11 mar Välj själv, annars väljer någon annan åt dig – en predikan om att säga ja till Kristus
Predikan av Eva Larsen i Norrmalmskyrkan den 4 mars 2018
Tredje söndagen i fastan: Kampen mot ondskan
Lukasevangeliet 11:14–26
En gång drev Jesus ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Men några sade: ”Det är med demonernas furste Beelsebul som han driver ut demonerna.” Andra ville sätt honom på prov och krävde att få se ett tecken från himlen. Men han visste vad de hade i tankarna och sade: ”Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus. Och om nu Satan råkar i strid med sig själv, hur skall hans rike då kunna bestå? Ni säger ju att det är med Beelsebul som jag driver ut demonerna. Men om jag driver ut demonerna med Beelsebul, med vems hjälp driver då era anhängare ut dem? De kommer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa trakter och letar efter en plats att vila på. Hittar den ingen säger den: Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade. När den så kommer och finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början.”
I dagens evangelietext botar Jesus en man. Det står att mannen hade en demon som var stum, vilket gjort att han inte kunde tala. När han möter Jesus blir han fri, och han blir så förändrad att människor runt honom reagerar. Men på ett oväntat sätt, kan vi tycka. Istället för att fira börjar de diskutera.
Jesus har precis lärt sina lärjungar be. Han har förklarat hur väl Gud som förälder känner sina barns behov. Inte skulle Gud ge sitt barn en orm när barnet behöver fisk? Eller en skorpion när barnet ber om ett ägg? Hur skulle Gud kunna ge onda gåvor, Gud som är alltigenom kärlek?
Samtidigt som Jesus gör gott och berättar om en kärleksfull Gud, kommer han mer och mer i konflikt med de andliga ledarna. Och det är ingen liten anklagelse de kommer med här. ”Beelsebul” var från början en husgud, en ”Baal” som fanns hos filisteéerna, Israels grannar och motståndare. För judarna lät det som något de kunde översätta till ”flugguden” eller ”dyngguden”. Så småningom kom det också att användas om de onda andarnas furste.
På ett sätt kanske deras reaktion var logisk. Om nu Satan är den som styr över demonerna, kan man ju tänka sig att Satan har makt att göra vad han vill med dem. Men konsekvensen av det resonemanget blir att Jesus gått Satans ärende. Men om det istället var med Guds kraft han drev ut demonen, skulle det få ganska stora konsekvenser. I så fall var han från Gud. Och då måste de tänka om. Därför bad de honom visa tecken från himlen, något de förmodligen inte trodde han skulle göra. Så svårt det var för dem att se det goda Jesus gjorde. Att han hjälpte människor, botade och förde dem tillbaka till ett värdigt liv efter kanske år av utanförskap. Så de håller fast vid den första tolkningen.
Men Jesus sätter fingret på den bristande logiken i deras resonemang. Skulle Satan verkligen hjälpa sin motståndare att besegra en av sina egna? Det borde fariséerna veta som själva försökte driva ut onda andar. Utan Guds hjälp gick det inte.
Och så mynnar det ut i en slutsats: Den som lyssnar till Jesus måste ta ställning, antingen för eller mot Jesus och vad han står för. ”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.” Gud befriar. Satan bryter ner. Varsågod och välj. Ett rakt budskap.
Bibeln talar ibland om onda andar. Bibeln beskriver det som en verklighet. Att även de en gång blev skapade av Gud, men att de sen vände sig mot Gud. De står för något som förstör. I Nya Testamentet handlar det ofta om hur enskilda personer drabbats av något ont som lett till ett stort lidande. I vår text handlar det om en man som inte kunde tala och därför med all säkerhet var isolerad och förtvivlad. Vad orsaken än var, så konfronterar Jesus det. Och när han sänder ut sina lärjungar säger han att om de möter människor som är bundna av onda andar, så ska de driva ut dem.
Och det första Jesus gör innan han börjar sin offentliga verksamhet, är att han går ut i öknen och ställer sig ansikte mot ansikte med mörkrets makter. Jesus vet vem hans motståndare är. Paulus talar också om det: ”Det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning” (Efesierbrevet 6:12–13).
Jesus visste att han var sänd för just detta. I sitt installationstal i Nasarets synagoga sa han: ”Jag har kommit för att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet” (Lukasevangeliet 4:18).
Jesus säger att när en oren ande som lämnat en plats kommer tillbaka till sitt hus och ”finner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju andar som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där.” Den som har trädgård förstår vad det handlar om. Om man inte planterar nya växter när man rensat ogräs i rabatten kommer ogräset tillbaka, eftersom rensningsaktionen gjort att jorden är mer uppluckrad och finare än tidigare. Vi kan aldrig ha ett tomrum, utan måste låta oss fyllas av det som bygger upp snarare än det som bryter ner. Det är det Jesus menar. Därför är det så viktigt att välja. Som i ordstävet: ”Välj själv, annars väljer någon annan åt dig.”
Kanske blir det extra tydligt idag när vi i realtid ser länder trasas sönder av terror. Länder som befrias blir sårbara om inte en stabil regering tar vid. Annars öppnar tomrummet för i princip vilka grupper som helst att ta vid. Martin Luther King sa: ”Sann fred är inte enbart frånvaron av konflikt, det är närvaron av rättvisa.”
Det verkar som att det inte finns något utrymme där man kan leva oberoende av både Gud och det onda. Tomrummet fylls på något sätt ut. Men det finns en skillnad: Gud härskar där man tar emot honom, medan ondskan kommer objuden.
Temat för idag, tredje söndagen i fastan, är ”Kampen mot ondskan.” Om vi följer Jesus i evangeliernas skildring av vägen till korset, ser vi att det onda blir en mer och mer konkret motståndare till Jesus. Därför är fastetiden en tid då vi inbjuds att stanna upp och reflektera över vilken väg vi vill gå. Det finns ingen neutral mark, jorden är ockuperad av det onda, men Jesus har kommit för att återta det som är hans. Och upprätta Guds rike här på jorden. Det här är ingen maktkamp som mäts i vapenstyrka. Det är en inre strid som bara Gud kan vinna – genom ett offer – Jesu död på korset. Den enda väg som är möjlig är kärlekens väg. Jesu uppdrag är att älska världen tillbaka till Gud. Det Paulus talar om som kärlekens väg.
Så enkelt är det, och samtidigt så svårt att förstå. Men så snart en människa väljer att älska Gud, har ondskan förlorat mark. Det är ett val som får stora konsekvenser – för dig, för mig och för vår omvärld. Och när vi säger ja till Kristus tillhör vi honom. Det är svårt att tro, säger många. Men vill du tro? brukar jag fråga. Ja, blir ofta svaret. Och det räcker. Det som skyddar oss är inte styrkan i vår tro. Det som skyddar oss är Guds kärlek. Som Paulus skriver:
”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” (Romarbrevet 8:38–39)
Och Gud kan älska världen genom oss, hur brustna vi än är. Det handlar om små steg, att varje morgon överlämna sig till Guds barmhärtighetsprojekt med de möjligheter som bjuds och att vid dagens slut lämna tillbaka till Gud det som blev av vår dag.
Jesus går mot korset för världens skull. Han ger sitt liv för att vi ska ha liv. När Jesus på vägen mot Jerusalem möter människor som drabbats av sjukdom och utsatthet, sträcker han ut sin hand och helar. Den kraft som upprättar är starkare än den som bryter ner. Guds rike har kommit in i vår värld – inte fullt ut ännu, men som ett tecken på Guds seger och som en föraning av det som ska komma. Som när de allierade landsteg i Normandie vid slutet av andra världskriget visste folket att segern var här. Det var fortfarande några strider kvar att utkämpa, men de som ockuperat Frankrike visste att de var besegrade.
Guds kamp är också vår kamp. Det innebär att oförtröttligt stå på livets sida, att tro på ljuset även när det är mörkt, att verka för försoning och upprättelse mot allt som förstör. Att älska Gud och vår nästa, att värna om skapelsen och viga våra liv till försoningens tjänst – i det lilla – till livets Gud så att Guds vilja blir synlig i våra liv.
Men vi har också våra egna berättelser, när vi själva drabbats av ondska. Vad gör vi med dem? Vi har inte förmågan att älska alla, att alltför snart förlåta en plågoande. Men Gud kan, och vi får överlåta vår oförmögenhet till Gud och lita på att det finns en framkomlig väg till ett försonat liv. Där är också församlingens stöd viktigt. Att vara en helande miljö.
Ytterst handlar det om att veta sig vara älskad av Gud. ”Lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss”. ”En gång var ni i mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning” (ur Efesierbrevet 5:1-9). Det är den kristna församlingens uppdrag att förmedla detta. Och leva så gott vi kan i godhet, rättfärdighet och sanning.
Gud värjer inte för sanningen om våra liv. Vi behöver inte skämmas inför Gud. Jesus botade en man som var stum. Han befriades till att kunna sätt ord på sitt liv. Han fick ord att kommunicera med. Den som befriar går bredvid oss. Vi får överlåta våra liv till Gud som är alltigenom kärlek.