06 dec Tidens tecken – en predikan om att se det som sker mitt framför näsan
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 6 december 2020
Andra söndagen i advent: Guds rike är nära
Romarbrevet 15:4–7
Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. Måtte uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära.
Lukasevangeliet 21:25–36
Jesus sade: ”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”
Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.
Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.”
Förra söndagen, när vi firade första söndagen i advent, läste vi från Matteusevangeliet om när Jesus red in i Jerusalem. När Matteus evangelistkollega Lukas berättar om den händelsen, skriver han att även om Jesu lärjungar hade jublat och ropat Hosianna, hade andra människor protesterat.
Jesus själv hade gråtit. Han hade gråtit över en stad som borde ha varit beredd att ta emot honom, en stad som hade alla förutsättningar att vara beredd, men som nu höll på att missa hela kalaset. Så Jesus hade alltså ridit in i Jerusalem under lärjungarnas jubel, motståndarnas kritik och sina egna tårar.
Väl framme i staden gick Jesus raka vägen upp till templet och drev bort köpmännen därifrån medan han citerade profeten Jesajas bok:
Mitt hus skall vara ett bönens hus.
(Jesaja 56:7)
Kanske är det därför inte så underligt att såväl hans lärjungar som tempelprästerna och det övriga folket i stan då började ansätta honom med frågor om än det ena, än det andra.
I templet får Jesus syn på en fattig änka just som hon lägger ner sina sista slantar i templets kollektkista. Vad kommer denna änka att göra sedan? Jo, hon kommer förstås gå hem (såvida hon nu ens hade något hem) och svälta ihjäl.
Jesus kommenterar den här änkan och säger att hon gav mer till templet än vad alla andra ger. De andra ger av sitt överflöd. Hon däremot gav allt hon hade att leva på. Och kanske finns det i Jesu kommentar om änkan en inbyggd kritik av hela det rådande sociala systemet, i vilket religionen inte var en oväsentlig del.
Kanske Jesus med sina ord om änkan som hade gett allt hon hade att leva på, ville påvisa att det kanske inte bara var köpmännen som förvanskade Herrens tempel och gjorde det till en rövarkula, i stället för som det var tänkt att vara: ett bönens hus. För kanske hela det rådande systemet ledde till denna förvanskning, när det blev viktigare att hålla verksamheten i gång i stället för att se denna änka och andra som likt henne var fattiga och behövande, och mätta dem med ”vårt dagliga bröd”.
Genom hela Lukasevangeliet finns det en tvetydig, ambivalent hållning till Herrens tempel på Sions berg i Jerusalem.
Å ena sidan är templet verkligen platsen för Guds närvaro. Det är platsen för Guds uppenbarelse. Det är sinnebilden av den rätta dyrkan och tillbedjan av Herren, Israels Gud.
Det var i Jerusalems tempel som Gud genom sin heliga Ande hade avslöjat för den gamle mannen Symeon att Jesus både är ett ljus med uppenbarelse för hedningarna och en härlighet för Guds folk Israel. Det var i Jerusalems tempel som den tolvårige Jesus hade förklarat för sina stackars oroliga föräldrar att det var där han hörde hemma. Och Lukas avslutar hela sin bok med att berätta att efter Kristi himmelsfärd var lärjungarna ständigt i templet och prisade Gud.
Men när, i det textsammanhang i Lukasevangeliet som vi har läst en bit ur i dag, några börjar orda om hur vackert detta tempel är med sin fina sten och sina praktgåvor (ungefär som om de säger till Jesus: ”Äh, bry dig inte om den där fattiga gamla tanten, se i stället vad fint det är här!”), svarar Jesus dem:
Allt detta ni ser – det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.
(Lukasevangeliet 21:6)
Det uttalandet av Jesus var inte en kritik av eller ett avståndstagande från offergudstjänsten i templet, eller från den ständigt pågående psaltarsången där, eller ens från själva tempelbyggnaden i sig. Det var antagligen mer bara det att Jesus verkar mena att det kan vara så illa att man kan ha allt detta (och allt detta var ju förordnat och föreskrivet av Gud själv), och ändå förlora själva kärnan. Och kärnan verkar ju enligt Jesus alltid vara att älska Gud över allt annat och att älska sin nästa som sig själv. Och det är i det här sammanhanget som Jesus talar om vikten av att tyda tidens tecken på rätt sätt.
I den text som är föreslagen som läsning ur Nya testamentets brev i dag undervisar aposteln Paulus om vikten av att tålmodigt läsa bibeln på ett sådant sätt att läsningen leder till tröst och en fördjupad och sann enighet mellan människor. Paulus skriver bland annat att alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. ”Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära”, skriver Paulus.
I Lukasevangeliet verkar Jesus inbjuda sina åhörare att också ”läsa” samtiden efter samma modell som Paulus uppmanade de kristna i Rom att läsa bibeln.
Den omedelbara och spontana reaktionen på det som händer i vår egen, förvirrade tid, liksom i de flesta tider, verkar ju annars vara rådlöshet, förvirring och kanske rentav en förlamande skräck inför det som vi aldrig kan få någon ordning på och som vi aldrig helt och fullt kan kontrollera. Men Jesus inbjuder sina lärjungar och efterföljare att i stället läsa samtiden på ett sådant sätt att de tvärtom får anledning att räta på sig, hålla huvudet högt, inte behöva slå ned blicken i förlägenhet och skam, utan tvärtom förvänta sig befrielse!
Och jag tror verkligen inte Jesus därmed menar att vi ska ta mörkret omkring oss med en klackspark. Jag tror inte att han menar att vi ska förringa det lidande, det våld eller de katastrofer som vår samtid, liksom alla tider, genomsyras av , och som vi kanske också själva och personligen på olika sätt blir drabbade av. Jag tror inte Jesus menar att vi ska säga att det inte är så farligt och inget att bry sig om. För det är visst något att bry sig om. Men att tiden är ogynnsam är inget hinder för Gud att verka. Är det något vi kan bli inspirerade av bibeln att tro, är det väl just det.
Det räcker ju bara att läsa bibelns allra första verser:
Jorden var öde och tom [eller kanske snarare var ett enda stort kaos]. Djupet täcktes av mörker och en gudsvind [vad nu det är] svepte över kaosvattnet. Då sade Gud: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Och Gud såg att ljuset var gott och Gud skilde ljuset från mörkret.
(Första Moseboken 1:2–4)
Och sedan fortsätter det liksom så rätt igenom hela bibeln:
I ensamhetens natt blir Abraham kallad av Gud till att bli folkens välsignelse.
I slaveriets natt befriar Herren sitt lidande folk från träldomen i Egypten.
I krigets och ångestens natt, där mörkret råder, ser Guds profet ett stort ljus.
I den totala solförmörkelsen på Golgota välkomnar Herren den dödsdömde rövaren hem till paradiset.
”Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna”, sa Jesus, men egentligen behövde de inte skåda in i stjärnorna för att se tecknen. För tecknen fanns ju redan på betydligt närmare håll. Ja, tecknen mitt framför näsan på dem. Ett sådant tecken var den fattiga änkan.
Jesus hade sagt:
Allt detta ni ser – det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.
Och mitt framför sina egna ögon kunde de se, om de bara valde att se det, hur den här änkan just nu ”bröts ner” när tempelbudgeten slukade hennes allra sista slantar.
Kung Herodes den store hade påbörjat en storskalig och enormt kostsam totalrenovering och utbyggnad av templet – ett byggprojekt som kom att pågå under nästan ett sekel; tidigare hade templet varit en relativt enkel byggnad. Och så som dessa fina stenar nu bröt ner änkan (eftersom lyxomvandlingen av den tidigare ganska enkla tempelbyggnaden till ett enormt, vräkigt och otroligt påkostat tempekomplex, och upprätthållandet av all denna överdådiga prakt, innebar att hennes allra sista slantar, allt hon hade att leva på, togs ifrån henne), skulle en gång tempelstenarna själva brytas ner.
Men det tecknet, den fattiga änkan som kände sig nödgad att ge till templet allt hon hade att leva på, var ju inte något blint, ödesbestämt tecken. Just det tecknet hade det gått att förändra. Det hade räckt med att bara någon av de som stod där och var fullt upptagna med att beundra den magnifika gudstjänstbyggnaden för ett ögonblick hade släppt blicken från de ståtliga tempelpelarna och de imponerande stenväggarna och fascinationen över templets praktgåvor, och gått fram till änkan och delat med sig av sitt eget överflöd – av det överflöd de ändå inte hade tänkt att skänka till templet, utan behålla för sig själva.
När Lukas skriver sitt evangelium är det möjligt att han tänker på hur Jerusalem med dess tempel förstördes av romarna år 70 e.Kr. (alltså ungefär antagligen vid den tid då Lukas skrev sin bok). Det var en katastrof som i Lukasevangeliet utvidgas till inte bara templets och Jerusalems utan hela världens undergång. ”Allt detta som ni ser – det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner”, själva ”himlens makter skall skakas”.
Men om vi håller oss till vad som händer i själva berättelsen som Lukas berättar i sin bok, är det, trots allt tal däri om stenar som kommer att skakas och förflyttas, faktiskt bara en enda sten som Lukas berättar om, som verkligen förflyttades från sin fasta plats. Lukas nämner faktiskt bara en sten som verkligen rörde sig, en enda sten som inte fick ligga kvar där människorna hade placerat den. Lukas skriver:
Dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.”
(Lukasevangeliet 24:1–6)
De hade sänkt sin blick mot marken. Men det behövde de inte göra. I stället fick de räta på sig och lyfta sina huvuden. Befrielsen var ju här.
De hade inte vetat vad de skulle tro. Men nu förstod de av sig själva att livets sommar var nära.