18 jul Varför? – en predikan om förtvivlan
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 18 juli 2021
Kristi förklarings dag: Jesus förhärligad
Psaltaren 89:12–18
Din är himlen och din är jorden, du har grundlagt världen och allt den rymmer. Du skapade norr och söder. Tabor och Hermon jublar över dig. Din arm är full av kraft, din hand är segerrik och stark. På rätt och rättfärdighet vilar din tron, nåd och trofasthet finns hos dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. De gläder sig ständigt över ditt namn och jublar över din rättfärdighet, ty du är deras styrka och glans.
Matteusevangeliet 17:1–8
Jesus tog med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ”Herre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.”
Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.
Den föreslagna psaltarpsalmen på Kristi förklarings dag utgörs av ett avsnitt ur den ganska långa åttionionde psalmen. Av tradition brukar den psalmen ingå i firandet av Kristi förklaring, bland annat för att den nämner berget Tabor. Enligt traditionen var det på det berget som förklaringsundret ägde rum. ”Taborfesten” kallas denna dag i östkyrkan, även om ingen av Nya testamentets evangelister berättar på vilket berg förklaringen skedde.
I Andra Petrusbrevet kallas förklaringsberget ”det heliga berget” (Andra Petrusbrevet 1:18). Sedan kan man ju fundera på om det var för att berget var heligt som förklaringen ägde rum just där, eller om berget kallas heligt för att Jesus härlighet uppenbarades. Personligen röstar jag för det sistnämnda. Varje plats och varje sammanhang där någon får erfara Kristi ljus i sitt liv är just där och då en helig plats, hur vardaglig, prosaisk och omärkvärdig den platsen eller det sammanhanget skulle vara för övrigt.
Men tillbaka till psaltarpsalmen. Psalm 89 är som sagt en ganska lång psalm, och den går att dela upp i tre delar.
I psalmens första del (Psaltaren 89:2–19) lovprisar psalmförfattaren Gud för Guds makt: inga andra gudar, inga andra makter, är som Israels Gud. Författaren (som i texten, som den nu föreligger, kallas ”Etan, esrachiten”) beskriver Guds styrka och härlighet med språk och ordvändningar som är hämtade både från Israels särskilda traditioner och från Främre orientens gemensamma mytologiska tankegods. Det är från den här första delen av psalmen som förklaringsdagens psaltarläsning är hämtad. Gud lovprisas för sitt majestät och sin storhet – en storhet som både skapelsen och Israels historia vittnar om.
Men den här första delen är egentligen bara en upptakt till psalmens andra del (Psaltaren 89:20–38). Och även i psalmens andra del lovprisas Gud, men här handlar lovprisningen helt och hållet om Guds eviga och bergfasta löfte till kung David och hans ätt.
Den första delen av psalmen har framför allt till uppgift att beskriva vilken gud som har utsett David till kung, nämligen Israels Gud, som är mäktigare än alla andra gudar, och som dessutom är den gud som har skapat världen och som upprätthåller den med nåd och barmhärtighet. I psalmens andra del beskrivs Guds löften till David: Gud har utsett David till sin tjänare och son, och Davids ätt skall bestå för alltid. Om Davids ättlingar skulle vika bort från Guds lag, ska Gud visserligen tillrättavisa och tukta dem, men Gud ska för den skull ändå aldrig glömma sitt löfte, utan alltid låta en Davids son sitta på Israels tron.
Men sedan kommer psalmens tredje del (Psaltaren 89:39–52) – och ingenting stämmer längre. För det som absolut inte kunde ske, har skett. Davidsättlingen har blivit förkastad, förnedrad, hånad, avklädd sin konungslighet och värdighet. Mäktiga fiender hade kommit och besegrat kungen.
Kungens borg har raserats. Ja hela huvudstaden, Guds heliga stad Jerusalem, ligger i ruiner. Och psalmförfattaren frågar (eller om det är Davidssonen själv som frågar): ”Varför?”
Allt är förstört. Allt är nedrivet. Tiden går. Livet rinner iväg och ingen ljusning är i sikte. Psalmförfattaren går till och med så långt att hen gör något som vi knappast förväntar oss att en bibelförfattare ska göra: författaren anklagar Gud. Psalmisten anklagar Gud för att ha brutit sitt eget bergfasta löfte. Det är en oerhörd anklagelse, eftersom det är att ifrågasätta Gud själv, eftersom Gud inte kan bryta sina löften utan att upphöra att vara Gud.
Och så slutar psalmen.
Psalm 89 slutar med detta obesvarade ”Varför?” Ingen kommer och förklarar eller rättar till det som gått fel. När psalmen är slut (den som började så storslaget och mäktigt med jublet på Tabors och Hermons bergstoppar), är det enda som ekar kvar efter förödelsen ett anklagande och förtvivlat ”Varför?” från en övergiven och förtvivlad människa.
Efter psalmen står en liten vers som egentligen inte hör till själva psalmen, utan som bara markerar att den avdelningen av Psaltaren som psalm 89 ingår i (”Tredje boken”) råkar sluta just här. Och i den lilla versen står det:
Lovad vare Herren i evighet. Amen, amen.
(Psaltaren 89:53)
Dessa ord, som alltså egentligen inte ingår i själva psalmen, utan står precis efter den, kan ju nästan upplevas som ett hån efter den smärta som psalmen ger uttryck för. Där vi kanske kunde förvänta oss något slags förklaring (eller rentav ursäkt från Gud), där vi kanske kunde förvänta oss någon form av svar på vårt förtvivlade ”Varför?”, har i stället någon plitat dit: ”Lovad vare Herren i evighet. Amen. Amen.” Som om man låtsas som det regnar. Som om inget har hänt.
Eller så är den där versen en påminnelse om att ingenting kan skilja oss från Gud, att inte ens våra ”Varför?” kan skilja oss från Gud.
Är det inte det som Kristi kors visar? Att Gud tar in det mest förtvivlade ”Varför?” i sig själv.
Jesus stannade inte kvar i glansen och härligheten på förklaringsberget, utan gick med sina lärjungar ned till vimlet och våndorna i människodalen, där vi ju vanligtvis lever våra liv. Och han sa att Människosonen skulle komma att överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom (Matteusevangeliet 17:14–23). För sådan är vägen till uppståndelse. Sådan är vägen till all sann och äkta makt i himlen och på jorden (Matteusevangeliet 17:5; 28:18).
Men lärjungarna blev bedrövade av att höra detta. Och vem kan klandra dem för det? Men Kristi kors vittnar om att inte ens våra ”Varför?” kan skilja oss från Gud. På korset utropar den som inte bara är Davids son, utan även Guds son, Jesus Kristus, själv detta ”Varför?” (Matteusevangeliet 27:46) Kanske vi rentav kan säga att Kristus på sitt kors blir detta ”Varför?”
Kristi kors avslöjar att Gud inte hittar på några snabba, enkla svar på livets smärtsamma ”Varför?” Gud hittar inte på några enkla svar på frågor som det kanske faktiskt inte finns något svar på. Istället ger Gud sig själv till oss. För att ingenting ska kunna skilja oss från Guds kärlek. Inte ens våra livs allra mörkaste ”Varför?”