21 maj Att växa i tro – en predikan om tro som relation
Predikan av Elisabet Ravelojaona i Norrmalmskyrkan den 18 maj 2014
Femte söndagen i påsktiden: Att växa i tro
Vändpunkter i livet
Livet innehåller nu och då avsked. En del av dem handlar om att en fas i livet är slut och något nytt ska ta vid, som när någon ska ta studenten eller avslutar ett långt arbetsliv. Andra avsked kan handla om skilsmässa eller att en människas liv här på jorden är slut. I alla avsked involveras en mängd känslor, som saknad och sorg, glädje och tacksamhet. Längtan och förväntan blandas kanske med oro inför det nya som ännu är okänt. Det vi lämnar stod för tryggheten i det välbekanta.
Johannes evangelium beskriver hur Jesus, när det är dags att ta avsked, samlar lärjungarna omkring sig och håller ett tal till dem.[1] Ett tal som delvis sammanfattar det liv de delat tillsammans och den undervisning Jesus har gett dem. Där finns lite av känslan av en förälder som håller tal till barnet som tar studenten och ska kliva ut i i vuxenvärlden. Tal som fylls av minnen. Där finns glädje och klurigheter, allvar och goda råd, men framförallt en stor portion kärlek och lyckönskningar. Jesus avslutar med att be en bön. En bön som inkluderar honom själv, lärjungarna omkring honom och de som ska komma därefter:
Johannesevangeliet 17:9-17, 20a
Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.
Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.
Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett.
Gud och Världen
Det är dags att gå vidare, både för Jesus och lärjungarna. Han uppmanar dem att hålla fast vid vad han lärt dem, hålla fast vid varandra och vid Gud. Men det är inte ett fasthållande som begränsar och cementerar, tvärtom utmanar han dem att gå vidare, att växa och utvecklas. Lärjungarna kommer att vara de nya ledarna. Nu är det deras tur att vara ett stöd i andras och varandras liv.
När Johannes skriver använder han ofta motsatspar för att beskriva den spänning som finns i livet. I bönen, liksom i talet dessförinnan, talar han om Gud respektive Världen/kosmos. Världen står här för ett sätt att tänka som inte stämmer överens med Guds tanke. Det kan röra sig om när människovärdet kränks, eller när skapelsen skövlas och miljön smutsas ner. När människor vänder sig bort från Gud och från varandra. När hat och rädsla får styra istället för fred och försoning. När jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn… och jag skyddade jag dem… När Jesus nu ska lämna dem ber han att de inte ska vara ensamma, utan att Gud själv ska bevara dem. Av talet förstår vi att det handlar om den Helige Ande som ska komma, till var och en som tror. Sanningens ande.[2]
Jesus markerar samtidigt att även då det i världen sker saker som Gud inte har tänkt eller velat, så vänder Gud inte bort sin blick. Tvärtom Gud finns också och kanske framförallt då det är mörkt och kallt mellan människor. Kärleken är ständigt närvarande. För att verkligen visa det valde Gud att låta sin son bli människa och genom Jesus konkret visa vad kärlek är. Visa det genom att älska! Därför uppmanas lärjungarna att göra detsamma. Jesus säger Som jag har älskat er ska också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.[3]
Växa i tro
Men hur gör vi då för att växa i vår tro? Och hur gör vi för att behålla det vi har hittat? Många har beskrivit hur de varit på läger och funnits i ett kristet sammanhang, där de verkligen fått vara sig själva och där det har varit lätt att tro. Men tillbaka hemma i vardagen är det inte alltid lika lätt. Det känns inte lika självklart längre att be och tankarna distraheras av så mycket annat. En del hittar in i en församlingsgemenskap och är aktiva under en period, men så sker något i livet som gör att att valet inte längre är lika självklart längre.
Jag tror inte att det finns något enkelt svar på frågan hur tro växer, mer än att det inte gör sig självt. Jesus visste vad han gjorde då han bad om beskydd över dem och deras tro. En bön som innefattar också oss.[4]
Tro handlar om relation. Därför behöver jag ge min tro tid och utrymme. Både i mitt privata liv, men också tillsammans med andra som tror.
Bönen är ett samtal med Gud som kan uttryckas på olika sätt. Vi kan använda andras böner, som redan är formulerade, be med egna ord eller finnas i tystnad. Bön kan också uttryckas genom sång, dans och rörelse. Många har upptäckt att det kan vara en hjälp att hitta en rytm för att be. Som att börja dagen, med ett samtal med Gud och på kvällen sammanfatta och knyta ihop sin dag. Tacka för det som varit bra och be om hjälp med sådant som blev fel.
Vid bönestunden kommer det finnas olika stationer i kyrkorummet. Vid en av dem finns en liten ordning som kan vara en hjälp vid kvällsbönen. Den innehåller några frågor att stanna till vid, som är inspirerade av Ignatius andlighet.
Bibelns berättelser är viktiga byggstenar. Vi kan närma oss dem på olika sätt. Ibland kan det vara en hjälp att använda fantasin och gå in i texten, låta den bli som ett drama eller ett lajvspel där jag går in i en roll och ser hur jag upplever det. Vad ser jag hända i texten? Jag tror också mycket på att läsa Bibeln tillsammans, för att upptäcka vad texterna vill säga oss idag.
Berätta för andra om vår tro. Jesus skickade iväg sina lärjungar redan under deras tid tillsammans, för att de skulle berätta om sin tro och sina erfarenheter. Det var ett sätt att sprida kunskapen till andra, men också ett pedagogiskt grepp, från Jesus sida. När vi berättar för någon vad vi tänker och känner så blir det en hjälp att formulera det för oss själva. Ett sätt att testa om det håller. Är det verkligen det här jag menar? Hänger det ihop eller måste det kanske inte göra det?[5]
Överlåtelse står för något viktigt i tron. Det handlar om tillit, att våga lita på någon annan och tillhörighet, att vara en del av en gemenskap. Tro är en gåva, inte ytterligare något vi ska prestera. Tro är erbjudandet att vila i en kraft som är större än jag själv. En kraft som bär, då livet inte är vanlig vardag och när livet trasslar till sig. Tro handlar om Gud, inte bara om mig – och det är ganska skönt. Vid flera tillfällen i sitt tal och i sin bön används uttrycket att förbli i Jesus eller att bli kvar. Orden uttrycker en stark känsla av närhet och trygghet. Känslan av att vara buren och innesluten, älskad för den jag är. I ordet finns en ömsesidighet. Förblivandet kräver både ett givande och ett tagande. Jesus använder bilden av vinstocken, där de troende är grenarna som fäster vid stammen för att få ett sammanhang och näring. Det handlar om att ha ett hopp, inte om att klamra sig fast – utan om att överlämna sig. Det uttrycker också ett beroende. Grenen bär inte frukt av sig själv. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt, utan mig kan ni ingenting göra.[6]
I vår bönestund finns också en station för överlåtelse. Där finns en bön du kan be om du vill, formulerad av John Wesley.
Kärlek Den kristna kärleken harsina rötter inte i viljan att älska, utan i tron att man är innerligt älskad av Gud. Det här är något jag själv får öva mig i och ständigt återkomma till. När jag känner att jag inte räcker till, är min första reaktion att försöka ännu mer. Jag ber om att få älska mer och ge mer. Eller blir helt enkelt arg och frustrerad, innan jag än en gång inser jag hur fel det blir. Gud vill inte att jag ska kämpa för att bli mer kärleksfull. Däremot vill Gud att jag ska ta till mig Guds kärlek och låta den kärleken flöda ut ur mig. Jag får ta emot och dela med mig…
Rikta blicken mot någon annan
Vändpunkter hör till alla människors liv. De kan komma flera gånger, på olika sätt. Vara självvalda eller drabbande. En vändpunkt kan föra med sig både sorg och smärta. Men det inte ovanligt att vi i backspegeln kan konstatera att det vi upplevt har hjälpt oss att växa som människor. Också i min tro och i min relation till Jesus finns det vändpunkter. Som då jag sa ”ja” och uttryckte min vilja att följa den som först har kallat på mig[7], men också de gånger då jag fått uppleva att tron bär ”trots allt”. Då jag får känna att Gud inte överger mig, oavsett vad som än händer.
Genom att vända oss till Gud börjar vi resan som låter oss rikta blicken mot någon annan. Jesus utmanar oss att se på varandra med hans ögon: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.[8] Att växa som människa och att växa i tro, innebär att flytta fokus från sig själv till den andra. Flytta fokus till Jesus och till mina medmänniskor. Då inträffar också undret – att vi får möta oss själva på ett nytt sätt. Genom att ge får vi också ta emot.[9]
Hur vi vet vi då om vi växer? Ja det kan nog egentligen bara vår omgivning avgöra. Paulus skriver i Galaterbrevet att ”Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.”[10] Men ingen är perfekt. Nu och då brakar det loss och vi säger eller handlar fel. Paulus skriver i samma kapitel att när någon gör fel, så ska de andra i gemenskapen våga säga till. ”Visa honom eller henne till rätta, men gör det med ödmjukhet och se till att inte själv bli frestad. Bär varandras bördor.”[11]
Gud är ganska klurig, också när det gäller vår växt och utveckling. Ju mer vi umgås med Gud, desto mindre upptagna blir vi med oss själva och vår egen mognad… Att komma närmare Gud är att komma närmare mina medmänniskor och min omgivning.
Under vår bönestund i dagens gudstjänsten finns dessa två texter:
Enkla tips inspirerade av Ignatius av Loyolas böneliv:
Sätt dig bekvämt och slappna av. Be Gud om klarsyn.
– Låt dagens händelse spelas upp framför dig, var inte kritisk eller analytisk utan se med tacksägelsens ögon.
– Låt dagens händelser spelas upp igen, men reflektera nu över:
Vad har varit livgivande och meningsfullt?
Vad har varit destruktivt och negativt?
Var kommer mina känslor ifrån?
Vad gjorde jag med mina känslor?
Slutligen, avsluta reflektionen med att tala med Gud om det du ser
och ställ frågorna:
– Vill jag säga förlåt?
– Finns det val jag behöver göra?
– Be sedan om ledning för morgondagen.
John Wesleys förnyelsebön:
Kristus, jag överlåter mig själv till dig.
Låt din vilja ske var du än ställer mig, i allt jag gör och får utstå.
Låt din vilja ske när jag är bedrövad eller tillfreds,
när jag har för mycket att bära eller när jag känner mig överflödig.
Låt din vilja ske när jag är uppskattad och när jag är åsidosatt,
när jag har allt eller saknar allt.
I alla förhållanden vill jag stå till ditt förfogande.
Så vill jag att det ska vara.
Hos dig hämtar jag min kraft
[1] Jesus avskedstal enligt Johannes finns i kapitel 13:31 – 17:26. Inledningen till det talet är grunden för förra veckans predikan, med temat ”Vägen till livet”, utifrån Joh 13:31-35
[2] Jfr Joh 14:15-26
[3] Joh 13:34-35
[4] Sista delen av Jesus avskedsbön inkluderar alla som kommer till tro, genom lärjungarnas ord. Joh 17:20-23
[5] Joh 15:26-27 När Hjälparen kommer… sanningens ande… då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna…
[6] Joh 15:1-5
[7] Joh 15:16 Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.
[8] Joh 13:34-35
[9] Luk 6:38
[10] Gal 5:22, 23
[11] Gal 5:1-2