialmakten Rom som möjligt.
Ta nu detta med en stor nypa salt, men om vi ska hårdra det hela, kanske vi kan säga att saddukeernas och fariseernas förhållande till religion och andlighet skilde sig på det sättet att fariseerna eftersträvade att leva ut en tradition, medan för saddukeerna var det mer angeläget att bevara eller kanske rentav konservera traditionen – och det på ett sådant sätt att det inte störde vare sig Rom eller ens egna positioner.
Inte så konstigt då att dessa i Matteusevangeliet frågar efter vem som har gett Jesus hans fullmakt!
Frågan om huruvida Jesu tempelrensning var bra eller inte kunde de lämna därhän.
Och de behövde inte fundera på om det var gott och välsignat att de människor som kom fram till Jesus hade blivit botade.
Och inte behövde inte fördjupa sig i vad Jesus egentligen sa när han undervisade.
Istället kunde de helt och hållet koncentrera sig på frågan om Jesus hade papper på att göra allt detta, alltså om det Jesus gjorde stämde med ordningen. Det var det enda som blev riktigt intressant för dem när de skulle bedöma värdet av Jesu arbete i Guds vingård Israel – alltså inte så mycket om Jesu arbete fick vingården att blomstra, utan om han överhuvudtaget hade rätt att verka i den.
Det här märks också i deras överläggningar om hur de ska svara på Jesu fråga om Johannes döparen. Huruvida Johannes döparens verksamhet hade lett till välsignelse och nya möjligheter för Israels folk berör de inte ens. På ett annat ställe i Matteusevangeliet säger Jesus:
På frukten skall ni känna igen trädet.
Men i sina överläggningar för att komma på hur de ska svara på Jesu fråga om Johannes döparen ägnar översteprästerna och de äldste sig inte åt frukten överhuvudtaget. Istället söker de ett svar som inte äventyrar deras egen ställning och de egna positionerna:
”Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom? Men om vi svarar: Från människor, måste vi akta oss för folket. Alla anser ju att Johannes var en profet.” Därför svarade de: ”Vi vet inte.” Då sade Jesus till dem: ”I så fall talar jag inte heller om vad jag har för fullmakt att göra detta. Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’…”
Men så: Nu… I dag… Vi… Vad säger vi om det här?
De Jesus vände sig till med sin berättelse (eller snarare vände sig emot) – översteprästerna och folkets äldste, dessa som ansåg sig både tro och handla rätt, dessa som från sina höga och säkra positioner såg ner på folket (och på tullindrivarna och hororna såg de väl över huvud taget inte), dessa som var så nöjda och trygga och säkra på sin sak, men som egentligen var helt ute och cyklade – vad säger vi om det? Vad säger vi om det här, vi som här idag är tillsammans i Norrmalmskyrkan för att fira gudstjänst?
Att vara kristen församling tror jag bland annat handlar om att tillsammans hjälpa varandra att bli stadigare och säkrare i den kristna tron – tillsammans och för egen del. Det är åtminstone inte en oviktig del av församlingens liv – att hjälpa oss att bli stadigare och säkrare i tron, ja kanske rentav bli frimodigare i tron.
Hebreerbrevets författare skriver på ett ställe om att inte ge upp sin frimodighet för den skall rikligen belönas (Hebreerbrevet 10:35); och Paulus skriver i Romarbrevet om att han inte skäms för evangeliet, ty det är en Guds kraft till frälsning (Romarbrevet 1:16).
Jag tror verkligen att ett ganska så stort mått av stolthet och säkerhet (eller stadga) i vår tro – ett ganska så stort mått av tillit till att våra ögon i och genom kristendomen faktiskt har skådat frälsningen (Lukasevengeliet 2:30) – är gott, och att en viktig del i församlingens verksamhet är att befästa oss som medlemmar i den kristna tron. För om vi inte ens på något sätt ansåg att den kristna tron är rätt och sann finns det ju minst tusen och en andra saker som det vore bättre och nyttigare att lägga vår tid och engagemang på istället.
Jag tänker alltså att något av den säkerhet som översteprästerna och de äldste hade i Matteusevangeliets berättelse – något av detta att vara säker på sin sak – faktiskt är bra.
Men när väl detta är sagt tror jag att det i allt vi gör, säger och är – som kristen gemenskap och som enskilda kristna – behöver finnas ett stråk av den tanke som kan formuleras med orden:
”Tänk om vi faktiskt inte har rätt!”
Eller åtminstone: Tänk om också andra har rätt, dvs. andra långt utanför vår lilla tilldelade plätt i vingården. Tänk om mänskligheten på många olika områden har gjort stora landvinningar och framsteg mot en bättre värld – kyrkan förutan. Tänk om vi har ganska mycket kvar att lära av andra.
När jag säger att det alltid behöver finnas ett stråk i allt vi är, säger, gör och tror av den skeptiska frågan: ”Tänk om vi faktiskt inte har rätt”, då menar jag inte det förtvivlans tvivel som får en att ligga sömnlös om nätterna i oro över ens själs eviga väl.
Men jag menar inte heller den blasémässiga likgiltigheten; en tandlös och helt ofarlig kristendom där tron egentligen inte spelar någon som helst för hur en väljer att leva sitt liv.
Nej, jag menar en tredje form av ovisshet: en som håller det öppet – ja, som rentav håller det för troligt – att liksom vi, som kristen församling, har något att säga till världen, ett evangelium att förkunna, så behöver vi som kyrka och församling och som enskilda kristna också (inte minst för att vårt evangelium ska bli någorlunda mer sant och helt) också höra vad andra säger, få hjälp att se vilka sanningar andra har upptäckt, och med villighet och beredskap att omvärdera även vår tro och det sätt vi utövar vår tro på – i ödmjukhet inför att Gud alltid är större, och att därmed också Guds evangelium som vi har blivit anförtrodda att förkunna alltid är större än vad vi någonsin kan formulera.
För syftet med arbetet i Gud Faders vingård är inte (det kan inte ens vara syftet med Norrmalmskyrkan) att slå vakt om och till varje pris försvara vår höga ställning i den, utan att få Guds vingård att blomstra och ge frukt – att producera det Guds vin som ger glädje och välsignelse och gör världen betydligt festligare.
Och Gud är i sin fulla rätt att uppdra åt vem och vilka Gud än vill att utföra det vingårdsarbetet – också oss, och också andra.
Och ibland kanske, kanske, kanske andra utför det gudomliga uppdraget långt bättre än vi, som kallar oss Guds församling gör, även om de kanske inte ens skulle beskriva det som ”gudomligt uppdrag”.
En sådan tanke skulle förstås kunna göra oss missmodiga och få oss att tappa sugen.
Eller också kan den tanken utmana, sporra och inspirera oss.
Låt oss hoppas på det!