19 mar Sagan om de tre vännerna och det stora problemet – en predikan i gudstjänst för alla åldrar
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 19 mars 2017
Tredje söndagen i fastan: Kampen mot ondskan
Markusevangeliet 9:28–29
När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde vi inte driva ut demonen?” Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”
Det var en gång en klok gammal björn som brukade samla djurens ungar i en trevlig liten glänta i skogen och berätta sagor för dem. En gång berättade björnen sagan om de tre vännerna och det stora problemet. Den sagan gick så här:
”Det var en gång tre vänner: En struts, en geting och en ko. De var de allra bästa vänner, men nu hade de ett jättestort problem. Det var faktiskt världens största problem så då förstår du att det inte var vilken liten struntsak som helst. Tyvärr minns ingen längre vad det var för ett problem, mer än att det var något jättestort.”
”Jo, försök kom ihåg” sade ungarna som satt där och lyssnade på björnens saga. ”Nej, jag kommer verkligen inte ihåg tyvärr. Ni får helt enkelt lita på att det var ett väldigt stort problem. Men nu hade i alla fall de tre vännerna äntligen bestämt sig för att göra något åt det jättestora problemet, för så här kunde de verkligen inte ha det. Men hur skulle de göra?
’Låt mig ta hand om det’, sade getingen, ’jag vet, jag vet, jag vet precis!’ Och så började getingen surra omkring något alldeles kolossalt och gjorde en massa saker – tyckte den själv i alla fall. Än for den hit och än for den dit. Den flög och surrade och vimsade omkring, men det enda som hände var att alla andra blev oroliga. Det blev liksom bara ett enda stort oroligt fladdrande till höger och vänster och upp och ner och hit och dit. De två andra – strutsen och kon – blev bara oroliga och ganska trötta, för ingen av dem visste liksom vad getingen egentligen höll på med. Kanske inte getingen visste det heller, mer än att den verkade vara väldigt upptagen och gjorde väldigt mycket hela tiden.
Hela dagen höll getingen på att fladdra omkring, men så blev det kväll. Problemet var inte löst och de tre vännerna bestämde att nästa dag fick någon annan av dem försöka.
Tidigt på morgonen väckte strutsen getingen och kon: ’Låt mig ta hand om problemet, jag vet precis vad getingen gjorde för fel. Problemet var att du bara försökte göra en massa saker, men du glömde det viktigaste.’ ’Vad då, vad då, vad glömde jag?’ undrade den väldigt aktiva getingen? ’Du glömde att be.’ ’Hur då?’ ’Så här’, sade strutsen och stack ner sitt huvud i sanden och började antagligen att be.
Det gick några minuter, det gick en timme, det gick flera timmar. ’Ehhh?’, sade vännerna försiktigt, ’och när du har bett klart så…?’ ’Tyst!, fräste strutsen irriterat, fortfarande med huvudet i sanden, ’Stör mig inte! Jag ber!’
Och strutsen fortsatte att ha huvudet gömt i sanden och bad och bad och bad ända tills… solen gick ner. Och inget hade hänt. Problemet var lika stort som det alltid hade varit.
’Jaha, det var ju snyggt’, surrade getingen irriterat, ’det har gått en hel dag och du har lyckats att inte göra någonting!’ ’Så ja, så ja’, lugnade kon sina vänner, ’nu är det dags att sova och i morgon är det annan dag.’
Den tredje dagen vaknade getingen och strutsen och undrade var kon höll hus. Till slut hittade de henne borta i sin hage. Där låg hon, och hon såg väldigt lugn ut, som om hon idisslade – eller bad. ’Det där har jag redan försökt med’, sade strutsen, men kon fortsatte att be en lagom liten stund till. Men sedan reste hon sig och sade: ’Det var det. Allt har sin tid. Bön har sin tid och arbete sin, och nu tror jag att det är dags att fixa de där problemet. Nu vet jag vad vi ska göra!’ Och så följde de med kon, och så tog de lugnt och sansat och metodiskt itu med problemet. Och vips så var problemet löst!”
”Men”, sade en ekorrunge som hade lyssnat på björnens saga, ”den där kon, varför måste den just först be för att komma på lösningen på problemet? Hade det inte räckt med att den bara hade tagit några djupa andetag och stilla sig lite för att få ordning på sina tankar, och inte just be?”
Den kloka, gamla björnen svarade: ”Kanske det, men nu råkade det ju vara en kristen ko, och för en kristen är det liksom självklart att vända sig till Gud med sin tanke och sin bön och liksom ta sina djupa andetag i Guds närhet.”
”Varför då?”, frågade ekorrungen. ”Ja, du”, sade björnen, ”kanske för att sådana där figurer som den kristna kon tror att det finns någon som är större än våra tankar, och större än våra problem.”
”Hmmm,” mumlade ekorrungen, som kanske hade förstått vad björnen försökte förklara.
”Det är ungefär som det står i den här sången…”, fortsatte björnen, och började brumma på en sång.
Och kan du tänka dig! Det var precis samma sång som den som vi ska sjunga nu!
Jag tror på en Gud som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud, som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
(Psalmer & Sånger 837)