”Vi gör det helst en annan dag” – en predikan om prokrastrinering

19 nov ”Vi gör det helst en annan dag” – en predikan om prokrastrinering

Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 19 november 2017
Söndagen före domssöndagen: Vaksamhet och väntan

 

 

Amos 8:9–12
Den da­gen, säger Her­ren Gud, låter jag so­len gå ner vid mid­dags­tid och lägger jor­den mörk på lju­sa da­gen. Jag vänder era fes­ter i sorg och al­la era sång­er i kla­gan, jag klär al­la höfter i säckväv och låter al­la gå med ra­kat hu­vud, jag sänder sorg som ef­ter en­de so­nen och låter slu­tet bli en bit­ter dag. Ja, den tid kom­mer, säger Her­ren Gud, då jag sänder hung­er över lan­det – in­te hung­er ef­ter bröd, in­te törst ef­ter vat­ten, ut­an ef­ter att höra Her­rens ord. Då skall de ir­ra från hav till hav, dri­va om­kring från norr till öster och söka ef­ter Her­rens ord, men de skall in­te fin­na det.

 

Psaltaren 139:1–18
Her­re, du rann­sa­kar mig och känner mig. Om jag står el­ler sit­ter vet du det, fast du är långt bor­ta vet du vad jag tänker. Om jag går el­ler lig­ger ser du det, du är förtro­gen med allt jag gör. In­nan or­det är på min tunga vet du, Her­re, allt jag vill säga. Du om­ger mig på al­la si­dor, jag är helt i din hand. Den kun­ska­pen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skul­le jag kom­ma un­dan din närhet? Vart skul­le jag fly för din blick? Sti­ger jag upp till him­len, finns du där, lägger jag mig i döds­ri­ket, är du också där. Tog jag mor­gon­rod­na­dens ving­ar, gick jag till vi­la yt­terst i ha­vet, skul­le du nå mig även där och gri­pa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, lju­set om­kring mig bli natt, så är in­te mörk­ret mörkt för dig, nat­ten är ljus som da­gen, själva mörk­ret är ljus. Du ska­pa­de mi­na inälvor, du vävde mig i mo­der­li­vet. Jag tac­kar dig för di­na mäkti­ga un­der, förun­der­ligt är allt du gör. Du kände mig allti­ge­nom, min kropp var in­te förbor­gad för dig, när jag for­ma­des i det fördol­da, när jag fläta­des sam­man i jor­dens djup. Du såg mig in­nan jag föddes, i din bok var de re­dan skriv­na, de da­gar som ha­de for­mats in­nan någon av dem ha­de grytt. Di­na tan­kar, o Gud, är för höga för mig, väldig är de­ras mång­fald. Vill jag räkna dem är de fle­ra än sand­kor­nen, når jag till slu­tet är jag ännu hos dig.

 

Filipperbrevet 3:20–4:1
Vårt hem­land är him­len, och däri­från väntar vi också den som skall rädda oss, her­ren Je­sus Kristus. Han skall förvand­la den kropp vi har i vår ring­het så att den blir lik den kropp han har i sin härlig­het, ty han har kraft att lägga allt un­der sig. Stå därför fas­ta i Her­ren, mi­na kära bröder som jag äls­kar och läng­tar ef­ter, ni som är min glädje och min se­gerkrans.

 

Lukasevangeliet 17:20–30
Till­frågad av fa­ri­se­er­na om när Guds ri­ke skul­le kom­ma sva­ra­de Jesus: ”Guds ri­ke kom­mer in­te på ett sådant sätt att man kan se det med si­na ögon. Ing­en kan säga: Här är det, el­ler: Där är det. Nej, Guds ri­ke är in­om er.”

Till lärjung­ar­na sa­de han: ”Det skall kom­ma en tid då ni läng­tar ef­ter att få upp­le­va en en­da av Människo­so­nens da­gar men in­te får det. Man skall säga till er: Där är han, el­ler: Här är han. Spring in­te dit de pe­kar, ru­sa in­te ef­ter dem. Ty lik­som blix­ten flam­mar till och ly­ser upp he­la him­len från ho­ri­sont till ho­ri­sont, så skall Människo­so­nen vi­sa sig på sin dag. Men först måste han li­da myc­ket och förkas­tas av det­ta släkte.

Som det var i No­as da­gar, så skall det bli un­der Människo­so­nens da­gar. Folk åt och drack, gif­te sig och blev bort­gif­ta, ända till den dag då Noa gick in i ar­ken och flo­den kom över dem och gjor­de slut på dem al­la. El­ler som på Lots tid: folk åt och drack, köpte och sålde, plan­te­ra­de och bygg­de, men den dag då Lot lämna­de So­dom reg­na­de eld och sva­vel från him­len och gjor­de slut på dem al­la. Li­ka­dant blir det den dag då Människo­so­nen up­pen­ba­ras.

 

Aposteln Paulus skriver på ett ställe att han inte vill predika för andra och själv komma till korta. Om jag skulle följa Paulus på den punkten skulle jag nog inte kunna predika över huvud taget. Jag är nämligen pinsamt medveten om mina tillkortakommanden, och får nog ofta istället försöka predika i första hand det som jag själv skulle behöva höra. Och så är det verkligen med den här predikan. Så om det inte finns någon annan som behöver höra detta, så behöver ändå jag själv det…

När jag var ung – jo, jag har faktiskt varit det – rörde jag mig en del i lite olika kristna sammanhang. I en del av dessa sammanhang var det inte ovanligt att någon sa att det var helt fel att engagera sig i exempelvis miljöfrågorna eller i arbetet för fred och försoning mellan folk och länder. Resonemanget gick ut på att den här världen ändå är bestämd av Gud att gå under, och vi ska därför vara inriktade mot de nya himlar och den nya jord som Gud ska skapa vid Kristi återkomst.

Att därför lägga alltför mycket tid och engagemang på miljö, hållbar utveckling eller fred vore därför att motarbeta Guds plan. Ja, det skulle rentav vara att bereda väg för Antikrist. Och den fyndiga – det får man ändå medge – devisen som varje sann, frälst och Andedöpt kristen borde hålla sig till löd:

Vi är inte kallade att rädda sälar, utan själar.

Så oerhört dumt! För visa mig ett enda bibelställe där det står att vi har fått lyxen att välja mellan sälarnas fortlevnad och själarnas frälsning. Visa mig det enda bibelstället där det står att vi kan strunta i det ena för det andras skull.

Enligt kristen tro är treenig Gud både skapare (som dessutom anser att det som skapas är gott) och frälsare. Och de som utgör sig för att tillhöra Guds folk och som bär det kristna namnet borde väl då i konsekvensens och trovärdighetens namn ställa sig i både skapelsens och frälsningens tjänst.

Förra året kom en stor rapport från Världsnaturfonden – Living Planet Report 2016. I den rapporten konstaterades det att mänskligheten globalt sett lever som om den hade tillgång inte bara till ett jordklot utan till 1,6 jordklot. Och vi i Sverige lever var och en i medeltal som om vi hade tillgång till lite drygt 4 jordklot. Men det har vi ju inte.

Även om vi inte tidigare hade de här siffrorna så exakt som vi har dem nu – och säkert går det att diskutera de precisa proportionerna – kan det knappast komma som någon nyhet för någon att vi lever över våra resurser.

Och det där är ju liksom det tragiska: Vi vet det, men handlingsviljan och omvändelselusten är så liten. Det är som att vi alla i den här globala byn sjunger som Pippi Långstrumps sjunger: ”Vi gör det helst en annan dag.”

Men det tragiska är alltså att vi redan har tillräckligt mycket vetskap om hur illa det är ställt. Vi vet det som individer; vi vet det som nationer och stater; vi vet det som världssamfund. Ändå handlar vi inte utifrån denna vetskap. Vi skjuter ifrån oss de beslut som vi som individer, politiska storheter som stater eller unioner och som en enda mänsklighet skulle behöva ta idag.

Och det där verkar vara ett mönster som går igen på område efter område i vår tidsålder – den epok i historien som vi ibland kallar för informationsåldern – att vi vet, men beter oss som om vi inte visste.

Vi vet hur krigshärdarna i världen ser ut och hur människor tvingas fly för sina liv – vi har sett bilderna; ja, vi ser dem varje dag på tv, tidningar eller sociala medier. Vi vet hur människor dukar under och dör under flykten – vi har sett bilderna. Vi vet hur så många också i vårt eget samhälle far illa: av kränkningar, sexuellt utnyttjande, av stress och konkurrens…

Vi vet det – och på en del av dessa gigantiska problem har vi ännu inte lösningarna och vi står villrådiga, men även på de områden vi faktiskt har svaren, eller åtminstone en del av svaren, så är det liksom om vi kör på ändå i samma gamla hjulspår.

Som det var i Noas dagar…
Eller som på Lots tid…

Vi kör på i samma gamla hjulspår. Skillnaden mellan å ena sidan Noas dagar och Lots tid och å andra sidan vår egen tid är att det då antagligen fanns fler människor som med gott samvete kunde säga: ”Vi visste inte”. Informationsålderns människor kan däremot antagligen inte komma undan lika lätt med den ursäkten att vi inte visste. För vi visste ju.

Något av den här tragiska känslan kan jag känna när jag läser dagens föreslagna bibeltexter: Det här att veta om att läget är akut, men att vi tar hellre tag i det någon annan dag – det vill säga den där andra dagen som antagligen inte kommer.

Profeten Amos hade, som ekot av ett rytande Guds-lejon, dundrat på mot ogudaktigheten och orättvisorna i Israel, men fick inte särskilt mycket gehör. Ingen av oss tycker om att bli kritiserad för vårt levnadssätt och beteende, och det tyckte förstås inte heller de gammaltestamentliga israeliterna om att bli. Dessutom kunde de ju skylla på att Amos var invandrare. Så vad förstod han egentligen? Nej, de behövde inte lyssna på denna främling. De kunde fortsätta med sina orättvisor och sitt förtryck och sin gudsfrånvändhet. Tids nog skulle de kanske få lust att åtminstone överväga ett annat förhållningssätt.

Ja, säger Amos, men då är det för sent: Det ska visserligen komma en tid då ni ska hungra och törsta efter att höra Herrens ord. Då skall ni söka det – än här, än där – men då kommer ni inte att finna det.

Och Jesus från Nasaret i dagens evangelieläsning möter sina kritiker med ett liknande beskt budskap. Här går Jesus omkring och upprättar människor och gör väl mot alla och säger att det är just så Guds rike ser ut. Men Jesu kritiker var inte intresserade, och han säger till dem något i stil med följande: ”Fattar ni inte att Guds rike är mitt framför näsan på er; att Guds rike är här just nu mitt ibland er?!”

Inte ens Jesu egna lärjungar verkar ta in detta helt och hållet, och Jesus säger till dem: ”Det skall komma en tid då ni längtar efter att få uppleva en enda av Människosonens dagar [eller, enligt en textvariant: då ni längtar efter att få se Människosonen] men inte får det.”

För tiden är ju nu.

Även dagens psaltarpsalm (Psalm 139) – denna fantastiskt förtröstansfulla psalm om Guds omsorg och närhet – påminner oss om vårt nu; vårt gudagivna, dyrbara nu. För Psalm 139 gör upp med en myt som vi så lätt lurar oss att invaggas av: myten om att våra dagar skulle vara oräkneliga.

I din bok var de redan skrivna,
[alla] de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.

Guds kärleksfulla, omsorgsfulla och hoppingivande tankar om oss är oräkneliga, men våra dagar är inte oräkneliga.

Men det finns ju faktiskt glädjande nog ändå tecken på att den allvarliga insikten har börjat gå upp för jordens ledare och folk. Idag börjar Kyrkornas globala vecka, och årets tema för globala veckan är ”Hållbar värld för alla”. Detta tema sätter fokus på Förenta Nationernas globala mål.

För två år sedan antog världens ledare FN-resolutionen Agenda 2030. Den har kallats ”den mest ambitiösa agendan för hållbar utveckling som någonsin antagits.” I Agenda 2030 sammankopplas hållbar ekonomisk, social och ekologisk utveckling i sjutton globala mål.”

De som har förberett kyrkornas globala vecka skriver så här om detta:

En av de viktigaste sakerna med de globala målen är också att de gäller oss alla – i alla länder och på samhällets alla nivåer. Vi måste – och vi kan – alla bidra på olika sätt till att målen uppfylls.

Samfund, kyrkor, trosbaserade organisationer och enskilda kristna har en särskilt viktig roll att spela. Vi är övertygade om att vi människor har fått i uppdrag att förvalta Guds skapelse och allt som ingår i den.

Frågor om klimathotet, miljöförstöring, fattigdom och konflikter är inte bara politiska, vetenskapliga eller sociala, de har också i allra högsta grad en moralisk och andlig dimension. Vi har en viktig uppgift att synliggöra de existentiella aspekterna av dessa frågor.

På samma sätt som vi i nattvarden delar brödet med varandra så delar vi jorden med varandra. När brödet delas räcker det åt alla. Det handlar om vårt uppdrag att förvalta den gåva vi har fått att leva i Guds skapelse. Det handlar om att möta de utsatta och sårbara i våra syskon som redan nu drabbas av klimatrelaterade katastrofer, av krig och konflikt, av brist på jämställdhet, utbildning och hälsovård. Det handlar om att föra ett samtal om hur sammanlänkade vi är i den livets väv som vi ingår i och låta samtalet utmynna i att älska vår nästa och vår jord med mer än bara ord.

Och det är väl där det bränner till: att det inte får stanna bara vid ord.

Men här och nu – just i denna tid – har Gud kärlek, omsorg och hopp om oss. Och detta är evangeliet: att det ännu inte är för sent.

För Gud är här som omslutande närvaro. Ännu ljuder (eller kanske rentav ryter) Guds röst som ett lejon i vår tids öken. Och Guds rike finns här mitt ibland oss, manifesterad i Jesus från Nasaret, Guds son, vår Herre – som enligt vår tros bekännelse en gång ska komma i härlighet som kungars kung och herrars herre för att döma levande och döda, men som redan nu har vandrat på våra dammiga vägar, rört sig i våra städer, delat våra liv, vår glädje och vår vånda och gjort väl mot alla.

Jesus – som mättar oss i det brutna brödet.
Jesus – som möter oss i människors kärleksfulla blickar och vänliga ord och tankar.
Jesus – som visar sig i världens fattiga och åsidosatta.

Jesus från Nasaret – Guds ord som blev kött.
Jesus från Nasaret – som i sin person blev, var och är ”mer än bara ord”, och som kallat oss att följa honom.

”Guds rike är mitt ibland er”, sa Jesus redan till sina kritiker för två tusen år sedan.  Enligt vår svenska översättning Bibel 2000 sa Jesus: ”Guds rike är inom er”, och så finns det i Bibel 2000 en fotnot till den versen. I fotnoten står det:

”’inom er’. Annan, mindre sannolik tolkning: ’mitt ibland er’.”

Varför bibelkommissionen anser att översättningen ”Guds rike är inom er” är en mer sannolik tolkning, än ”Guds rike är mitt ibland er”, blir åtminstone inte jag klok på. Bibelkommissionens uppfattning går på tvärs emot de flesta moderna bibelöversättningar på andra språk – och framför allt stämmer den inte särskilt bra med sammanhanget i Lukasevangeliet. För Jesusorden i dagens evangelieläsning vill antagligen uttrycka att Guds rike fanns där mitt framför näsan på dem – i Jesu egen person.

Men dessvärre vände de bort blicken, och sökte efter Guds rike på något annat håll som bättre passade deras bekvämlighet, egenintressen och fördomar…

Men i vår vaksamhet och väntan på Guds rikes fulla ankomst får vi redan nu gestalta det rike vi väntar på. Hur då? Vi som är kristen församling kan t.ex. ta trosbekännelsen till hjälp!

Om vi tror att Gud allsmäktig Fader är ”skapare av himmel och jord, av allt synligt och osynligt” – låt oss då väcka vår lust att medskapa!

Om vi tror att Guds Son ”för oss människor och vår frälsning steg ner från himlen, blev människa av kött och blod” – låt oss ställa in oss på att vara människor som lever i befrielse och befriar andra!

Om vi tror att Guds Ande är den som ”ger liv … och som talade genom profeterna” – låt oss ställa in oss på att verka för att göra människornas och skapelsens liv större och rikare, och att tala tydligt och klart till varandra om livets väg!

Ja, om vi tror att treenig Gud är kärleksfull gemenskap – låt oss då ställa in oss på att alltid försöka bygga hållbar och generös gemenskap! Här. Nu Inte om ett tag eller någon annan gång, utan nu.

Kanske är det i sådana inställningar som det visar sig att himlen är vårt sanna hemland. För vad är himlen, vad är Guds rike, om inte Guds vilja?

Och vad är Guds vilja och väsen, om inte oändlig och ofattbar kärlek?