23 maj Uppståndelsekraften – en pingstdagspredikan
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 23 maj 2021
Pingstdagen: Den heliga Anden
Johannesevangeliet 14:25–29
Jesus sade: ”Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett.”
Evangelisten Lukas skriver i sin bok Apostlagärningarna:
När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
(Apostlagärningarna 2:1–4)
Den heliga Anden, som Jesus hade lovat sina lärjungar att Gud skulle ge dem, hade nu kommit till dem och gav dem kraft och möjlighet att tala om Gud på ett sånt sätt att det blev begripligt också för andra. Lärjungarna talade på ett sånt sätt att folk kunde fatta vad hela den här Jesusgrejen lärjungarna höll på med egentligen handlade om.
På pingstdagen var det inte bara ett språk som hördes i kyrkan, utan många, så att alla som hörde kunde förstå. Lukas skriver att folk som hörde lärjungarna häpnade och sa:
Vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.
(Apostlagärningarna 2:11)
Och redan bara det skulle kunna vara värt för oss att utbrista i ett litet halleluja – detta att åtminstone en gång i kyrkans historia har det hänt att Jesu lärjungar har talat om sin tro på ett sånt sätt att folk har kunnat begripa vad de säger. För tyvärr har det ju inte varit så alla gånger. Men, berättar Lukas, på den där pingstdagen i Jerusalem för ungefär tvåtusen år sedan skedde det miraklet: den kristna församlingen talade så att folk förstod.
Visserligen försökte en del åhörare skämta bort alltsammans och sa att lärjungarna var fulla. Det kan ju vara så att när något kommer för nära, är det skönast att skämta bort det hela för att inte behöva ta ställning och inte behöva bli berörd eller riskera att bli indragen.
Ordet ”pingst” kommer från det grekiska ordet pentekosté, som betyder ”den femtionde”. Dvs. den femtionde dagen efter påsk. Och pingsten hänger liksom ihop med påsken. Om påsken vore en rolig historia, skulle pingsten vara dess punchline, dess poäng. En rolig historia utan punchline är ingen rolig historia, och en punchline utan historia eller sammanhang är ingen punchline.
Påsken berättar den gripande och storslagna berättelsen om Jesu lidande, död och uppståndelse. Pingsten säger att påskberättelsen kan ha mening och betydelse också för oss här och nu i våra liv. Så här skriver aposteln Paulus på ett ställe i sitt brev till de kristna i Rom:
Om Anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans Ande bor i er.
(Romarbrevet 8:11)
Den gode Paulus uttrycker det möjligen ganska krångligt, men det han försöker förklara för de kristna i Rom är att Guds livgivande Ande, som uppväckte Jesus på påskdagen, nu finns hos dem. Ja, att samma livgivande Ande nu till och med finns i dem. Från den tomma graven i Jerusalem hade uppståndelsekraften liksom färdats genom tid och rum, och svept in i även de Jesustroende långt borta i Rom.
Och uppståndelsekraften, Guds heliga Ande, fortsätter att svepa genom tid och rum. Som vinden, som blåser vart den vill. Och Andens vind vill även blåsa in i oss, fylla oss med Guds eget liv och (som det står i ett annat av Nya testamentets brev) låta oss ”bli delaktiga av gudomlig natur” (Andra Petrusbrevet 1:4).
Påskdagen, när Jesus uppstod från graven, vittnar om att Gud är livets Gud, uppståndelsekraftens Gud. Pingstdagen berättar att Gud vill också liv åt oss. Gud vill också kraft åt oss. Pingstdagen säger att det som hände med Jesus på påsken, att Gud uppväckte Jesus från de döda, inte var en isolerad händelse, utan en händelse som fortsätter och att fler och fler dras in i påskhändelsens kraftfält.
Jesu uppståndelse var förstås unik, och Jesus är unik, men om det som hände på påskdagens morgon när Jesus återuppstod till livet, är som när man slänger en sten i vattnet, är pingsten som ringarna som bildas när stenen slår i vattnet. Om påsken är plumset när en sten kastas i en sjö, är pingsten svallvågorna från plumset – svallvågorna som sköljer över oss.
Men den heliga Anden är för den skull inte något lyckopiller. Den heliga Anden tar inte bort livets smärta eller svärta. Snarare kan Anden skärpa vår blick så att vi än tydligare ser hur mycket ”ogud” det ännu finns kvar i världen. Nej, Anden är inte något lyckopiller, men den är Guds närvaro också i livets smärta och svärta.
Paulus skriver i det där brevet till de kristna i Rom att även kristna (och Paulus skriver ju att Guds egen livgivande Ande bor i dem) får erfara nöd, ångest, förföljelse, svält och död, men inget av det kan för den skull skilja dem från Guds kärlek i Kristus Jesus (Romarbrevet 8:22–23, 35–39).
Kraft, nytt liv, gudomlig natur… Det kan alltsammans låta väldigt storslaget och svåråtkomligt, men kanske inte så nära ens egen verklighet. Men när Jesus enligt Johannesevangeliet berättade för lärjungarna om den heliga Anden, uttryckte han sig på ett lite annat sätt, som kanske kan kännas något närmare och lättare att ta till sig. Han sa:
Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.
Frid, fred. I svenskan använder vi ju olika ord beroende på om vi talar om det där ”inre lugnet”, som frid i själen eller frid med Gud, eller om vi talar om relationer, som fred med andra människor eller fred mellan nationer. Och det kanske kan ha sina fördelar att använda två olika ord beroende på vad vi avser, men många andra språk i världen har ju inte den uppdelningen, och det har inte bibelns texter heller. När Jesus säger ”min frid ger jag er”, menar han både frid och fred, eller snarare att gåvan, den heliga Anden, inbegriper såväl inre frid som yttre fred.
I ett av sina brev skriver Paulus om vikten att pröva andliga uttryck, för liksom allt som glimmar inte är guld, är det inte säkert att allt som verkar andligt är Gud. Så Paulus skriver:
Släck inte Anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra.
(Första Thessalonikerbrevet 5:19)
Och när Jesus undervisade sina lärjungar om den heliga Anden och talade om den som sin frid/fred, gav han också en hint om hur vi ska pröva och avgöra om det verkligen är ett sant och äkta andligt uttryck, om det är en sann och genuin andligt företeelse, om det är ett sammanhang som är format av den heliga Anden, eller om det inte är det.
Hur ska vi pröva och avgöra det? Varför inte med hjälp av dessa två frågor:
Fråga 1: Tänder det här frid inom mig, eller gör det mig mest bara orolig, ängslig och rädd?
Fråga 2: Hjälper det här människor att hitta fram till varandra, hjälper detta människor att hålla sams, bidrar detta till att skapa och hålla fred?
För det om något är verkligen värt att kallas ”Guds stora gärningar”.