15 jul Vår lovsång förutan – en predikan på Kristi förklarings dag
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 15 juli 2018
Kristi förklarings dag: Jesus förhärligad
Matteusevangeliet 17:1-8
Jesus tog med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ”Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.”
Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.
”Det är bra att vi är med!” Jag tycker så mycket om den repliken från Jesu lärjunge Petrus i dagens berättelse om Jesus och lärjungarna på förklaringsberget:
Då sa Petrus till Jesus: ”Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.”
Tänk va, här står alltså en enkel människa i all sin begränsning och tafatthet och säger till världsalltets konung; till den som både lagen och profeterna vittnar om; den genom vilken allt har blivit till och utan honom finns ingenting till av allt som finns till; den i vilken Gud Fader ska sammanfatta allting – allt i himlen och allt på jorden; den som är Alfa och Omega början och slutet.” Till denne säger Petrus alltså: ”Det är bra att vi är med!”
Ja, hur skulle Jesus klara sig utan Petrus och de andra lärjungarna?
Sanningen är väl den att Jesus skulle klara sig alldeles utmärkt!
Men jag tycker ändå att den är så fin, den där repliken. Världshistoriens mästare håller toppmöte på det heliga berget: Mose och Elia – representanterna för Lagen och Profeterna – tillsammans med Guds älskade evige Son Jesus Kristus, och den enkla, olärda och inte särskilt världsvana fiskaren från Kafarnaum, Simon Petrus, känner att han behöver rycka in som den praktiker han är och styra upp situationen. Till exempel har väl ingen tänkt på var de högvärdiga konferensdeltagarna ska bo! Visst är det ganska rörande?
I nattvardsböner ingår det ofta en del som som kallas prefationen. Nattvardsböner kan ju vara formulerade på olika sätt. I vår frikyrkliga tradition räcker det egentligen gott och väl med en fri bön och att man läser någon av bibelns berättelser om nattvardens instiftande, men i den allmänkyrkliga traditionen har nattvardsbönen varit en längre bön som följer ett visst mönster. Och den första delen av nattvardsbönen i den formen kallas prefationen.
I prefationen riktas bönen till Gud Fader. Den innehåller ett tacksägelseämne; något som förklarar varför Gud är värd att äras och prisas. Jag kom att tänka på en sådan prefation när jag funderade över Petrus lite övermodiga utrop till Kristus på förklaringsberget: ”Herre, det är bra att vi är med.” Och just den prefationen lyder så här:
Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt
att vi frambär lovets offer och förkunnar din ära, allsmäktige, evige Gud,
barmhärtige himmelske Fader.Vår lovprisning förutan är du den du är,
men i nåd låter du oss tacka dig
och gör lovsången till en frälsningens källa
genom Jesus Kristus, vår Herre.Genom honom sjunger himmel och jord
den nya sången till din ära;
med himmelens alla änglar vill vi prisa ditt namn
och förkunna utan ände:Helig, helig, helig…
(Prefation IV, ”Om lovsången, Guds gåva”. Ur Missale för Stockholms katolska stift)
”Barmhärtige himmelske Fader, vår lovprisning förutan är du den du är.” Det samma stämmer även angående Guds Son Kristus, som är Guds eviga Ord. Vår lovprisning förutan är förstås Kristus den han är.
Inte våra lovsånger eller våra gudstjänster, och inte någonting annat heller som vi gör eller företa oss eller hittar på, vare sig lägger till eller drar ifrån något från Herren Jesus Kristus. Kristus var och är och kommer att vara den Kristus är våra insatser förutan. Herren är inte beroende av oss, men däremot är vi beroende av Herren.
Så är allt det vi gör för Gud onödigt? Är allt det vi gör som kyrka onödigt; är allt det vi gör som människor onödigt? Är vi onödiga?
Det skulle en ju kunna tycka bli den logiska konsekvensen av det jag har sagt så här långt, men innan jag går vidare – låt oss ta en stund och göra en andlig övning: övningen att bara vara; att bara få vila i tanken att vi slipper bära upp Gud!
Låt oss ta någon minut i tystnad och meditera över hur alla våra måsten och borden och alla våra förväntningar på oss förbleknar i ljuset av Herrens härlighet; precis som allt förbleknade i det gudomliga ljuset som strålade från Kristus på förklaringsberget.
Om du frågar mig tycker jag att det är oerhört svårt att göra en sådan övning, för jag vet nästan på förhand att i samma stund som jag sätter mig och försöker, kommer min hjärna att få frispel och mata på med allt som jag skulle behöva göra eller ta i tu med eller ordna – för mig själv eller för andra, och ibland tror jag till och med att det är saker jag behöver ordna åt Gud. Men låt oss ändå göra ett försök!
Om du är som jag, får du sitta en stund med åtminstone önskan att bara vara; en önskan om att inte se någonting annat än Jesus Kristus, och sedan får hjärnan ändå mata på med allt som du tänker att du behöver ta itu med bäst den vill.
Så – en liten stund – att försöka bara vara – i närvaron av Herren Jesus Kristus som är och den han är även förutan alla våra låtanden och göranden.
…
Men hur var det nu; är vi onödiga?
Om vi börjar med frågan: Behöver Gud oss? Nej, Gud behöver inte oss, för Gud är fullkomlig och fullkomligt tillräcklig i sig själv – åtminstone är det vad den kristna församlingen alltid har hävdat. Men det betyder inte att vi är onödiga!
Du är inte onödig. Jag är inte onödig. Kyrkan är inte onödig, och mänskligheten är inte onödig. Gud är inte i sig själv beroende av oss, men Gud låter sig bli beroende av oss – för vår skull!
Kristendomens kanske två tydligaste bilder och tecken för detta är nog skapelsen och Kristi människoblivande; skapelsen och inkarnationen.
Gud skapade inte människan för att Gud behövde det; för att Gud kände sig ensam. För varför skulle Gud ha känt sig ensam, när Gud (i alla fall är det väl det vi säger när vi bekänner oss till treenige Gud) i sig själv redan är fullkomlig och perfekt gemenskap? Men Gud ville helt enkelt människan och naturen; och Gud valde att ingå en relation med människan och naturen. En relation innebär alltid åtminstone ett visst beroende av varandra; att man låter sig påverkas av varandra på ett eller annat sätt. Annars är det ju liksom ingen sann relation. Och Gud kan ju aldrig göra något som inte är sant.
Och så detta att Guds eviga Ord blev människa av kött och blod i Jesus Kristus – för vår frälsnings skull. Gud gjorde sig i Jesus Kristus helt beroende av Marias ja; helt beroende av Josefs och Marias omsorg och beroende av lärjungarnas välvilja.
Gud gjorde sig i Kristus även beroende av människornas sociala välvilja, som som när Jesus i sin ångest i Getsemane trädgård säger till Petrus, Jakob och Johannes:
Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka med mig.
(Matteusevangeliet 26:38)
Gud gjorde sig i Jesus Kristus sig till och med beroende av lärjungarnas ekonomi, som när det heter i evangeliet att kvinnorna som följde Jesus på hans vandringar att de hjälpte Jesus och de andra med sina tillgångar (Lukasevangeliet 8:1–3).
Så Gud i Jesus Kristus låter sig göra sig beroende av oss. För vår skull! Så att allt vi gör och allt vi företar oss och framför allt att vi är och finns till är genom Guds fria vilja och beslut så oerhört viktigt. Men initiativet kommer från Gud. Gud vill alltid oss mer än vad vi vill Gud.
Så låt ingen eller inget förminska dig! Genom Guds vilja är du en avbild av det gudomliga; i Jesus Kristus är du ett kungabarn; genom den heliga Anden är du en del av Kristi kropp.
Tillåt inte någon eller något att förminska dig. Istället får du stå här tillsammans med Petrus, den klippa på vilken Herren valt att bygga sin kyrka, och säga glad, frimodig och stolt: ”Herre, det är bra att jag är med.”