16 maj Vägen till livet – en predikan om det nya budet
Predikan av Elisabet Ravelojaona i Norrmalmskyrkan den 11 maj 2014
Fjärde söndagen efter trefaldighet: Vägen till livet
Andra Moseboken 13:20-22
Israeliterna bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten.
Första Thessalonikerbrevet 5:9-11
Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover. Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör.
Johannesevangeliet 13:31-35
När Judas hade gått sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”
Texten ur Johannesevangeliet är inledningen av Jesus avskedstal till sina lärjungar. De korta raderna vi läst är kärnan av det som Jesus senare utvecklar och förklarar mer. Det kallas för tal, men det sker i form av ett samtal och jag tänker att det i sig säger något. Jesus är inte läraren som håller föredrag, eller lägger fram teorier kring hur saker bör vara. Han undervisar genom sitt liv. Han visar konkret vad han menar genom sina handlingar och sitt agerande. Han förmedlar berättelser, ger exempel ur vardagen för att visa på vad han menar och han samtalar. Frågor och det gemensamma sökandet efter svar är hans pedagogik.
När vi kommer in händelsen har de delat påskmåltiden med varandra. En måltid som bygger på berättelsen om hur Gud räddade sitt folk från slaveriet i Egypten. Innan de slår sig ner vid bordet knyter Jesus en handduk runt livet, fyller ett fat med vatten och börjar tvätta deras fötter. Först protesterar de! Inte ska väl Jesus, mästaren och ledaren, tvätta deras fötter. Det är ju en slavs uppgift, eller i alla fall den som står lägst ner i husets hierarki. Men Jesus envisas. Han säger till Petrus: Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig. Då sträcker Petrus fram sina fötter. Jesus tvättar dem och torkar dem med handduken han har runt midjan. Och visar konkret vad han menar med orden om att lärjungarna ska tjäna varandra. Och hans exempel ekar senare genom brevtexterna in i vår tid: Låt det sinnelag råda hos er som fanns hos Jesus Kristus…. som avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss (Filipperbrevet 2:5-7).
Ett sätt att leva som är minst sagt radikalt. Skulle du vilja följa hans exempel? Vill jag?
Judas har just lämnat kretsen och Jesus säger att tiden är inne för förhärligandet. Och vi kan ana att stämningen i rummet är tät. Judas har utpekats som förrädare. Jesus talar om sin död och om sin närhet till Gud. Han talar om det mörker som väntar honom och om en plats dit lärjungarna inte kan följa honom. Och det är då han pratar om kärleken. I det här rummet som vibrerar av känslor och förvirring. Ingen vet riktigt vad som kommer att hända. Ingen vet riktigt hur deras roll i det hela kommer att se ut. Då pratar Jesus om kärlek. Det är inget nytt i sig. Kärlek har alltid funnits med i handlingarna och i orden, i kroppsspråket, i närvaron och beröringen. Men ändå är det något som är nytt. Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er, skall ni älska varandra. Det Jesus uttrycker är mer än ord. Att älska som Jesus har gjort – handlar om att tvätta varandras fötter, att gå en extra mil med den som behöver sällskap, att dela med sig av en skjorta till den som behöver om jag har två… Att inte alltid välja den enkla vägen, utan att ständigt lyssna inåt efter vad som är rätt. Att för en annan människas skull våga stå i det svåraste svåra för att dela smärtan som det kan innebära att vara människa.
Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Jesus fortsätter att utveckla tanken senare i sitt tal. Se Johannesevangeliet 15:17-17)
I psalmen vi nyss sjöng fanns ord som talade om detta. Minns ni?
Ingen får leva och dö för sig själv,
större än allting är kärlekens tjänstbära till andra försoningens tröst
vaka och bedja och leva hans frid(Psalmer & Sånger 703, ”Jorden är Herrens”, med text av J. Nilsson)
Och vi sjöng om att vi alla är ett. Här finns en viktig poäng! Den kristna tron berör både mig som individ och gemenskapen mellan dem som tror och som söker ett djupare liv. Det är något som på många sätt står i stark kontrast mot vårt samhälle idag som är så oerhört individfixerat. Jesus talar om att älska varandra. Det betyder inte att vi inte ska älska oss själva. Men det handlar om hur vi älskar.
Det finns i handeln i dag en uppsjö av självhjälpsböcker som skrämmer mig. Jaget ställs i centrum på ett sätt som jag inte tror är sunt. Människor pressas att ständigt prestera mer och bättre. Vi ser hur stora grupper av unga människor drabbas av stress, ja i dag får även barn sådana medicinska diagnoser och det handlar om skador i hjärnan. Vårt sätt att leva är inte sunt! På löpsedlarna ser vi ofta ord om lycka och hälsa. I politikernas tal hör vi mantrat att vi alla ska arbeta mer, för att kunna konsumera mer, för att bygga upp vårt samhälle och ta oss ut ur den ekonomiska krisen. Samtidigt får vi larmrapporter om att vår miljö inte klarar av vår livsstil.
Jesus kommer med ett helt annat budskap. Ett budskap om att livet blir meningsfullt om vi lever det för och med andra. Att kärleken är störst av allt och att alla människor behövs och har ett lika värde. Alla har något att bidra med och alla har behov av ett sammanhang.
Det talas mycket om kärlek i vårt samhälle. I reklamen får vi ständigt höra att vi bör få än det ena än det andra eftersom Vi är värda det. Samtidigt pumpas idealen ut, budskapet om hur vi bör vara och se ut. Det är en farlig syn på kärlek som sprids. Det är en kärlek till den fulländade människan! Men jag kan tala om för dig att det finns inga fulländade människor! Det finns ingen som är perfekt!
Jesus förmedlar kärlek till den ofullständiga människan… En himmelsvid skillnad!
Därför finns det i hans utmanande ord om att leva i kärlek till varandra också en rad som talar om en gräns! Dit jag går kan ni inte komma! I texten syftar Jesus på sin död. Men för mig blir det en tydlig markering om att vi alla har en gräns. Vi kan göra mycket och vi ska göra mycket för varandra. Vi får erbjudandet att följa Jesus, att försöka leva som han. Men Jesus är inte enbart människa – Jesus är också Gud! Därför orden om att förhärligas. Jag är inte Gud. Du är inte Gud. Och det inte meningen att vi ska vara det heller.
Kristen tro går egentligen inte att förklara med ord. Den kan bara levas. Men det finns heller ingen manual för hur vi ska leva som kristna. Vi lär oss att be, genom att vara med bedjande människor och att pröva oss fram. Vi lär oss att tala om tro, genom att lyssna på andra som gör det och våga formulera våra egna frågor och söka svar tillsammans. Bibeln är en utmanande bok, med texter som bitvis är svåra att förstå och andra gånger talar rakt in i vår egen tid. Den är alltför dynamisk för att vi ska överlämna ansvaret till några experter som ska tolka ordet för oss. Jesus myndigförklarar sina lärjungar. Han vill att vi var och en tar vårt ansvar, ger vårt bidrag och tar emot vad andra vill ge. Vi måste söka oss fram, tillsammans, för att hitta de former som fungerar för att vara kristen och en troende gemenskap idag.
Kristen tro är inte främst en lära, utan ett sätt att leva. Det handlar om existens och det handlar om kropp, rent fysiskt. Det handlar om att leva här och nu, i mötet med varandra. Därför blir jag rädd när också vi i kyrkan binder upp oss i aktiviteter och styr allt in i minsta detalj – så att det inte finns utrymme för det där som bara uppstår när människor möts, utan skyddande skal.
Kristen tro, är något att falla i när livet går sönder. En kristen gemenskap är en plats att leka på, växa i och utmanas av. En tillhörighet, ett sammanhang. En hand att hålla i när livet kriser och en plats för att dela glädje och sorg, fest och motgång. En vetskap om att vi inte är ensamma. Det finns någon som vill vårat liv, som älskar oss över allt annat, som vill vårt bästa. Gud är en kraft som kämpar livets sida, som har makt att förändra och att skapa nytt.
Våga tro på bönens kraft. Våga tro att vi tillsammans kan spela roll. Vårt samhälle behöver en levande kyrka. En kyrka och ett folk som är bärare av hopp, fred och försoning. Men ingenting av det kan ske om vi inte börjar med oss själva. Ingen av oss kan förändra en annan människa. Men vi kan låta oss förändras.
I fortsättningen av avskedstalet, som finns i Johannes evangelium finns ett ord som ofta återkommer. Det är ordet tröst. Det grekiska ord för ”trösta”, som ofta används i Nya Testamentet betyder även ”uppmuntran” och att ”driva på” eller ”mana” [det grekiska ordet parakalein = ”tröst”, ”uppmuntran”, ”driva på/mana”] . När Thessalonikebrevets författare uppmanar sina läsare att trösta och bygga upp varandra handlar det om en helhetssyn på människan. En tro på att hon återupprättas och stärks. Det sker i gemenskapen, men grunden för att det kan ske finns i Gud. (Andra Korinthierbrevet 1:3-4; jfr Andra Korinthierbrevet 7:6) I Korinthierbrevets andra kapitel läser vi; Välsignad är vår herre Jesus Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.
Att visa varandra kärlek handlar om att uppmuntra och trösta varandra, men också om att hjälpa varandra att växa och utvecklas. Att få upptäcka och använda dom personliga gåvor som vi har var och en. Inte för att klättra och för att ”bli” någon, utan för att få vara den jag är och få leva ett så helt liv som möjligt.