16 mar Vad för slags kristus är Jesus? – en predikan om upprättelsens tid
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 16 mars 2014
Andra söndagen i fastan: Den kämpande tron
Jesaja 61:1–3
Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer och ge de sörjande i Sion huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja i stället för sorgdräkt, lovsång i stället för modlöshet.
Markusevangeliet 14:3–9
Medan Jesus var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Kristus betyder ”den smorde”. Konstigt uttryck kanske. Bakgrunden till uttrycket finns i Gamla testamentet, där både människor och ting kunde avskiljas för speciella ändamål eller uppdrag genom att de smordes med en speciell oljeblandning (Andra Moseboken 30:22–33). Föremålen som skulle användas i gudstjänsten i templet invigdes genom att de beströks med med denna olja. Kungar, präster och i vissa fall även profeter insattes i sina ämbeten genom att oljan hälldes på deras huvuden. Den var ett tecken på att de var utsedda för ett särskilt uppdrag, en särskild mission. Att en person var smord med olja på detta sättet tolkades också som en symbol för att den personen var bärare av Guds Ande.
Det hebreiska ordet för ”smord” är mašíah – ”messias”, och på grekiska christos – ”kristus”. I Nya testamentet kallas ju Jesus för Kristus – alltså ”Den smorde” eller ”Den utvalde”. Men till vad var Jesus smord? Vad för slags kristus är Jesus?
Vi läste tidigare från Jesajabokens sextioförsta kapitel där profeten säger: ”Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot.” Just den bibeltexten återkommer på ett ställe i Nya testamentets evangelier, nämligen i Lukasevangeliet, och där är det Jesus som citerar detta bibelställe om den smorde profeten (Lukasevangeliet 4:16 ff).
Lukas berättar att Jesus var på besök i sin gamla hemstad Nasaret. Och på sabbaten gick Jesus på gudstjänst i sin bardoms synagoga. Och där ber man honom att läsa ett stycke ur Bibeln. De ger honom bokrullen som innehåller profeten Jesajas bok och han börjar läsa: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”
Så rullar han ihop boken och håller en mycket kort predikan. Hela predikan lyder så här: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”
Jesu minipredikan väcker en hel del frågor hos de övriga gudstjänstdeltagarna. Frågorna övergår i diskussion, och diskussionen övergår i tumult, och gudstjänsten slutar i kalabalik.
Men det där tänkte jag att vi lämnar just nu, och tittar lite på vad Jesus egentligen läste från Jesajaboken – och vad han inte läste. I Jesajaboken stod det ju att den smorde profeten skulle ”förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud.”
Men när evangelisten Lukas citerar vad Jesus läser tar han bara med det där med ett nådens år. Sedan rullar Jesus ihop bokrullen och lämnar tillbaka den. Så vad hände med hämndens dag?
Nu kan vi ju inte veta exakt om Jesus verkligen slutade läsa just där som Lukas slutar citatet. Lukas skriver att man gav Jesus profeten Jesajas bok, och när han öppnade den fann Jesus det ställe där det står skrivet: ”Herrens ande är över mig” och så vidare. Och det kan ju i och för sig betyda att Lukas bara vill tala om ungefär vilket bibelställe det handlade om, och att Jesus i själva verket läste ett betydligt längre stycke än de verser som Lukas citerar; att Lukas bara citerar de inledande orden av läsningen som kanske var mycket längre. Men oavsett det går det inte att komma ifrån känslan av att Lukas medvetet satte punkt efter frasen ”ett nådens år inför Herren” och alltså väljer att inte ta med det där om hämndens dag.
I Jesajaboken hänger annars de där två fraserna ihop: ”Ett nådens år inför Herren, en hämndens dag från vår Gud.” De bildar något som är mycket vanligt i hebreisk poesi; ett slags tankerim som kallas parallellism. Det betyder ungefär att först säger man en sak, och sedan säger man ungefär samma sak igen fast med andra ord. I stort sett all poesi i Bibeln förekommer det sådana tankerim. ”Ett nådens år från Herren,” och ”en hämndens dag från vår Gud.” betydde alltså i den ursprungliga texten ungefär samma sak.
Så vad var då detta ”nådens år från Herren”? Ska vi vara noggranna med texten, står det egentligen ”ett Herrens gynsamma år”, eller ”ett Herrens välbehagliga år”? Vad var det för ett välbehagligt år? Då får vi leta oss ännu längre bak i Gamla testamentet – till lagarna i Tredje Moseboken. Där finns det anvisningar om det så kallade ”friåret” eller ”jubelåret”. Vart femtionde år skulle israeliterna ”utropa frihet åt alla invånare i landet. … Var och en skall få tillbaka sin egendom och få komma tillbaka till sin släkt.” (Tredje Moseboken 25:10) Skulderna skulle avskrivas. De som av olika anledningar hade tagits i tvångsarbete – kanske som ett sätt att betala av en skuld – skulle få återvända hem till sina familjer. Egendomar skulle återgå till sina ursprungliga ägare. Friåret stod för upprättelse och hemkomst.
Det är denna bild från lagen om friåret – som profeten anknyter till när han säger att han förkunnar det välbehagliga året från Herren – som en bild för frihet, upprättelse och hemkomst. Profeten använder bilden av friåret för att beskriva något som var på gång i hans egen tid – den stora hemkomsten och den stora upprättelsen i hans egen tid: judarnas återkomst från fångenskapen i Babylonien; folket skulle äntligen få återvända hem.
Och denna stora, omvälvande händelse i Israels historia beskriver profeten som ”ett gynnsamt år från Herren, en hämndens dag från vår Gud.” Och ”hämnd” betyder nog här egentligen inte något annat än ”upprättelse”. Kanske hade uttrycket ”hämndens dag” blivit ett stelnat uttryck redan på profetens tid så att det helt enkelt egentligen bara var ett annat sätt att säga ”upprättelsens tid” – vare sig en sådan tid innebar att hämnd utkrävdes eller inte.
Men visst, det är klart: Det som är gynnsamt och välbehagligt för de upprättade och hemkomna innebär ju ofta ett mindre gynnsamt läge för dem som tidigare har kunnat dra nytta av tvångsarbetena; för dem som har tjänat kosing på de belånade ägorna. När några som tidigare varit förtryckta blir upprättade och får tillbaka sina liv, innebär det ju ofta i praktiken en mindre gynnsam tillvaro för andra; för dem som har skott sig; för dem som har tjänat på att andras förtryck. Det är kanske många gånger upprättelsens konsekvens eller baksida – beroende på hur man ser det, men det är ju något annat än att säga att ”upprättelse” förutsätter ”hämnd”; det är ju något annat att säga än att ”hämnd” alltid måste utkrävas för att verklig upprättelse ska ske. Men på profetens tid hade kanske uttrycket ”hämndens dag” helt enkelt blivit ett stelnat uttryck som alltså egentligen bara betydde ”tid för upprättelse”.
När Jesus befann sig i synagogan hemma i Nasaret och läste den där flera hundra år gamla texten från Jesajaboken befann han sig i en veritabel krutdurk. Det kokade i landet som ju var ockuperat av Rom. Minsta gnista kunde lätt starta en explosion. Jesus får själv känna av det, för när han inte uppfyller åhörarnas alla krav och förväntningar driver de ut honom ur synagogan, ut ur staden och i sitt raseri driver de upp honom på ett berg där de är nära att störta ner honom.
Kanske visste Jesus vad som låg i luften. Kanske var det därför han faktiskt avslutade läsningen före orden om hämndens dag. För att de orden så lätt kunde missförstås. För att de så lätt kunde ge en så snedvriden bild av vad för slags kristus han var; vad hans uppdrag var. Kanske han var medveten om att hämnd så sällan nöjer sig vid upprättelsen utan bara vill ha mer och mer och mer – tills den helt slukar oss – och vi aldrig blir vare sig fria eller upprättade utan bara besatta och förslavade av tanken på hämnd.
Det kan säkert finnas tillfälle då hämnd på något sätt är en nödvändig sida av upprättelsen. Att alltid och i alla sammanhang säga att det är fel med hämnd kan i sig vara en form av förtryck – särskilt om ett sådant uttalande kommer från de redan privilegierade och besuttna. Tanken och bönen på hämnd finns faktiskt även på sina håll också i Nya testamentet (Romarbrebet 12:19; Andra Thessalonikerbrevet 1:8; Hebreerbrevet 10:30; Uppenbarelseboken 6:10; 19:2). Och samtidigt: alltför ofta leder ju hämnd inte alls till upprättelse, utan till nya förtryck.
Den gudstjänst vi firar här idag handlar om ”den kämpande tron”. En kämpande tro kan förstås vara en tro som kämpar rent intellektuellt – att överhuvud taget tro på något som kan kallas ”Gud” eller ”Kristus”. Men trons kamp rör även vad för slags gud det i så fall handlar om; och vad för slags kristus vi vill bekänna oss till och efterfölja. Finns det rum i vår tid och i vår värld för en kristus som väljer att hoppa över orden om hämnd, eftersom sådana ord så lätt missförstås; eftersom sådana ord så lätt tar över och sätter agendan?
Jesu vägran att gå in i hämndspelet fick ju som konsekvens att han faktiskt blev smord till att dö, som han sade där på middagen i Simon den spetälskes hus medan den dyrbara nardusbalsamen som han just hade blivit översköljd med droppade från hans huvud. Jag tror att vi får en alldeles för snäv bild av evangeliet och Jesu uppdrag om det enda vi säger att Jesu mission var att dö. Jesu uppdrag var att förkunna glädjebud åt de förtryckta och ge de förkrossade bot. Men hans vägran att gå in i hämndspelet bidrog ändå till att han till slut själv blev överlämnad till den romerska ockupationsmakten och uppspikad på ett av alla deras vidriga kors. Därför att han ”avstod från allt och antog en tjänares gestalt” (Filipperbrevet 2:6-11).
Så vad för slags kristus är Jesus? Jo, en kristus som, smord med Guds Ande, kämpat trons kamp för oss, utan några andra vapen än kärlek.