Sagan om spårvagnen – en predikan i gudstjänst för alla åldrar

Sagan om spårvagnen – en predikan i gudstjänst för alla åldrar

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 16 oktober 2022
Artonde söndagen efter trefaldighet: Att lyssna i tro

 

Markusevangeliet 10:23–27
Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”


 

När jag var barn gick jag på något som kallas söndagsskola. Och i söndagsskolan sjöng vi en sång som hette ”Nu tar vi spårvagnen upp till himmelen”. Jag tyckte mycket om den sången – antagligen för att jag tyckte om spårvagnar.

Men egentligen var det ju en ganska fånig sång, för det kan ju inte gå någon spårvagn till himlen. För himlen är inte en plats eller något land. I bibeln står det att himmelriket, eller Guds rike, är ”rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden” (Romarbrevet 14:17). Och det tror jag betyder att himlen är överallt och i varje stund där det finns sann rättvisa, riktig fred, och en sådan där glädje som är så skön och fri så det är rent gudomligt.

Men hur som helst, nu tänkte jag berätta en saga: Sagan om spårvagnen.

 

Det var en gång en spårvagn. Och det var en mycket speciell spårvagn, för den gick till himlen. Den gick alltså till den sanna rättvisan och den riktiga freden och till en glädje som var så skön och fri att det var rent gudomligt.

Men den här spårvagnen var speciell på andra sätt också. För den inte bara gick till himlen, utan den blev himlen. Den blev så att säga själva rättvisan och freden och glädjen. Jag vet, det låter jättekonstigt, men i sagor är ju allting möjligt.

Precis som alla andra spårvagnar, fick också denna spårvagn sin kraft från ovan, men det var en alldeles speciell elektricitet som hette ”gemenskap”.

Och så det kanske allra konstigaste av allt: den här spårvagnen kunde inte åka, om inte alla som ville åka med fick göra det. Om inte alla som ville fick åka med, kunde den här spårvagnen inte flytta sig ens en millimeter. Men det var egentligen inget stort problem, för det fanns verkligen gott om plats i spårvagnen för alla som vill åka med, för den var jättestor och jätterymlig med oändligt många säten.

Så kom det en gång en person som ville åka spårvagnen som gick till himlen. Jag kommer inte ihåg vad personen hette, men vi kan kalla hen för Riky.

Riky var på många sätt en helt fantastisk person. Till exempel var Riky den rikaste människa som finns. Riky hade oändligt mycket pengar. Om någon hade mest pengar i hela världen, hade Riky ännu mer pengar.

Riky var dessutom otroligt smart. Tänk dig en person som har bäst betyg i alla skolämnen, ja, då hade Riky ännu bättre betyg.

Riky hade en fantastisk sångröst. Om någon sjöng bäst i hela kören, så sjöng Riky ännu bättre.

Riky var otroligt bra på sport. Hen hade till och med sitt alldeles egna fotbollslag, med Riky som enda spelare, och ändå vann hen varje match.

Vem skulle inte vilja vara som Riky? Alla ville vara som Riky!

Och nu ville alltså Riky åka med spårvagnen som gick till himmelriket, alltså till rättvisan, freden och glädjen. ”Men vilken fantastiskt fin spårvagn, och så rymlig! Här kommer jag få det jättebra”, sa Riky till sig själv när hen klev på.

Men det dröjde inte förrän det kom fler personer som också ville åka med.

”Stopp och belägg!”, ropade Riky till dem, ”här är redan fullt!”

”Men”, var det någon i kön som sa, ”det finns ju massor av lediga säten, jag kan ju sitta där”, sa den här personen och pekade in i vagnen mot ett tomt säte.

”Nej, det går verkligen inte, för där ska jag ha mina pengar”, sa Riky, samtidigt som hen lassade upp sina pengar på sätet. Det räckte förresten inte bara med ett säte, för Riky hade ju så mycket pengar att det krävdes väldigt många säten för att alla pengar skulle få plats.

”Jaha”, sa den köande personen försiktigt, ”men där då? Där är det ju ledigt”, och pekade på ett ledigt säte.

”Verkligen inte!”, svarade Riky, ”där ska jag ha alla mina fina betyg.

”Men där?”, försökte den köande personen på nytt.

”Sorry,” sa Riky”, där ska jag ha alla mina diplom.”

Den köande personen gjorde ett sista försök: ”Men platserna där borta är ju lediga.”

”Inte nu längre”, svarade Riky snabbt, och placerade sina stora priser och pokaler där.

Sedan satte sig Riky på det enda sättet i hela den stora spårvagnen som inte var belamrad med Rikys alla pengar, betyg, diplom och priser, och väntade på att spårvagnen skulle gå – den spårvagn som bara kan köra om alla som vill får åka med.

Och om inget har hänt, sitter Riky kvar där i spårvagnen och väntar på avgång än i denna dag.

 

Men vad tror du? Såg Riky någonsin till att göra det som behövdes för att spårvagnen ändå skulle kunna ge sig av till slut? Det kan ju du och jag fundera på den här veckan, samtidigt som vi håller ögon och öron öppna i vårt sökande efter rättvisan, freden och en glädje som är rent gudomlig.