29 aug Vem är min nästa? – en predikan om medmänsklighet
Predikan av Stefan Albinsson i videoandakt från Norrmalmskyrkan den 29 augusti 2021
Trettonde söndagen efter trefaldighet: Medmänniskan
Lukasevangeliet 10:23–37
Jesus vände sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.”
En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”
En laglärd, alltså en bibelexpert, var indragen i ett samtal med Jesus. Utgångspunkten var de överens om: Det finns inget större än att älska Gud över allting annat och sin nästa – sin medmänniska – som sig själv. Men då frågade den laglärde vem som egentligen kan räknas som medmänniska. Vem är det egentligen som Guds ord säger att man ska älska? Och Jesus börjar berätta om mannen som hade varit uppe i Jerusalem och nu var på väg hem till Jeriko genom den judeiska öknen. Han blir överfallen av ett rövarband, rånad in på bara kroppen, misshandlad och ligger nu och flåsar i den gassande solen och känner slutet närma sig.
En tempelpräst passerar förbi, men låter mannen ligga kvar i sina plågor, och på samma sätt gör en levit, alltså ett slags prästmedhjälpare. Prästerna, åtminstone de på högre nivå, tillhörde överklassen och det övriga folket kunde ibland tycka att dessa hade en allt för god och nära relation till den romerska ockupationsmakten. Så visst kan det ha funnits en släng av populär prästkritik i Jesu liknelse.
Men tänk om saken faktiskt inte var riktigt så enkel. Tänk om den här prästen faktiskt inte var en av de där högre prästerna som levde jetset-liv i Jerusalem, utan en av alla de ganska enkla människor av prästerlig släkt som bodde runtom i landet, och som en gång om året fick lämna sitt hem för att gå upp för att göra sin fjorton dagars tjänstgöring i templet.
Tänk om det var så att prästen, och sedan leviten, var på väg till Jerusalem när de såg mannen ligga där på vägen. Och tänk om just denna präst just denna gång skulle få tända rökelseoffret när han kom till Jerusalem. Det var ett hedersamt uppdrag som man blev tilldelad genom lottning, och som man bara kunde få göra en enda gång i livet. En enda gång, en enda chans i livet.
För att överhuvudtaget få göra tempeltjänst krävdes det att man var kultiskt ren, vilket bland annat innebar att man inte hade kommit i beröring med en död kropp, och mannen såg ju verkligen död ut där han låg på vägen. Om han nu var död och prästen då hade rört vid liket, kunde prästen sedan lika gärna återvända hem på en gång med ogjort ärende. Hans möjlighet att göra tempeltjänst detta år skulle ha gott om intet.
Det är i och för sig inte riktigt sant. Efter att ha genomgått en reningsceremoni skulle han återigen kunna utföra sin prästtjänst. Men om vi tillåter oss att spetsa till det (så gjorde ju Jesus ofta själv i sina liknelser): Vi säger att prästens två veckors prästtjänstgöring skulle bli omkullkastad och så även hans enda chans i livet att få tända rökelseoffret – det största som en vanlig präst kunde få vara med om under hela sitt liv.
Det kan ju vara svårt för oss att förstå att det skulle vara en så stor sak. Men säkert kan vi var och en komma på andra ”nu eller aldrig”-upplevelser, vår stora längtan, en sak som vi tycker har ett så oerhört stort värde för oss, så att den saken, den handlingen rentav gör oss till dem vi är, blir en viktig komponent i vår självbild, vår identitet. Med andra ord: Hade bara förutsättningarna varit annorlunda, hade det bara varit en annan gång, andra, mer normala omständigheter hade såväl prästen som leviten kanske åtminstone funderat på att hjälpa mannen.
Jag vet att liknelsen inte säger att det nödvändigtvis förhöll sig på det viset. Kanske Jesus mest tänkte sig vilken dag som helst, och att prästen kanske rentav var på väg hem från Jerusalem efter att redan ha fullgjort sina prästerliga plikter för den här gången. Men vi borde hålla det öppet och inte på förhand tänka oss att vare sig prästen eller leviten var ovanligt hjärtlösa individer. Innan Jesus har berättat sin liknelse klart är faktiskt både prästen och leviten möjliga kandidater till titeln ”Mest rättfärdig”. Såväl prästen och leviten som den slagne mannen (och Jesus och hans åhörare) lever i en värld där templet och tempelkulten inte var något ”vid sidan av” livet, utan något som de flesta upplevde som oerhört väsentligt och meningsfullt, kanske vi rentav kan säga: något som var livsuppehållande, livsnödvändigt.
Tempelgudstjänsten var ett uttryck för kärleken till Gud och så även till Guds skapelse. Att bidra till att denna gudstjänst fortgick (och det kunde ju inte prästen och leviten göra om de hade orenat sig genom att röra vid mannen och det visat sig att han var död), var ett uttryck för att man faktiskt brydde sig om folkets fortsatta överlevnad och kallelse. Ett sådant tankesätt kan måhända kännas främmande för oss idag, men jag gissar att många av oss åtminstone har saker i livet som vi anser vara nödvändiga, och som det skulle mycket till för att ge upp, och utan dessa saker, vad det nu kan handla om, så vore livet ganska så meningslöst.
Som Jesus nu byggt upp sin historia (först kom en präst och sedan en levit), kan man tänka sig att de som hörde berättelsen förväntade sig att den tredje som skulle komma på vägen skulle vara en helt vanlig, hederlig israelit. Jesus kunde ju vara skarp mot det religiösa etablissemanget, och nu skulle det säkert komma en vanlig israelit förbi och stanna vid den hjälplöse mannen, och poängen skulle vara att Jesus minsann stod på enkla människors sida, hos vanligt folk.
Men Jesu berättelse följer inte en sådan given mall. I stället går han utanför det förväntade och givna och säger att där kom en samarier – eller ”samarit” som det hette i den gamla bibelöversättningen. Och nu måste vi försöka glömma att samarit på svenska är synonymt med en person som arbetar i hemtjänsten, alltså någon som har till yrke att hjälpa människor. Om det hade de första åhörarna naturligtvis inte en susning. Samarier/samariter var för dessa inte ett annat ord för hemtjänsten, utan en opålitlig grupp människor som man borde ha så lite som möjligt att göra med, och absolut inte röra vid.
Nu var inte judar mer fördomsfulla än några andra folk. Samarierna tyckte lika illa om judarna som judarna om samarierna. Det rådde ett ömsesidigt förakt mellan dessa folk, och båda grupperna såg ner på den andras sätt att leva och ansåg den andras religion vara ett avsteg från den enda sanna tron. Men Jesus säger alltså mot all sans att just denna samarier stannar och tar hand om den slagne mannen.
I bibelkommentar efter bibelkommentar berättas det om hur utstuderat känslokalla prästen och leviten var. Men om Jesus efter sin liknelse hade ställt frågan ”Vem av dessa handlade rätt?” till den laglärde, hade svaret inte alls varit så särdeles klart och givet. Det vore utifrån dåtidens normer mycket riktigt att säga att det i alla fall inte var samariern. Judar och samarier undvek ju kroppskontakt med varandra för att inte bli orena. Tänk om mannen efter det att samariern lyft upp honom hade dött, då hade mannen lämnat jordelivet inte bara rånad och misshandlad, utan dessutom besudlad med orenhet. Det är kanske knappast något problem i den föreställningsvärld jag gissar de flesta av oss lever i, men det var det i det sammanhang då Jesus gav liknelsen. Prästen och leviten gjorde ungefär det som kunde förväntas av dem.
Men nu handlade det inte i första hand om vem som handlade rätt enligt konstens alla regler och principer, utan om något annat. Den laglärdes fråga var: Vem är min nästa, min medmänniska? Om nu Jesus nödvändigtvis skulle envisas med att ge svaret i form av en liknelse kan man tycka att det hade varit mer naturligt om han då hade berättat en liknelse om tre överfallna, att där på vägen låg tre misshandlade personer: en präst, en levit och en samarier. Nu kommer en man förbi och ser de tre skadade personerna. Han har bara möjlighet att rädda en. Det hela hade då blivit en moralfilosofisk fråga om vem som bör räddas i en sådan situation. Hade någon av dem familj? Vem av de tre skulle samhället vinna mest på blev räddad? Var någon mindre förtjänt av att räddas osv. I och för sig viktigt att fundera på, men så ser nu inte Jesu exempel ut.
”Vem är min nästa?”, frågade den laglärde mannen. Men Jesus vänder på spörsmålet genom att fråga den laglärde vem han tycker var den överfallnes medmänniska.
Det är som om Jesus säger: ”OK, tänk att du själv på något sätt är i behov av hjälp från någon.” Han inbjuder alltså den laglärde mannen att identifiera sig med den misshandlade, nakne mannen vid vägkanten. Han påminner den laglärde om att denne många gånger i livet har varit i behov av hjälp; behövt en annan människas omsorger. På så vis stannar Jesu liknelse inte vid någon tjusig moralism (”Vad man bör göra”), utan vid frågan om hur man själv vill bli behandlad när man är behövande.
Med sin berättelse vill Jesus alltså knappast bara slå i den laglärde lite hög moral eller fina ideal. Nej, han vädjar till vår känsla av att faktiskt kunna ana vad det innebär att vara en rånad, kränkt, söndertrasad människa i öknen mellan Jerusalem och Jeriko; att kunna ana det eftersom vi alla har våra öknar som vi legat halvdöda i eller kanske fortfarande ligger i. Vad blir det viktigaste då? Att gudstjänsten och lovsången fortsätter oförtrutet i Jerusalems tempel, eller – för all del – i en kyrka någonstans i Vasastan en söndag förmiddag?
Inte för en sekund skulle Jesus säga att templet var oviktigt, och i Lukasevangeliet som liknelsen om den barmhärtige samariern ingår i, spelar templet för övrigt en stor roll. Men här finns något som är förmer än till och med templet, och som templet eller religionen vill hjälpa oss att få upp ögonen för: en misshandlad människa på en väg i öknen, och att den misshandlade människan skulle kunna vara jag.
Den kristna församlingen må rymma såväl präster och leviter som samarier och samariter. Men framförallt är det en gemenskap för dem som vet vad det är att vara utlämnad och misshandlad av livet genom sin egen eller andras försorg. Den liturgiska gestaltningen för denna erfarenhet är dopet: Vi som var som döda, begravda, dränkta i det kaos som vattnet symboliserar, vi blir av Gud – denna genom våra fördomar så många gånger missförstådda, misstrodda främling – uppresta till ett nytt liv i Kristus. På nytt och på nytt. Erfarenheten av att ha varit övergiven och i behov av hjälp sätter sina spår. Frågan är om jag vågar se om någon sitter fast i samma eller liknande spår, där på ökenvägen. Och vad gör jag i så fall då?
Tänk om det är så, att det än i denna dag – trots allt djävulskap som vi människor så ofta åsamkar varandra – är möjligt att möta Kristus i en medmänniska. Och att även det undret kan ske att våra medmänniskor kan få möta Kristus i oss, när vi visar varandra barmhärtighet.