Fruktlösa försök? – en predikan om vinstocken och grenarna

08 aug Fruktlösa försök? – en predikan om vinstocken och grenarna

Predikan av Stefan Albinsson vid videoandakt i Norrmalmskyrkan den 8 augusti 2021
Tionde söndagen efter trefaldighet: Nådens gåvor

Första Korinthierbrevet 12:12–26
Lik­som krop­pen är en och har många de­lar och al­la de många kropps­de­lar­na bil­dar en en­da kropp, så är det också med Kristus. Med en och sam­ma An­de har vi al­la döpts att höra till en och sam­ma kropp, va­re sig vi är ju­dar el­ler gre­ker, sla­var el­ler fria, och al­la har vi fått en och sam­ma An­de att dric­ka. Krop­pen består in­te av en en­da del ut­an av många. Om fo­ten säger: ”Jag är ing­en hand, jag hör in­te till krop­pen”, så hör den lika­fullt till krop­pen. Och om örat säger: ”Jag är ing­et öga, jag hör in­te till krop­pen”, så hör det lika­fullt till krop­pen. Om he­la krop­pen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av lukt­sin­net? Men nu har Gud gett var­je en­skild del just den plats i krop­pen som han vil­le. Om allt­sam­mans var en en­da kropps­del, vad blev det då av krop­pen? Nu är det emel­ler­tid många de­lar, men en en­da kropp.

Ögat kan in­te säga till han­den: ”Jag behöver dig in­te”, och in­te hel­ler hu­vu­det till fötter­na: ”Jag behöver er in­te.” Tvärtom, också de de­lar av krop­pen som ver­kar sva­gast är nödvändi­ga, och de de­lar av krop­pen som vi in­te tyc­ker är fi­na, dem gör vi så myc­ket fi­na­re, och de de­lar vi skäms för om­ger vi med så myc­ket större an­ständig­het, något som de an­ständi­ga de­lar­na in­te behöver. Men när Gud sat­te sam­man krop­pen lät han de ring­a­re de­lar­na bli särskilt ära­de, för att det in­te skul­le upp­stå splitt­ring in­om krop­pen och för att al­la de­lar­na skul­le vi­sa varand­ra sam­ma om­sorg. Li­der en kropps­del, så li­der också al­la de and­ra. Blir en del hed­rad, så gläder sig också al­la de and­ra.

Johannesevangeliet 15:1–9  
Jesus sade: ”Jag är den san­na vin­stoc­ken, och min fa­der är vinod­la­ren. Var­je gren i mig som in­te bär frukt skär han bort, och var­je gren som bär frukt an­sar han, så att den bär mer frukt. Ni är re­dan an­sa­de ge­nom or­det som jag har förkun­nat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Lik­som gre­nen in­te kan bära frukt av sig själv om den in­te sit­ter kvar på vin­stoc­ken, kan in­te hel­ler ni göra det om ni in­te är kvar i mig. Jag är vin­stoc­ken, ni är gre­nar­na. Om någon är kvar i mig och jag i ho­nom bär han rik frukt: ut­an mig kan ni ingen­ting göra. Den som in­te är kvar i mig blir som gre­nar­na som kas­tas bort och viss­nar; de sam­las ihop och läggs på el­den och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mi­na ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fa­der förhärli­gas när ni bär rik frukt och blir mi­na lärjung­ar. Lik­som Fa­dern har äls­kat mig, så har jag äls­kat er. Bli kvar i min kärlek.”

I dag är det den tionde söndagen efter trefaldighet, en söndag som i vårt kyrkoår handlar om nådens gåvor.

Om skapelsens gåvor är allt det goda som Gud har gett och ständigt ger åt alla och envar, som naturen, vårt hem i kosmos planeten jorden och själva livet, är nådens gåvor de gåvor med vilka Gud genom sin heliga Ande utrustar kyrkan, församlingen, Jesuscommunityn eller vad vi nu föredrar att kalla den kristna gemenskapen – kärt barn har ju många namn.

Sedan är det väl inte helt nödvändigt, eller ens önskvärt, att upprätthålla vattentäta skott mellan vad som är skapelsens gåvor och vad som är nådens gåvor, eftersom allt ändå ju flödar från ett och samma källsprång, nämligen den nåderika Skaparguden.

Men förutom tionde söndagen efter trefaldighet är det idag även avslutningsdagen för Stockholm Pride som i år huvudsakligen har firats digitalt. Och även vår digitala andakt får därför prydas med regnbågsflaggan i dag – här dessutom försedd med den äldsta kända kristna symbolen: Jesusfisken.

I Norrmalmskyrkan vill vi, vare sig det råkar vara pridevecka eller inte, forma en trygg, livsbejakande miljö där vi alla kan växa och mogna i tro och lärjungaskap. Församlingen tar tydlig ställning för hbtqi-personer i linje med församlingens vision att vi vill växa i gemenskap med Gud, med varandra och med vår omvärld.

När jag fyllde femtio fick jag en väldigt fin gåva av församlingen, nämligen den här vackra ikonen:

Denna andaktsbild tillhör en särskild typ av ikoner som brukar kallas för He ampelos, ”vinträdet”. Kristus är alltså avbildad som ett vinträd eller en vinstock och med de tolv apostlarna som likt fruktbärande grenar växer fram ur vinstocken. Motivet bygger förstås på Jesu ord i Johannesevangeliets femtonde kapitel där Jesus bland annat säger:

Jag är vinstocken, ni är grenerna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.

Vinstocken eller vinträdet är en gammal biblisk symbol. I Gamla testamentet används bilden av ett vinträd som Gud har planterat om Guds folk Israel.

Även aposteln Paulus använder bilden av ett träd som en symbol för Israel, nämligen ett olivträd (även det en symbol i Gamla testamentet för egendomsfolket). Paulus skriver i Romarbrevet att de icke-judar som blivit kristna har inympats på det trädet. De icke-judiska konvertiterna har därför ingen som helst anledning att förhäva sig eller förakta de grenar som vuxit på Guds olivträd hela tiden påpekar Paulus. (Romarbrevet 11:17–24)

Evangelisten Johannes har sin vana trogen dock sin egen tvist, och i Johannesevangeliet används vinträdsbilden alltså om Jesus.

Men nu vet jag inte hur det är för dig, men för mig är det ibland lätt att fastna vid det omöjliga och bara se det som inte går eller inte funkar. Som det här med att Jesus sa: ”utan mig kan ni ingenting göra” – ja, då blir det lätt så att jag bara ser och hör budskapet att jag/vi inte kan göra något; att alla försök att göra något vettigt av mitt liv i slutändan ändå bara är fåniga, fruktlösa, fåfänga försök som det ändå inte blir något vettigt av; som det inte kan bli något vettigt av.

Och det är väl i sådana dystra stunder som jag, och kanske någon mer än jag, kan behöva få hjälp av någon eller några att komma ihåg att backa lite; att kanske bara backa lite, lite, lite, för att kunna ta in det vidare perspektivet och se det större sammanhanget, i stället för att, som det så lätt kan bli för mig, stirra mig blind på den där lilla enskilda omöjliga detaljen, det där att det jag enda ser är: ”Ni kan ingenting göra”. Att då få hjälp av någon eller några att komma ihåg att det ofta räcker med att bara backa en liten, liten bit, ta ett litet, litet steg tillbaka för att kunna få ett vidare perspektiv och kunna uppfatta det större sammanhanget.

Och sammanhanget för just den här bibeltexten i Johannesevangeliets femtonde kapitel om vinstocken och grenarna, bildar ju egentligen ett underbart vackert löfte från Jesus om rik och bestående frukt, när vi tillåter oss att vara i Kristus, och tillåter Kristus att vara i oss.

Vad är det för ”rik frukt”? I Psalm 104 i Psaltaren i Gamla testamentet står det att Gud låter föda frambringas ur jorden, och vin, som gör människan glad. Eller som det stod i den tidigare svenska översättningen: ”vin som gläder människans hjärta”. Så den rika frukten, som Jesus lovar att lärjungarna ska bära om de blir kvar i honom och i hans kärlek, är kanske helt enkelt att få vara till glädje och välsignelse för människor.

Jag var inne lite på det i en viedoandakt här för ett par söndagar sedan. Jag vet inte om du såg videoandakten om ”andlig klarsyn”, och Jesu ord i bergspredikan om att de falska och de sanna profeterna kan kännas igen på deras olika ”frukt”. I vilket fall som helst föreslog jag där att den goda profetiska frukten, som Jesus talade om i sin bergspredikan, är att göra allt det mot människorna som vi vill att de skulle göra mot oss. Med andra ord: att få vara till glädje och välsignelse för människor.

Jag tycker väldigt mycket om ikonen av Jesus som vinstocken, men det är klart: den berättar inte allt. Den har en begränsning, som till viss del kanske finns redan i den bibeltext den bygger på. Lärjungarna är ju avbildade så att var och en har liksom bara direktkontakt med Jesus individuellt. Så den här bilden av Jesus som vinstocken på vilken Jesu lärjungar är grenarna, den kan vi behöva komplettera med andra bilder som finns både i Johannesevangeliet och på andra ställen i Nya testamentet och som beskriver Jesu lärjungars Jesusrelation på andra sätt.

Och en sådan kompletterande bild tecknas till exempel i en annan av den här dagens föreslagna bibeltexter om nådens gåvor, nämligen i texten från Första Korinthierbrevet, där aposteln Paulus beskriver Kristus med hjälp av bilden av en kropp, och där de kristna är kroppens olika delar, som alla behövs och där de olika kroppsdelarna hjälper och stödjer varandra.

”Nådens gåvor” är ju den här dagens och den här andaktens tema, alltså de gåvor som Gud genom sin heliga Ande i Jesu namn ger oss för att vi ska kunna bära rik och bestående frukt som Jesu lärjungar i världen. Och den första och grundläggande nådegåvan är väl helt enkelt den att vi inte står ensamma för oss själva var och en, utan att vi ingår i en gemenskap; bildar en ”kropp”; att vi hör ihop med varandra, i tron på Jesus.

I kristen teologi beskrivs några handlingar eller företeelser i kyrkan som förmedlar nåd – särskilda handlingar eller företeelser som liksom gör Guds nåd verklig och verksam för oss – och dessa företeelser brukar kallas för sakramenten. Och då är väl själva den kristna gemenskapen, församlingen, kyrkan, liksom själva ursakramentet, där Guds nåd kan bli verklig för oss när vi på olika sätt hjälper och stödjer varandra.

Och ibland kan den hjälpen, som vi kan få av varandra, alltså handla om att påminna varandra att backa lite så att vi får syn på den större vidare bilden – nådens bild – om vår egen blick skulle ha råkat frysts fast vid det som bara ter sig omöjligt. Vi får hjälpa varandra att se Kristusvägens fortsättning om någon av oss bara skulle se återvändsgränder eller de ilsket lysande stoppljusen. Vi får hjälpa varandra att påminna oss om nåden, om nu några av oss bara ser kraven.

Så utgör vi – fastän många – en enda kropp, vars livselixir är den heliga Anden, Guds livgivande och skapande Ande som Paulus i ett annat av sina brev helt enkelt kallar för: ”Guds kärlek” Guds kärlek som Gud hällt in i oss.

Så utgör vi – fastän många – ett enda grenverk av växande vinrankor.

Så utgör vi – fastän många – ett enda samfund; en enda gemenskap av människor som med Andens hjälp, alltså med Guds tålmodiga kärleks hjälp, på nytt och på nytt får ge ord och färg åt tron på och tilliten till att det är Jesus som är vår Herre, och där vi får hjälpa varandra att se, förstå och upptäcka vad denna urkristna trosbekännelse, ”Jesus är Herre”, innebär i våra egna liv: Att det är Jesus som är herren, och inte kraven, eller våra framgångar, eller ens våra misslyckanden – även om det kan kännas så i livet ibland och för en del av oss ganska ofta; att det är våra misslyckanden som har herraväldet och styr våra liv.

Men också där får Kristuskroppens olika delar stödja varandra att se att det är Jesus som är herren, han som säger: ”Utan mig kan ni visserligen inte göra särskilt mycket, faktiskt egentligen ingenting alls, men med mig…” Ja, med den Kristus, som vi möter och tillhör i gemenskap med varandra, får vi hjälpa varandra att växa, mogna och bära frukt till det vin som ger glädje åt människors hjärtan.