Vårt evighetshopp – en predikan på alla själars dag

Vårt evighetshopp – en predikan på alla själars dag

Predikan av Elisabet Ravelojaona i Norrmalmskyrkan den 2 november 2013
Alla själars dag: Vårt evighetshopp

 

Johannesevangeliet 14:1-9a, 26-27
Jesus sade: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”. Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.” Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

 

Döden tänkte jag mig så

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början
och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång
till soluppgång
Det var den sista
dagens morgon
Jag stod som harens unge
när han kom
Hur ångestfull jag var
inför hans vackra sång
Då tog han mig
och satte mig i korgen
och när jag somnat
började han gå
Döden tänkte jag mig så
Bo Setterlind, ur ”Dikter från San Michele”, 1954

Döden tänkte jag mig så

Bo Setterlind målar bilden av en bonde som sjungande går över sina marker med en frökorg i handen. Den lilla människan, som känner ångest inför att dö, får somna för att sedan tas upp i korgen med frön och bäras iväg. Så tänker sig Bo Setterlind döden. Vi pratar nog egentligen inte så ofta om hur vi tänker oss döden. Ändå möts vi av bilder via filmer, nyhetssändningar, blandat med våra egna erfarenheter. Och vad händer sedan? När döden har hämtat den vi älskar?

Släppa taget

Texten ur Johannes evangelium är en del av Jesus avskedstal. Han ska snart lämna sina lärjungar och vill nu förbereda dem på vad som ska komma. Känn ingen oro och tappa inte modet. Så talar han om sin Faders hus, där det finns många rum. Jesus är tydlig med att det är ett avsked. Det liv som han och lärjungarna har delat, där de levt tätt tillsammans i vardagen, kommer inte att finnas mer. Det är ett avslutat kapitel, en dörr som stängs. Men samtidigt som den dörren stängs så öppnas en annan. I min faders hus finns många rum. Jesus vill försäkra dem om att han inte kommer att glömma bort dem. Han förbereder dem på att han ska hämta dem då tiden är inne. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

Jag tänker att det Jesus gör är att han hjälper lärjungarna att släppa taget, för att kunna ta avsked. Både den som ska dö och de som ska leva kvar, behöver komma till den punkten – att våga och orka släppa taget. Men det är inte enkelt då oron och sorgen finns där. Det är inte enkelt för den som älskar livet och inte känner sig färdig för att dö. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. Hur då Gud? Hjälp mig att acceptera det som sker! Hur ska vi veta vad som väntar sedan? Tack och lov för Tomas, lärjungen som formulerar frågan som de flesta nog tänker på… Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen? Bibeln har bilder för vad som väntar efter döden och det finns människor som berättar om vad de varit med om, då de varit döda för en stund, men sedan återvänt. Men det är fortfarande bara bilder och det vi känner till och det vi älskar finns ju här, i det liv vi lever. Hur ska vi veta vart vi ska gå? Jesus svarar så självklart: Jag är vägen, sanningen och livet (1). Kanske kan orden också översättas som: ”Jag är den sanna livsvägen.” Där det centrala ordet är ”vägen”. Lärjungarna kallades också för ”vägens folk”. Vägen – det finns en rörelse i ordet. Livet står aldrig stilla. Ändå kan det kännas så, i vissa stunder.

Jag glömmer aldrig den kontrast jag kände då min pappa var döende. Kontrasten mellan hans sjukrum och livet som pågick utanför sjukhusets väggar. Därinne på rummet var tiden en annan. Utanför pågick livet som om ingenting hade hänt.

Sorgen känns i kroppen

När livet förändras drastiskt, när den vi älskar blir sjuk, när vi tvingas lämna det trygga och välbekanta, när döden kommer på besök och när ensamheten gör sig hemmastadd, då förlorar vi fotfästet för en stund. Och det är som det ska. Vi behöver våga känna i hela vår kropp vad det är som sker. När vi med vårt intellekt inte förmår att ta in vad som händer, så talar vår kropp för oss. Rövarhövdingen Mattis, i Astrid Lindgrens bok om Ronja, får se sin gamla vän Skalle-Pär dö i sina armar. Då ropar Mattis: ”Han fattas mig! Han fattas mig så mycket att det känns som att knivar hugger i mitt bröst.” Och livet själv viskar till honom och till oss: Det här är också en del av livet. Stanna upp! Var kvar. Fly inte. Lovis, den trygga och jordnära kvinnan frågar sin man: ”Vill du att jag ska ta dig i min famn?” ”Ja gör det!”, gråter Mattis ”och du också Ronja”. Så står de där alla tre tillsammans i en tät omfamning och delar smärtan. En kram som famnar både sorgen efter Skalle-
Pär, men säkert också sorgen över den bristande kommunikationen som funnits mellan Ronja och hennes pappa – och glädjen över att de nu har hittat till varandra igen.

De tre som är kvar tröstar varandra och jag föreställer mig att Skalle-Pär som fick följa vägen vidare och också möttes av en varm famn.

Andens närvaro

Jesus avskedstal handlar om att våga tro, men också om att våga älska. Att våga älska Jesus och att våga älska varandra. Att älska gör oss sårbara. Den vi älskar kan lämna oss. När sorgen känns som knivar i bröstet, berättar det också om något som är värt att sakna. Jesus uppmanar sina lärjungar att visa varandra kärlek. Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud (2). Tro och lärjungaskap hör ihop. När Jesus talar om kärlek handlar det både om känslor och om ett förhållningssätt. Det handlar både om att få ta emot och att ge vidare. Jesus har strax innan själv visat vad han menar då han tvättade sina lärjungars fötter (3). Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande (4). Anden kommer att finnas där också då Jesus lämnar dem. Anden är Guds närvaro hos oss som tror. Ibland tänker jag på Anden som kommunikatören. Den som hjälper oss att bättre förstå Gud, men också vår omvärld. Kanske är Anden också en länk mellan oss och de människor vi älskar som har dött. Många människor berättar om hur de fortsätter att föra samtal med den som inte längre finns fysiskt närvarande och att de samtalen är en tröst och ett stöd.

Känn ingen oro och tappa inte modet. Det finns mycket i våra liv som kan skapa oro och modlöshet. Ibland kan vi säga till en annan människa, eller till oss själva: ”Ryck upp dig!” Jesus möter på ett sätt. Han är rösten som viskar: ”Ge inte upp! Jag är med dig!”.

Tron på en väntande famn

När Jesus i Johannes evangelium talar om sin egen död använder han bilden av ett vetekorn: Om vetekornet inte faller ner i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det en rik skörd (5). Den bilden plockar Paulus upp när han får frågan om vilken kropp de uppståndna kommer att ha (6). Det nakna fröet som sås bär inom sig en enorm laddning. Dess DNA är redan en karta över vad fröet en gång ska bli. Men för att det nya livet ska kunna tränga fram måste först det gamla dö. Skalet sprängs och fram spirar en ny liten planta som växer sig stor i kontakten med solens ljus. Jesus död skapade förutsättningen för nytt liv, för en ny himmel och en ny jord. På samma sätt får vi tro att det blir när du och jag en gång dör. Vi får tro att Gud väntar oss bortom dödens gräns till en dom som befriar oss till att bli det Gud en gång har skapat oss till.

Därför använder vi också ofta orden från 1 Korinthierbrevet i begravningsgudstjänsten:
Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt.
Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet.
Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft (7)

Bibelns texter om det som väntar bortom döden är rika på symboler. De vill ge oss hopp. Ett hopp som förmedlats genom generationer. När jag läser om hur Jesus går till Faderns hus för att bereda plats i de många rummen, så ser jag bilden av Jesus öppna famn som tonar fram. En famn som väntar med ett iordningställt hus, där sängarna är bäddade och maten står doftande på bordet. Kanske blir det för oss som för lärjungarna när de varit ute och fiskat hela natten på Tiberiassjön. När de kommer in till stranden möts de av en man som uppmanar dem: Kom och ät! Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren (8).

 


1) Jämför Johannesprologen Joh 1:1-5

2) Joh 14:15

3) Joh 13:1-15

4) Joh 14:16

5) Joh 12:24

6) 1 Kor 15:35-49

7) 1 Kor 15:42-43

8) Joh 21:12