Tillsammans – en predikan om allas värdefulla strån till stacken

10 jan Tillsammans – en predikan om allas värdefulla strån till stacken

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 10 januari 2021
Söndagen efter trettondedagen: Jesu dop

Matteusevangeliet 3:13–17
Je­sus kom från Ga­li­leen till Jo­han­nes vid Jor­dan för att döpas av ho­nom. Men Jo­han­nes vil­le hind­ra ho­nom och sa­de: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kom­mer du till mig.” Je­sus sva­ra­de: ”Låt det ske. Det är så vi skall upp­fyl­la allt som hör till rättfärdig­he­ten.” Då lät han det ske. När Je­sus ha­de bli­vit döpt steg han ge­nast upp ur vatt­net. Him­len öpp­na­de sig, och han såg Guds an­de kom­ma ner som en du­va och sänka sig över ho­nom. Och en röst från him­len sa­de: ”Det­ta är min äls­ka­de son, han är min ut­val­de.”

Nu har vi ju just tagit del av dagens evangelieläsning om Jesu dop. Men vi ska även läsa den bibeltext som är föreslagen som epistelläsning idag. Den texten finns i Apostlagärningarna och bjuder på ett stycke tidig missionshistoria. So here we go:

Apostlagärningarna 18:24–19:6
Till Efe­sos ha­de det kom­mit en ju­de vid namn Apol­los. Han stam­ma­de från Alex­an­dria och var en bil­dad man, väl in­satt i skrif­ter­na. Han ha­de fått kun­skap om Her­rens väg, och han pre­di­ka­de med glöd och un­der­vi­sa­de nog­grant om Je­sus, men han kände ba­ra till Jo­han­nes-do­pet. Den­ne man upp­trädde nu i sy­na­go­gan och ta­la­de frimo­digt. När Priscil­la och Aqui­la ha­de hört ho­nom tog de sig an ho­nom och gav ho­nom ännu nog­gran­na­re kun­skap om Guds väg. När han se­dan vil­le fa­ra över till Ac­haia upp­munt­ra­de bröder­na ho­nom och skrev till lärjung­ar­na där att de skul­le ta väl emot ho­nom. I Ac­haia blev han ge­nom Guds nåd till stor hjälp för de tro­en­de, ty han ve­der­la­de ju­dar­na ener­giskt, och med stöd av skrif­ter­na be­vi­sa­de han inför allt fol­ket att Je­sus är Mes­si­as.

Me­dan Apol­los var i Ko­rinth kom Pa­u­lus ef­ter sin re­sa ge­nom in­lan­det till Efe­sos. Där träffa­de han några lärjung­ar och fråga­de dem om de ha­de fått he­lig an­de när de kom till tro. De sva­ra­de: ”Vi har in­te ens hört att det finns någon he­lig an­de.” – ”Vil­ket dop blev ni då döpta med?” fråga­de Pa­u­lus, och de sva­ra­de: ”Jo­han­nes-do­pet.” Pa­u­lus sa­de: ”Jo­han­nes dop var ett omvändel­se­dop, och han upp­ma­na­de fol­ket att tro på den som skul­le kom­ma ef­ter ho­nom, det vill säga Je­sus.” Då lät de döpa sig i her­ren Je­su namn. Och när Pa­u­lus la­de si­na händer på dem kom den he­li­ga an­den över dem, och de ta­la­de med tung­or och pro­fe­te­ra­de.

Ja, det var ju inte så få personer att hålla reda på i den där berättelsen, och man kan ju bli snurrig för mindre. Och samtidigt är det väl det som är det fina – ja inte att man blir snurrig, utan att det inte är en enda persons jobb som leder processen framåt. Nej, här är många med och bidrar utifrån sina erfarenheter, sina kunskaper och sina olika personligheter, och dessa många är på sätt med och sätter var och en sin prägel på det som skulle komma att bli den kristna kyrkan.

Denna inbjudan till fler att delta i kristendomsbygget fanns ju redan i det Jesus själv sa när han kom till botpredikanten Johannes för att döpas av honom i Jordanfloden. I alla Nya testamentets redogörelser för Jesu dop beskrivs det som en helt unik händelse där Fadern och Sonen och Anden manifesteras och uppenbaras på ett alldeles speciellt sätt, men även om fokus i den berättelsen är helt och hållet på Jesu unika uppdrag och helt enastående identitet står Jesus ändå inte där alldeles själv. Det är så vackert, det Jesus säger till Johannes döparen när Johannes känner sig så tveksam till att döpa Jesus: ”Låt det ske,” säger Jesus till Johannes. ”Låt det ske. Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.”

Lade du märke till det där lilla ordet ”vi”? Det är knappast betydelselöst att Jesus säger så.

Vid Jesu dop är allt fokus på Jesus. Det är bara om Jesus som Fadern säger: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” Det är bara över Jesus som Anden kom ner och sänkte sig över. På det sättet handlar berättelsen om Jesu dop om ingen annan människa än Jesus. Men likväl vänder sig Jesus till Johannes och talar om dem som ett ”vi”. Som om Jesus vill att de ska forma den här unika Jesushändelsen tillsammans: ”Låt det ske. Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.”

Så det är kanske inte att undra på att vi i dagens episteltext från apostlagärningarna möttes vi av ett myller av personer.

Där var då Apollos från Alexandria i Nordafrika, som av någon anledning hade kommit till Efesos. Och Apostlagärningarnas författare Lukas berättar att Apollos var väl förtrogen med skrifterna, alltså att Apollos var väl förtrogen med bibeln. Och i det finns något viktigt.

Det fanns nämligen de som menade att den framväxande Jesusrörelsen bröt mot bibelns texter; alltså med det som vi kommit att kalla för Gamla testamentet. De Jesustroende kunde anklagas av andra Gudstroende för att de satte bibeln åt sidan till förmån för Jesus. Men av Nya testamentets författare att döma var så inte fallet. Däremot hävdar Nya testamentets författare att de Jesustroende läste Israels heliga skrifter på ett sådant sätt så att de skulle lära känna Jesus än mer.

Och Apollos var alltså väl förtrogen med de heliga skrifterna. Men uppenbarligen hade han enligt Lukas ännu inte den heliga Andes gåva.

Men i Efesos stöter Apollos sedan på Priscilla och Aquila. Priscilla och Aquila var ett judekristtet par från Rom som hade tvingats flytta från Rom då kejsar Claudius hade bestämt att inga judar fick vistas där. Kanske kan man bli bitter för mindre, och säkert saknade de sitt hem och sin hemstad. Men Priscilla och Aquila lät sig inte desto mindre bli ivriga missionärer för Jesu sak. Aposteln Paulus kom senare att kalla dem för sina medarbetare i Kristus Jesus – medarbetare som rentav hade vågat sina egna liv för Paulus skull (Romarbrevet 16:3–4). Hur då kan en ju fråga sig? Ja, kanske genom att detta judiska par hade välkomnat även icke-judar in i Guds församling, och att de därför av en och annan traditionalist kunde anses vara förrädare och rentav borde röjas ur vägen. Men nu spekulerar jag.

Med tiden kom Priscilla och Aquila i alla fall att förestå en husförsamling, och det kan ju vara värt att notera att av de båda är det i regel nästan alltid Priscilla som nämns först. Det sätter liksom på spel allt för fasta uppfattningar om vilka som hade rätt att undervisa eller att vara församlingsföreståndare i den tidiga kristna kyrkan. Det här med vilket kön predikanten eller församlingsledaren råkade ha verkar helt enkelt inte ha varit en så big deal för de första kristna som det sedan kom att bli.

Nåväl, Priscilla och Aquila – och då kanske först och främst Priscilla – tog sig an Apollos och gav honom ännu mer noggrann kunskap om Guds väg. Bibelkunskapen hade han ju redan sedan förut, så det handlade ju inte om att börja från noll, utan att koppla samman det han redan hade med traditionerna om Jesus och med erfarenheten av den helige Ande som en kraft att räkna med i både det egna livet som i kyrkans gemensamma liv.

Och det där tog liksom skruv. Genom den undervisning och det stöd Apollos fick från missionsärsparet Priscilla och Aquila blev han en av de främsta förkunnarna i urkyrkan. Hade inte Gud kunnat göra honom till det ändå? Jo, kanske det. Men Gud verkar ha en förkärlek för att handla och verka i och genom möten med andra människor. Det är liksom som om det där ”vi-et” i berättelsen om Jesu dop (”Låt det ske. Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten”) dyker upp igen och igen.

Sedan berättar Lukas att Apollos lämnar Efesos och ger sig iväg till Korinth i landskapet Achaia för att missionera där, och istället kommer aposteln Paulus i sin tur till Efesos. Och i stort sett är det som Lukas då berättar i stort sett en upprepning av berättelsen om Apollos, Priscilla och Aquila, med den skillnaden att det nu inte bara är en person som inte hade hört talas om dopet i Jesu namn och den helige Andens gåva, utan en hel grupp.

Paulus berättar för den här gruppen om skillnaden mellan det dop Johannes döpte med och dopet i Jesu namn, och det kan ju verkar som hårklyverier – vatten som vatten liksom. Men antagligen handlar det ju om vad Johannes och Jesus var och en stod för och representerade. Det dop som Johannes och hans lärjungar praktiserade var ett tecken på omvändelse (det var ju för övrigt därför Johannes hade varit så tveksam till att döpa Jesus som ju inte behövde omvändas). Dopet i Jesu namn innebär däremot inte bara att stiga ned i ett vattendrag, utan framförallt att stiga in i den nya tidsåldern, Andens tidsålder, och få del av alla de löften som Gud en gång lovat: Gemenskap med Guds folk och den heliga Andens gåva.

Så Paulus döper de där personerna i Jesu namn, och konfirmerar det sedan genom att lägga händerna på dem, eftersom den heliga Anden är just det: beröring, gemenskap, samhörighet, och ett nytt språk som utmanar ensamheten och isoleringen och som relativiserar de gränser av alla de slag som vi människor är fenomenala på att sätta upp mellan varandra. Anden innebär ett nytt sätt att tala här på jorden, ett ord att lära sig och öva på att säga om och om igen, ett ord som bara blir mer och mer betydelsefullt och sant ju flera på jorden som lär sig det, säger det och menar det.

Och det ordet är: ”vi”.