16 apr Storpastorn och alla vi andra – vilket team! – en predikan om herdeskap
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 15 april 2018
Tredje söndagen i påsktiden: Den gode herden
Hesekiel 34:11, 16
Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. … Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.
Psaltaren 23:1–3
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Första Petrusbrevet 2:22–25
Kristus begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.
Johannesevangeliet 10:3–4
Fåren hör sin herdes röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.
I gudstjänsten förra söndagen läste vi den fina berättelsen ur Johannesevangeliet om hur den uppståndne Kristus mötte sina trötta lärjungar på en strand vid Genesarets sjö i ett vårskönt Galileen. På stranden hade Jesus dukat upp en mättande frukost åt sina lärjungar. Hade vi fortsatt att läsa ett litet stycke till, skulle vi ha hört att Jesus efter frukosten vände sig till Simon Petrus.
Petrus var lärjungen som bara någon vecka tidigare, vid en värmande koleld i porten till översteprästen Kajafas gård i Jerusalem, hade förnekat och svurit på att han ens kände Jesus; den där ödesdigra natten i Jerusalem då Jesus hade behövt allt stöd och support han kunde få. Inte bara en gång, utan tre gånger, hade Petrus förnekat Jesus.
När nu Simon Petrus återigen står vid en koleld – en glödhög på stranden vid Genesarets sjö, vänder sig alltså den uppståndne Kristus sig till honom. Kanske räknade lärjungen med att han nu skulle få en rejäl avhyvling. Det fick han inte. Men tre gånger frågar Jesus om Petrus älskade honom. Tre gånger svarar Petrus ja. Och tre gånger ber Jesus sin lärjunge att bli en herde för flocken:
”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” – Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete. … Simon, Johannes son, älskar du mig?” – ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får. … Simon Johannes son, har du mig kär?” – ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. … Följ mig.”
Tidigare i Johannesevangeliet hade Jesus talat om sig själv som den gode herden, och nu, här på stranden i gryningsljuset, ber den gode herden Jesus sin lärjunge att inte vara sämre: Det Jesus är, det ber han nu Petrus att vara. Så som Jesus hade mättat Petrus och de andra lärjungarna med frukost efter nattens tunga, hårda arbete ute på sjön, ber han nu Petrus att på samma sätt förse Jesu fårahjord med föda och allt gott.
Jag vet inte vilka associationer du får av ordet ”herde”. I bibeln, och för människor på bibelns tid, bar det ordet på både negativa och positiva associationer.
Faktiska fåraherdar i verkliga livet var nämligen inga personer som hade särskilt gott rykte. Herdar var människor som till viss del stod utanför samhället. De levde och arbetade ju ute på markerna och stod utanför den etablerade bygemenskapen.
Herdar var inga man litade på. Herdar var sådana som man kunde skrämma små barn med: ”Akta dig så att inte herdarna kommer och tar dig.” Herdar ansågs vara ociviliserade, och gränsen mellan herdar och rövare ansåg nog de flesta var ganska flytande. För hur herdarna drygade ut sina små inkomster kunde man ju förstås bara gissa, men att de inte skulle dra sig för att bedra, råna och röva, var nog en uppfattning de flesta civiliserade byinvånare var överens om.
Så när evangelisten Lukas berättar den välkända historien om Jesu födelse, och skriver att de första som fick ta emot budskapet från Herrens ängel om ett en frälsare var född, var några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten, så vill Lukas med det säga något viktigt till oss som vi tyvärr kanske missar – vi som har hört julevangeliet läsas så att vi skulle kunna rabbla det utantill; vi som har upplevt alla dessa mysiga julspel eller beskådat alla vackra, stämningsfulla målningar av den första julnatten.
Och det viktiga som Lukas vill säga är att när änglarna proklamerar: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt”, så är de första som får ta emot detta fredsbudskap – de första som Gud utväljer – just de som ingen vettig och anständig person någonsin skulle välja. De första som nås av ryktet om Frälsarens födelse är de vars rykte var allt annat än gott.
Så faktiska herdar i praktiken var inget som stod särskilt högt i kurs. De befanns liksom längst ner på samhällsstegen, tillsammans med tjuvarna och hororna och andra grupper som hederligt folk ville ha så lite samröre men som möjligt.
Men ordet herde hade även en positiv laddning. Men då bildligt. Som bild kunde ordet användas om folkledare av något slag: Det kunde vara prästerna som skulle leda folket i gudstjänst och tillbedjan. Det kunde vara kungen som skulle hålla samman folket mot yttre och inre hot. Ja, det kunde till och med vara Gud.
När Jesus i Johannesevangeliet kallar sig själv för den gode herden, och när han i samma evangelium utser sin lärjunge Petrus att vara en herde för Herrens får, då är det förstås den här positiva bilden – av någon som kan samla, hålla samman och leda folket, och som kan förse folket med alla de förnödenheter de behöver för att kunna växa och må bra.
Det är den här positiva bilden av herden som försvarar flocken från yttre och inre stridigheter och hot. Det är herden som skipar rättvisa och som inte drar sig för att använda sin käpp och sin stav om så skulle behövas till försvar, för att inte fårahjorden ska utplånas eller skingras.
Så i bibeln blir herden på så vis en kraftig symbol för Guds ledarskap över Israel och hela universum, liksom en symbol för av Jesu ledarskap över sina lärjungar och efterföljare, samt en symbol för ledarskapet hos dem som Gud gett Andens gåva att leda församlingen.
Men den kraftfulla symbolen av herden som folkledare kan bli direkt farlig om den får stå helt ensam: Vi får en despotisk Gud, vi får en förtryckande Kristus och ett minst lika förtryckande kyrkligt ledarskap. Och där tror jag att den där andra uppfattningen om herdar blir ett viktigt korrektiv. Den om de faktiska herdarna i praktiken. De som stod längst ner på samhällsstegen. De annorlunda. De utan snille och smak. De som inte var som folk – åtminstone inte som anständigt folk.
I traditionerna om Jesus finns det en väldigt fin berättelse om en ovanligt oförutsägbar herde. Den finns återgiven på två ställen i Nya testamentet: I Lukasevangeliet och i Matteusevangeliet. Berättelsen handlar om en herde som hade ansvar för hundra får. Ett av fåren hade kommit bort från fårahjorden och då lämnade herden de nittionio kvarvarande för att leta upp detta enda som hade kommit bort.
Ingen vettig herde skulle antagligen göra så. Men nu handlar det om en extremt oförutsägbar herde; ja hade vi nu inte så mycket missriktad respekt för de heliga texterna kanske vi faktiskt skulle erkänna att just den här herden är helt korkad.
Detta är en dåraktig herde, värd att förakta. Detta är en herde som visar extremt dåligt omdöme – åtminstone till synes.
Men denna herde verkar vara otroligt ointresserad av vad som bara är till synes.
Det är en herde som inte är beräknande: ”Få se nu, det var ju visserligen tråkigt att hjorden har minskat med ett får, men om jag ger mig iväg för att ta reda på det finns ju risken att när jag kommer tillbaka har jag förlorat de nittionio jag nu trots allt har kvar.” Nej, den här herden satsar alla sina kort (eller kanske ska vi säga: ”alla sina får”) på detta enda, det borttappade, det förlorade, det allra minsta.
När evangelisten Lukas återger den här berättelsen är det helt klart Gud som är denna dåraktiga herde. Gud är herden som söker upp den som har kommit allra längst bort från såväl Gud som gemenskapen, men när Matteus återger den här berättelsen är herden snarare församlingens ledare som satsar allt på att vinna tillbaka detta enda får.
Tillsammans säger de här två versionerna av berättelsen kanske: Så här oförutsägbar är Gud – hen är beredd att förlora allt bara för att vinna dig tillbaka, och du som har blivit återfunnen på det här sättet; du som själv har fått Guds fullkomliga uppmärksamhet; var också du själv just sådan i ditt herdeskap.
I det lilla textavsnitt vi läste före en liten stund sedan ur det brev som bär Petrus namn (Första Petrusbrevet) används två ord om Jesus som med tiden också kom att användas om församlingens ledarskap, och uppfattas som titlar eller beskrivningar av församlingens andliga ledarskap. Författaren skriver:
Ni var som vilsegångna får, men nu har in vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.
”Herde” – det är pastor (pastor är helt enkelt bara det latinska ordet för herde). ”Vårdare” – det är det ord som på andra ställen i bibeln har betydelsen ”biskop” eller ”församlingsföreståndare”.
Och hur nu än föreståndar- eller biskopsämbetet kom att uppfattas i kyrkan under historiens lopp, om vi går tillbaka till den som alltid är kyrkans enda egentliga pastor och biskop; till den som är kyrkans enda egentliga herde och föreståndare eller ”vårdare” – Jesus Kristus – han som inte svarade med skymford när han skymfades; som inte svarade med hotelser när han fick lida; och som i sin egen person bar våra synder upp på korsets trä, då ser vi att kärnan i detta pastorsskap handlar om vård, omsorg och empati.
Och just den sidan av det andliga ledarskapet (eller det är väl inte bara en sida av det andliga ledarskapet, utan snarare själva kärnan eller essensen av det andliga ledarskapet)… Just denna kärna i det andliga ledarskapet kommer Första Petrusbrevets författare tillbaka till även längre fram i sitt brev: Mot vinningslystnad ställer han hängivenhet, mot härskartekniker ställer han föredöme och goda exempel:
Till era äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste och kan vittna om Kristi lidanden, jag som också skall få dela den härlighet som kommer att uppenbaras. Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill.
I den här texten har vi återigen ord som kom att användas i församlingen om det andliga ledaskapet: ”äldste”, ”herde” och ”vaka över”.
Äldste heter på Nya testamentets grekiska presbyteros, vilket på svenska kom att bli ordet ”präst”. Herde heter som sagt pastor på latin. Övervaka är det ord som också använts om att förestå församlingen, eller att ”biskopa” församlingen – om nu ett sådant ord hade funnits på svenska.
Så skriver Första Petrusbrevets författare att ett sådant herdeskap ska utföras…
…inte av vinningslystnad, utan av hängiven. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden.
Och, skriver författaren till dem, att om ni är äldste och herdar på det sättet:
Då skall ni, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.
Kanske du nu tänker: ”Jaha, det här var ju möjligen intressant för präster och pastorer, men vad rör det oss andra som är här?” Jo, visserligen är herdeuppdraget en särskild tjänst i kyrkan; det är ett särskilt uppdrag och (om vi nu gillar det ordet) ett särskilt ”ämbete”. Men samtidigt finns vi alla hela tiden i sammanhang och situationer (både till söndags och vardags) där vi så att säga kan ha ett herdeskap.
I stort och smått finns det sammanhang och situationer varenda dag där det är just du som behöver samla, hålla ihop, beskydda, försvara eller kanske mätta. Och som kristna är vi både kallade och bemyndigade genom dopet och Andens gåva att göra det på ett pastoralt sätt, alltså med den högste pastorn, den högste herden, Jesus Kristus, som exempel och förebild.
Han säger till oss var och en: ”Du skall följa mig.” Så ta nu gärna en liten stund och fundera på var och i vilka slags sammanhang just nu som det åligger just dig att samla, hålla ihop, beskydda, försvara eller kanske mätta (bokstavligt eller bildigt). För någon kan det handla om föräldraskapet, eller något projekt på jobbet, eller i bekantskapskretsen…
Ta en stund och tänk på någon sådan situation. …
Och sedan kan du om du vill även fundera på vad det skulle kunna innebära rent konkret att utföra detta samlande, beskyddande, försvarande eller utfordrande på ett ”pastoralt” sätt – alltså med den gode herden Jesus som exempel. Eller för att uttrycka det annorlunda: Hur kan människor höra och känna igen Jesu varma röst i det du säger och gör?
Ta en stund och fundera på det. …
Inte bara en gång, nej inte ens bara tre gånger kommer du antagligen att misslyckas och kanske rentav förneka det du egentligen håller heligt och dyrt och kärt, trots dina tappra försök att utföra detta ditt uppdrag och din kallelse.
Men varje gång – ja, varje morgon – står den Uppståndne och Levande där hos dig och säger: ”Jag är din herde. Följ mig.”