08 jul Vår syster Foibe – en predikan om ledarskapet i urkyrkan
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan 2012
Apostladagen: Sänd mig
Romarbrevet 16:1–7
Jag vill lägga ett gott ord för vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai. Ta emot henne i Herren på ett sätt som anstår de heliga. Hjälp henne med allt hon kan begära av er. Hon har själv varit ett stöd för många, också för mig.
Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. Hälsa också församlingen som möts i deras hus. Hälsa min käre Epainetos, Asiens första gåva till Kristus. Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er. Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig.
I slutet av Romarbrevet hälsar aposteln Paulus till en rad personer. En av dem heter Foibe. Vem var hon, och kan vi lära oss något av henne idag?
När Paulus skriver sitt brev till de kristna i Rom befinner han sig i staden Korinth i nuvarande Turkiet. En sådär sju kilometer sydväst om Korinth låg staden Kenchreai – en av Korinths hamnstäder. Där fanns det även en kristen församling. Det var väl inte någon särskilt stor församling – antagligen inte fler än att alla kunde rymma till gudstjänst hemma hos någon församlingsmedlem som hade ett någorlunda stort hus. Och kanske – vem vet – var det just hemma hos Foibe som man möttes – hon som hade varit ett stöd för många, också för Paulus.
Nu kan det vara lite lurigt när man ska översätta gamla texter. Många gånger finns det ju möjlighet att översätta ord och uttryck på ganska olika sätt, eftersom de kan ha flera betydelser – och då är det en god utgångspunkt att försöka översätta så att det stämmer med vad man vet om den tidens förhållanden och tankesätt i övrigt. Men samtidigt innebär det alltid en risk att göra så, nämligen risken att man läser in en och annan fördom, om man bara tar för givet att författaren måste ha tänkt eller agerat på ett visst sätt. Och jag undrar om inte Foibe har drabbats av översättarnas fördomar. Jag tror nämligen att om Foibe hade varit man hade man översatt de här raderna om henne på ett lite annorlunda sätt.
Så jag tänkte faktiskt nu att vi en liten stund skulle ägna oss åt att pilla lite med den här texten.[1] Det står så här: ”Jag vill lägga ett gott ord för vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai.” Det där ordet som översätts ”tjänar” är i originalet egentligen ett substantiv. Det är det grekiska ordet diákonos. Vi känner igen det i det svenska ordet ”diakon”. Och då skulle man ju kunna översätta det med ”Foibe som är en diakon”. Men då kommer ju nästa fråga: Vad menar i så fall Paulus med ”diakon”?
I ett av Nya testamentets brev (Första Timotheosbrevet) som är skrivet betydligt senare än Romarbrevet står det lite grann om diakoner. I brevet står det att det är skrivet av Paulus – men det är möjligt att det skrevs efter Paulus livstid. I vår egen tid skulle det väl närapå anses vara urkundsförfalskning att skriva ett brev i någon annans namn, men så uppfattades det antagligen inte på den tiden. Hur som helst, när Paulus satt i Korinth och skrev sitt brev till de kristna i Rom hade antagligen de kristna församlingarna ännu inte utvecklat något tydligt formellt ledarskap. Men vid tiden för det där senare skrivna brevet har man börjat göra det, och i det brevet står det om en grupp män och kvinnor som kallas diakoner – eller som de kallas i vår svenska översättning: ”medhjälpare”.[2] Däremot står det tyvärr inte exakt vad de där diakonerna hade för uppgifter.
I en annan bok i Nya testamentet (Apostlagärningarna) finns en berättelse som av tradition har tolkats som historien om de första diakonerna – utan att det egentligen i själva texten står att de kallades så (däremot förekommer de besläktade orden diakonia [”tjänst] och diakonein [”tjäna”]). Deras uppgift verkar ha varit att medla i en konflikt som hade uppstått mellan olika etniska grupper och att ordna så att även de invandrade grupperna i församlingen fick sin beskärda del av maten. Men när väl den där konflikten inte längre var aktuell ägnade sig de åt helt andra saker som att predika, missionera och döpa.
Men vad innebar det att Foibe var diakon? I de bibeltexter som med säkerhet är skrivna av Paulus kan man få en hint om vad han själv lade i det där ordet ”diakon”. Flera gånger kallar han sig nämligen själv ”diakon”. Och varje gång han använder detta ord om sig själv handlar det om hans arbete med att göra Kristus känd och trodd i världen. Men lite vid sidan om kan jag ju nämna att Paulus i en passage i Romarbrevet till och med kallar de statliga myndigheterna – den så kallade ”överheten” – för en ”Guds diakon”. Men det skulle man behöva ägna ett helt eget studium åt, och nu kan det ju kännas som att vi har kommit ganska långt ifrån hon den där Foibe.
Men det kanske vi egentligen inte har! ”Vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai.” Det finns en del bibelöversättningar där man faktiskt har valt att behålla det grekiska ordet diakonos om Foibe. Fast bara nästan. Man har nämligen valt att översätta det med en feminin variant: ”diakonissa”. Kanske har man gjort så för att understryka att såväl kvinnor som män kunde ha särskilda uppdrag i den tidiga kyrkan. Men samtidigt skapar det i alla fall hos mig en mycket bestämd bild av vad för slags uppgifter som en kvinna kunde ägna sig åt i en församling vid den här tiden. För om du nu får några bilder över huvud taget, vilka bilder får du när du hör ordet ”diakonissa”? Själv tänker jag på en kvinna med särskild inriktning på omsorg och som ägnar sig åt de så kallade mjuka frågorna.
I fornkyrkan, inte minst i den östra, bysantinska delen av kyrkan, kunde kvinnor i mogen ålder vigas till diakonissor med vissa ledaruppdrag i kyrkan. Något som senare kom ur bruk. I protestantiska kyrkor på 1800-talet återuppstod diakonisstjänsten, men då med en delvis annan funktion. Diakonissorna fick nu en utpräglad social-karitativ inriktning. Det är ju verkligen inte fy skam, men är det säkert att det var just Foibes särskilda tjänst? På vilket sätt tjänade hon? Genom att ha en särskild uppgift inriktad på omvårdnad och mjuka frågor? Kanske, men det är inget vi bara kan ta för givet.
Nu fortsätter vi pillandet med texten. ”Hon har själv varit ett stöd för många, också för mig.” Det finns ett problem med det grekiska ord som här översätts med ”stöd”. Vi vet egentligen inte exakt hur det ska översättas! Det förekommer nämligen bara en enda gång i den antika grekiska litteraturen, och det råkar vara just här. Och då blir det liksom svårt att lista ut exakt vad ordet betyder. Då får man gå bakvägen! Det grekiska substantivet som här översätts ”stöd” är besläktat med ett grekiskt verb, och det verbet förekommer flera gånger i Bibeln. Och i alla de sammanhang där detta närbesläktade verb används handlar det om att styra eller leda eller stå i spetsen för något. Och då kan man ju fråga sig varför man inte har översatt raderna om Foibe just så: ”Hon har själv varit en ledare, också för mig.”[3]
En förklaring kan ju vara att det inte är säkert att substantivet har en liknande betydelse som verbet det är besläktat med, men en elak tanke som poppar upp i min hjärna är att kanske har en och annan fördom tillåtits att smyga sig in i översättningsarbetet. Man kan helt enkelt inte tänka sig att en kvinna skulle ha kunnat haft ett framträdande ledaruppdrag som innebar att hon faktiskt styrde kyrkan. Av liknande anledning har Junia, som Paulus nämner i Romarbrevet som en ”högt ansedd apostel”, fått ett mansnamn i vår svenska översättning: ”Junias”. Översättarna har helt enkelt haft svårt att tänka sig att en kvinna kunde vara apostel…
Paulus hade just skrivit ett hiskeligt långt brev till de kristna i Rom. Varför skriver han nu i brevets avslutning att de kristna i Rom ska ta väl hand om Foibe från Kenchreai? Det kan vi inte veta, men en möjlig förklaring skulle kunna vara att det var hon som var kuriren som skulle resa till Rom för att överlämna brevet där. Och i så fall, varför just hon? För att hon var kvinna? Nej, men för att hon antagligen var van att resa, och van att ta sig fram. Kanske var hon en driven affärskvinna – precis som en annan kvinna i Bibeln, Lydia från Thyatira;[4] en entreprenör, van att ordna, styra och ställa. Paulus var vid detta tillfälle fördomsfri nog att se vad Foibe faktiskt hade för kunskaper och förmågor och hur hon kunde använda detta i tjänst för evangeliet om försoning och befrielse.
Så långt Foibe och vårt pillande med översättningen av de få, korta rader i Bibeln där hon finns omnämnd. Det finns en översättningstradition som får hennes diakonat att framstå som särskilt inriktat på att utöva barmhärtighet, att vårda och visa omsorg. Det är naturligtvis en stor och viktig uppgift – det är rentav en grundbult i allas kristnas kallelse – men frågan är om Foibe skulle ha känt igen sig i den beskrivningen av det som var hennes särskilda uppgift. Vid en närmare granskning, och om vi tillåter oss att inte låta oss styras av våra fördomar om vad vi anser att en kvinna rimligen kunde få hålla på med – eller inte hålla på med – i en församling på den här tiden, ser vi att hon kanske hade helt andra gåvor än att vårda sjuka.
Hur är det med oss, hur är det med dig och med mig? Vad eller vilka styr översättningen av våra liv? Har du någonsin upplevt den där känslan av att vara på fel plats, eller tvingats hålla på med saker som inte riktigt är din grej, och att den främsta anledningen till att du befinner dig där eller att du gör de där sakerna mest är att andra tror att det är din grej, att det är vad du passar bäst för? Vad eller vilka styr översättningen av våra liv, våra egenskaper och våra gåvor?
Det finns naturligtvis tillfällen då man får göra ett jobb av den anledningen att man åtminstone har den egenskapen att man är tillgänglig. Men om man ständigt tvingas göra saker som man faktiskt inte har fallenhet för kan det ju ta död på lusten att göra något över huvud taget. Foibe verkar däremot ha varit en kvinna som fick använda det som verkligen var hennes gåvor och förmågor och egenskaper i tjänst för Guds rike. Just med de gåvor, förmågor och förutsättningar som hon hade kunde hon tjäna andra. Och Paulus hade uppmärksammat detta. Hur hjälper vi varandra att komma till vår rätt?
Lite tidigare i Romarbrevet skriver Paulus att de troende har fått olika gåvor, t.ex. profetisk gåva i förhållande till vår tro eller tjänandets gåva hos den som tjänar. Jag tänker mig att den profetiska gåvan i mångt och mycket handlar om ett tal som står i samklang med tron på Kristus som levt, dött och uppstått till försoning för världen.[5] Och kanske kan vi säga samma sak om tjänandets eller tjänstens gåva, nämligen att det handlar om att det vi gör kan få stå i samklang med tron på denna befrielse och försoning och till gemenskapens uppbyggelse.[6] Och då kan ett sådant tjänande ta sig en väldigt mängd olika uttryck, vilket också är vad Paulus skriver på ett annat ställe i Bibeln: ”Tjänsterna är olika, men Herren densamme.”[7]
För någon kan det handla om en särskild inriktning mot vård eller karitativ verksamhet. För någon annan kan det mer handla om ledarskap… eller ekonomiskt ansvar… eller media… eller olika konstnärliga uttryck… eller tekniskt kunnande… eller…. Det går nog egentligen inte att sätta någon gräns för vad tjänandets gåva kan vara. Det går nog egentligen inte att sätta någon gräns för hur vi kan stå till tjänst för upprättelse, försoning och det gemensammas bästa. Tjänandets gåva är snarare ett förhållningssätt: Att det vi gör – vad det nu än är – får stå i samklang med tron på befrielse och försoning.
Jag tror att en fråga som det kan vara värt för oss att återkomma till med jämna mellanrum – i vilket sammanhang vi nu än befinner oss till vardags eller söndags – är den här: Vad skulle hända – om jag med den barnsliga förtröstan som Jesus talade om när han lärde sina lärjungar att bli varandras tjänare… Vad skulle hända om jag vågade tro att jag med de gåvor jag har fått, med de egenskaper som är mina, och med de förmågor jag har – oavsett vilka de gåvor eller egenskaper eller förmågor de nu är… Kort och gott: Vad skulle hända om jag i barnslig förtröstan vågade tro att allt det som är jag kan användas som resurser i befrielsens och försoningens tjänst? Jag gissar att faktiskt en hel del skulle kunna hända!
[1] I arbetet med denna predikan har jag haft stor hjälp av två artiklar: ”Diakonatet i ljuset av senaste tidens bibelforskning – Missförstånd och sann kärlek” av Kari Latvus, Tro & Liv nr. 5/2010 och ”A Reexamination of Phoebe as a “Diakonos” and “Prostatis”: Exposing the Inaccuracies of English Translations” av Elizabeth A. McCabe, Society of Biblical Literature, <http://www.sbl-site.org/publications/article.aspx?articleId=830> (Hämtad 2012-02-08).
[2] Första Timotheosbrevet 3:8-13.
[3] Så här översätts verbet i den svenska översättningen Bibel 2000: ”Vara ledare” (Romarbrevet 12:8), ”stå i spetsen” (Första Thessalonikerbrevet 5:12), ”sköta sina ledaruppgifter (Första Timotheosbrevet 5:17), ”styra” (Första Timotheosbrevet 3:4, 5, 12).
[4] Apostlagärningarna 16:14.
[5] Frasen anspelar på dopliturgin där ett av alternativen på frågan till dopkandidaten lyder: ”Tror du på Jesus Kristus som korsfästes, dog och uppstod till försoning och liv för hela världen?” (Gudstjänstboken. Libris: 2005 s.51).
[6] Romarbrevet 12:6-7. Den fras som i Bibel 2000 översätts ”tjänandets gåva hos den som tjänar” lyder, om man översätter den ord för ord: ”tjänst i/med tjänsten”. Jag tolkar det som att tjänandets gåva (hur den än kommer till uttryck i praktiken) ska rymmas inom ramen för vad som kan anses vara att tjäna i enlighet med kristen tro.
[7] Första Korinthierbrevet 12:5.