24 aug Som folk är mest – eller? – en predikan om fullkomlighet
Predikan av Stefan Albinsson, Norrmalmskyrkan den 21 juli 2016
Trettonde söndagen efter trefaldighet: Medmänniskan
Matteusevangeliet 5:38–48
Jesus sade: ”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
Ibland säger vi att kristna är som folk är mest. Jag tror att det är sant. Kristna är ju faktiskt som folk är mest. Vi kan bli lika glada som andra; vi kan bli lika sura som andra. Vi gör bra saker; vi gör dåliga saker. Vi kämpar och sliter under samma brännheta sol som alla andra. Vi närs och svalkas av samma livgivande regn som alla andra.
Vi är som folk är mest, och finns det något som jag kan bli innerligt trött på är när jag har gjort något som kanske inte är sådär fantastiskt bra, utan rentav ganska dumt, och så får jag höra att någon säger till mig: ”Och du ska kalla dig kristen!”
Men samtidigt verkar påståendet att kristna är som folk är mest gå på tvärs med Jesu undervisning i Bergspredikan, när han sade: ”Om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt?” Underförstått: ”Av er som är mina lärjungar förväntar jag mig faktiskt något märkvärdigt; något extraordinärt; något som går utöver det vanliga.”
Jesus går ju till och med ännu ett steg längre och toppar med att säga: ”Ni ska vara fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.”
Oj! En kan ju bli trött för mindre. Är det inte just sådana här enorma krav och pålagor som gör att vi antingen klappar ihop eller blir skenheliga och bygger upp en fasad av präktighet?
Om du tror att jag på den här lilla korta stunden som nu står till förfogande kommer att leverera ett fixt och färdigt svar på den här frågan, så kommer du att bli ganska besviken. Istället får du nöja dig med att jag ger några tanketrådar. Kanske kan de trådarna gå att använda när du fortsätter att väva ditt enskilda kristenliv och vi tillsammans vårt gemensamma församlingsliv.
Och då tänker jag att en första ärlig fråga en måste få ställa är: ”Får jag – trots att jag är kristen och ska vända andra kinden till, och gladeligen inte bara ge bort min skjorta, utan även min mantel, och gå med på att bära någons packning en mil, och sedan en mil till av bara farten, och låna ut pengar och ägodelar till höger och vänster medveten om att jag aldrig mer kommer att få se röken av det jag lånat ut, och alltid hälsa vänligt även på det värsta rötägget som någonsin har funnits (om det rötägget så rentav skulle heta Adolf Hitler)… Får jag trots allt det som Jesus säger i Bergspredikan någonsin bli förbannad på någon?
Får jag bita ifrån? Får jag hävda min rätt?
Får och får… Kanske finns det tillfällen då vi faktiskt borde bli arga och ilskna till – på riktigt. Kanske finns det tillfällen då vi borde säga ifrån – på riktigt. Kanske finns det tillfällen då vi var och en borde hävda vår rätt – på riktigt.
Jag tänker nämligen att jag under årens lopp har träffat så många kristna (och jag själv är säkert också en av dem) som liksom har lärt sig att vi ju ska vara trevliga och fina mot alla och inget ska vara några problem, men som inombords härbärgerar så mycket ilska och förtret, och kanske till och med hat, så de borde kunna spricka för mindre. Men visar det inte. Eller kanske är det just det de gör genom att skicka ut en massa tvetydiga, svårtolkade signaler. Runtomkring ligger det liksom en tjock dimma av svårforcerad undertext.
Varje socialt sammanhang har sina problem och fallgropar, och jag tror att inte minst i det sociala sammanhang som utgörs av en frikyrkoförsamling har alltför många fostrats in i en trevlighetskultur – där du vet hur du ska föra dig och hur du ska framstå som älskvärd – men där alltför många inombords samtidigt bär omkring på så mycket bitterhet, kränkthet och otillfredsställelse.
Och så går vi där och vill och längtar efter en sak, men talar och agerar på ett annat sätt, eftersom vi ju är fina kristna som vet hur vi ska föra oss. Och detta trots att Jesus – i samma Bergspredikan som vi har läst ur idag – säger att ditt ja ska vara ja och ditt nej ska vara nej, för allt däröver kommer av det onda.
Och så har vi, utan att vi kanske ens märkte hur det gick till, blivit just de där hycklarna, hypokriterna, ”skådespelarna” i det antika dramat som döljer sina egna, sanna ansikten bakom groteska masker, och som Jesus varnar sina efterföljare att bli som.
Jag tänker mig att det finns något som förutsätts i Jesu undervisning som vi har läst och lyssnat till idag ur Bergspredikan. Där finns en förutsättning, en grundtanke, ett a priori. Och vi kan liksom inte bara hoppa över den förutsättningen eller grundläggande tanken och gå direkt till allt det där med ögat och kinden och skjortan och manteln och allt vad det nu var.
Den grundtanken eller förutsättningen skulle vi kunna kalla för ”hjärtats inriktning”. Och när jag säger att allt detta måste föregås av ”hjärtats inriktning” är jag inte ute efter att förandliga Jesu undervisning så att den faktiskt inte skulle handla om just våra ögon och kroppar, våra kläder och ägodelar och våra medmänskliga relationer. Men grunden för att vi över huvud taget ska kunna tillämpa det Jesus undervisar om här, tror jag börjar i ”hjärtats inriktning”.
Så som jag läser och förstår Jesu undervisning förutsätter han en hållning som han hämtar inte minst från Femte Moseboken.
Femte Moseboken kan man säga är på det stora hela en sammanfattning och utveckling av den undervisning, den Torah eller ”lag”, som Gud förmedlade genom Mose till Israels folk enligt de fyra första Moseböckerna – men med vissa särskilda betoningar och utvikningar. Och en sådan betoning som finns i Femte Moseboken finns i ett uttryck som repeteras så ofta däri så att det nästan blir komiskt. Och det är uttrycket ”med hela ditt hjärta”. Det finns inte minst budet om att du ska älska Herren din Gud med hela ditt hjärta. Och för de gamla hebreerna var hjärtat sätet inte i första hand för känslolivet, utan för förmågan att fatta beslut. Det var ”i hjärtat” de tänkte sig att de valde viljeinriktning, medan känslorna snarare var placerade i magen.
Frågan om hjärtats inriktning är frågan om vad som är din vilja: Vad är din håg; vad är din värderade riktning; vad har du beslutat dig för?
När Jesus därför i Bergspredikan säger ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”, betyder inte det i första hand: ”Du får aldrig tänka en smutsig tanke”, utan att vägen som bär till det saliga Gudsskådandet heter: ”En konsekvent inriktning i livet där det ’Ja’ vi säger faktiskt också är just det ’Ja’ vi menar, och att ”Nej” faktiskt betyder ”Nej”.
Kanske är det också därför som Jesu enda vapen mot djävulen – eller ”splittraren” – i Matteus version av frestelseberättelsen är just Femte Moseboken. ”Med hela ditt hjärta…”
Saligprisningarnas löfte till de ”renhjärtade” om att få se Gud väcker även frågan vad för slags värld vi vill se. Om det nu är så att vi vill älska Gud av hela vårt hjärta (dvs. med hela vår håg) borde ju rimligen den värld vi vill se vara världen så som Gud vill se den. Och vilken Gud? Jo, den Gud som
1) låter sin sol gå upp över varenda människa, vare sig den människan skulle kunna kallas ond eller god
2) ger de förtryckta deras rätt
Vad kan en sådan Gud tänkas vilja se för värld? Vad kan en Gud som låter sin sol gå upp över alla människor vilja se för värld? Vad kan en Gud som ger de förtryckta deras rätt vilja se värld ? Och hur bidrar det jag säger och gör, i stort och i smått, till att just den sortens värld blir lite mer förverkligad i nuet?
Hur lever vi så att vi går i riktning mot den världen? Vilka möjligheter står till buds för oss idag för att vi ska gå i den riktningen? Vilka möjligheter gjorde det under Romartiden då Bergspredikan tillkom? Det är ju inte säkert att det är exakt de samma som i vår egen tid och i vårt sammanhang.
”Vänd andra kinden till” säger Jesus till människor för vilka det kanske annars låg nära till hands att ta till våld och väpnad kamp. Våld verkar alltså vara en helt utesluten metod för att nå målet enligt Jesus. Det var en utesluten metod för Jesu lärjungar när Bergspredikan tillkom, och jag tror att det är en utesluten metod för Jesu lärjungar än i denna dag. Det är i alla fall vad jag tror – och jag vet samtidigt att det finns många och betydligt bättre kristna än jag som är av annan åsikt på den här punkten. Men jag tror att för Jesu lärjungar ska och behöver våldets väg vara stängd.
Men vad ska jag då – idag och i vårt samhälle – göra om jag faktiskt utsätts för fysiskt våld eller andra övergrepp, i hemmet eller på gatan eller någon annanstans? Måste jag tiga still? Nej, en mer konstruktiv åtgärd är att polisanmäla det. Den möjligheten stod självklart inte till buds för Jesu åhörare under första århundradet, men det gör det idag.
Vad ska jag göra om jag befinner mig i en destruktiv relation? Måste jag stanna kvar och lida? Nej, en mer konstruktiv åtgärd kan vara att söka hjälp att lämna den relationen. Sådana möjligheter var ganska små på Jesu tid, men finns idag och kan alltså användas för att gå mot den värld jag tror Gud vill se – den Gud som ger sina förtryckta deras rätt.
Dagens evangelieläsning slutade med den lilla nätta uppmaningen: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Den här uppmaningen till fullkomlighet fanns även inom andra judiska grupper vid den här tiden, och var alltså inte unik för Jesusgruppen eller Matteusförsamlingen. Men det kan vara värt att lägga märke till att det grekiska ord som här översätts med ”fullkomlighet” skulle kunna översättas ungefär: ”att ha uppnått målet”; ”att ha kommit fram till målet”.
Så vad tänker vi oss då att målet är? Vart vill vi komma – mer än att bara vara trevliga och oförargliga i största allmänhet. Vad har vi för vision? Vilken värld vill vi se? Vår Fader i himlen är redan från evighet framme vid målet; vi är ännu på väg.
Du har säkert hört uttrycket: ”ändamålet helgar medlen”. Ganska så ofta används det uttrycket som en förevändning eller ursäkt för att få använda oärliga och kanske rentav våldsamma metoder för att uppnå en kanske förhållandevis god sak. Men de medel Jesus föreslår i dagens evangelietext för att gå i riktning mot målet är de totalt motsatta. Men frågan är förstås: Vartåt tänker vi att vi är på väg? Hur tänker vi oss att den fullkomlighetens värld ser ut som redan finns i Guds evighet?
För hur vi innerst inne egentligen tänker oss att det målet ser ut antar jag avslöjas i hur vi åtminstone vill handla och bete oss – mot oss själva, mot våra medmänniskor, och mot hela Guds skapelse.