15 aug ”Se så, försök igen!” – en predikan om när vi drattat ner i gropen
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 15 augusti 2021
Elfte söndagen efter trefaldighet: Tro och liv
Psaltaren 143:6–10
Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord. Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag skall gå, jag sätter mitt hopp till dig. Herre, rädda mig från mina fiender, jag flyr till dig. Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud. Må din goda ande leda mig på jämn mark.
Lukasevangeliet 18:9–14
Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade Jesus denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”
Han är lite elak, Jesus, i bibeltexten vi just har läst från Lukasevangeliet. För den liknelse Jesus berättar är nästan upplagd på ett sådant sätt att vi som hör den ska gå i samma fälla som farisén i liknelsen, farisén som tackade Gud för att han inte var som andra människor, som tjuvar och bedragare och horkarlar eller som den där tullindrivaren.
Jesus berättar sin liknelse på ett sådant sätt att det ska mycket till för att vi inte ska gå i fällan, att vi inte ska dratta rakt ner i gropen. Och ner i gropen drattar vi om, när vi har hört den här liknelsen, skulle säga: ”Jag tackar dig Gud för att jag inte är som den där självgode farisén.”
Och då tror jag Jesus tittar på oss och säger: ”Min vän, du behöver inte jämföra dig med någon överhuvudtaget.” Och så räcker han oss handen, drar upp oss ur gropen och ställer oss på jämn mark, och säger: ”Se så, försök igen!”
Och så får vi försöka igen i den svåra men ack så nyttiga konsten att inte jämföra oss med andra, och att inte döma och bedöma andra, att inte jämföra oss med andra – vare sig i nedlåtande förakt eller i bitter avundsjuka.
”Se så, försök igen!” Och så kommer vi förhoppningsvis att kunna gå några mer eller mindre stadiga steg till på den helige Andes jämna mark. Men Gud ska veta (eller Gud vet antagligen mycket väl, men vi kanske behöver veta) att – jo då – vi kommer att dratta ner i gropen igen. Och antagligen sedan igen och igen. Men då är det liksom bara ”Upp igen!” Och så försöka ta några steg till.
Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé…
Nu är det ju visserligen så, att på svenska betyder ”farisé” i dagligt tal ”hycklare”, någon som är skenhelig, någon som försöker framstå som en fin, god, dygdig person, men som bakom den fromma fasaden är en ganska falsk och rutten människa. Och anledningen till att farisé i svenska språket har kommit att betyda just skenhelig, dubbelmoralisk, falsk, är förstås att många fariseer som beskrivs i Nya testamentet presenteras just så: skenheliga, falska, dubbelmoraliska…
Men på Jesu och Nya testamentets tid betydde inte farisé alls det. På Jesu och Nya testamentets tid fanns det inom den judiska religionen många olika inriktningar. Och en sådan inriktning var fariseismen. Och några saker som utmärkte fariseerna var till exempel att de (till skillnad från en annan grupp, nämligen saddukkeerna), hävdade att inte bara de fem Moseböckerna var Guds ord, utan att även till exempel profetböckerna (som Jesaja och Jeremia), psaltarpsalmerna, ja, kort och gott hela den skriftsamling som vi kristna brukar kalla Gamla testamentet, Guds heliga ord.
Vidare menade fariseerna att tron på Gud och en livsstil som överensstämde med den tron, inte bara var en angelägenhet för Israels prästerskap, utan fariseerna menade att hela Israels folk, alla judar, var kallade att gestalta tron på Israels Gud med sina liv. Och självklart menade inte fariseerna själva att det skulle ske på ett hycklande sätt, så att man liksom bara sade att man trodde på ett visst sätt, medan man med sitt liv samtidigt avslöjade något helt annat.
Självklart var det inte så att en människa som valde att ansluta sig till fariseismen tänkte: ”Å, nu ska jag verkligen bli en riktigt skenhelig och falsk person.” Nej, självklart var det så att en människa som valde att ansluta sig till den fariseiska uppfattningen om tron och vad tron skulle vara, gjorde det för att hen tänkte att det var den bästa och mest sanna förståelsen av det största budet i bibeln – det bud som lyder: ”Hör Israel [alltså inte bara Israels prästerskap, utan alla judar], du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.”
Fariseismen och Jesusrörelsen var de två, av de många olika judiska rörelser som fanns vid vår tideräknings början, som på en rad punkter var mest lika varandra. Det är därför kanske inte något att förvånas över att till exempel aposteln Paulus hade sin bakgrund just i fariseismen. Och ska vi tro vad Lukas skriver i Apostlagärningarna betraktade Paulus sig själv hela livet som farisé – alltså även efter det att han hade accepterat Jesus som Messias och anslutit sig till Jesusrörelsen. Lukas skriver i Apostlagärningarna att en gång när Paulus stod inför Stora rådet i Jerusalem för att förhöras, sa Paulus till Stora rådet: ”Jag är farisé.” Alltså inte: ”Jag var en gång farisé”, utan: ”Jag är farisé.” (Apostlagärningarna 23:6)
Men så var det där med fällan… I sin iver och längtan att hela Guds utvalda folk, att alla israeliter, i sina vardagsliv med hela hjärtat, med hela sin själ och med all sin kraft, skulle leva ut sin tro på och sin kärlek till Levande Gud, kan det ju hos en del fariseer ha uppstått en viss, vad ska jag säga, frustration över att inte alla judar verkade ta Guds egendomsfolks gemensamma kallelse på samma allvar som de själva gjorde. Och frustrationen blev väl dessutom en grogrund för ett framväxande förakt och nedlåtenhet mot dem som i deras ögon var ganska halvhjärtade Gudsälskare.
Måhända fanns det i detta även en politisk dimension, för till skillnad från saddukkeerna var för många fariseer den romerska ockupationsmakten en rejäl nagel i ögat. Roms ockupation av Israel utgjorde ju ett hinder för Israels gudomliga kallelse att vara en nation ledd av Messias, alltså ledd av en kung av Davids ätt. Och bara tanken på att det fanns judar som arbetade i Roms tjänst var för dessa fariseer en högst motbjudande tanke. Så inte undra på att farisén i Jesu liknelse tackade Gud för att han inte var en tullindrivare.
Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare.
En tullindrivare, arbetade i huvudsak med att (vilket ju hörs på ordet) att driva in skatter och tullar. Vi tänker kanske att de oftast arbetade direkt under Rom, men många tullindrivare arbetade kanske snarare på uppdrag av någon lydkung i området. Denna lydkung var ju å andra sidan tillsatt av Rom, så i en vanlig israelits ögon gick det väl på ett ut. Tullindrivarna uppfattades nog av de flesta som förrädare. Dessutom var skattetrycket på den i överlag ganska fattiga befolkningen högt. Det var kanske just ilskan över det allt högre skattetrycket som var huvudorsaken, framför några andra orsaker, som ledde fram till det judiska folkets väpnade uppror mot Rom under det första århundradet av vår tideräkning – dessa väpnade uppror som slutligen brutalt slogs ner av Rom i och med romarnas totalförstörelse av Jerusalem år 70 e.Kr.
Med andra ord: det var minsann inte bara ”skenheliga” fariseer som föraktade tullindrivarna. Det gjorde nog de allra flesta israeliter.
Men Jesus sa alltså om tullindrivaren i sin liknelse att det var han som gick hem rättfärdig snarare än farisén. Men det enda tullindrivaren hade sagt till Gud i sin bön var ju: ”Gud, var nådig mot mig syndare.” Det var det enda tullindrivaren hade sagt.
Han hade alltså inte sagt: ”Gud, hjälp mig att hitta ett annat jobb, ett där det är lättare att leva i enlighet med ditt ord. Gud, hjälp mig att sluta upp med det förkastliga tullindrivarkneget, och ögon.”
Nej, bara detta: ”Gud, var nådig mot mig syndare.”
Visst, det kan absolut finnas tillfällen och situationer då det kan behövas ett uppbrott eller en brytning med ens nuvarande sammanhang för att kunna vara sann mot det man tror på. Men oftare handlar det om att upptäcka hur jag kan få med mig min tro i det som är mitt liv här och nu.
En av bibelns mest radikala predikanter var Johannes döparen. Evangelisten Lukas berättar att några tullindrivare kom till honom för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?”
Och vad svarade då Johannes dessa tullindrivare? ”Byt genast jobb för en tullindrivare kan aldrig ärva Guds rike”? Nej, han sa bara: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” (Lukasevangeliet 3:12–13)
Det i sig var kanske en stor utmaning, för en tullindrivare hade nödvändigtvis inte någon jättestor lön, och hemma fanns det en hungrig familj att mätta. Ja, Johannes döparens uppmaning att inte driva in mer än fastställt var i sig en stor utmaning, för antagligen var mutor och påhittade extraavgifter något som ingick i jobbkulturen. Så den som inte längre ställde upp på det spelet kanske skulle hamna i onåd hos tullindrivarkollegerna.
Men frågan är väl då vems nåd som smäller högst. Tullindrivaren i Jesu liknelse hoppades på Guds nåd. Den får också vi hoppas på – både de lyckliga stunder då vårt liv och vår tro hänger ihop, och alla gånger då ingenting håller ihop överhuvudtaget.
Vi får hoppas på Guds nåd och fatta Jesu hand när han sträcker ut den till oss för att för sjuttioelfte gången dra upp oss ur fällan, och han säger till oss: ”Se så! Försök igen, och ta några steg till, tillsammans med mig, på Andens jämna mark.”