25 mar We Are Family – en långfredagspredikan
Predikan av Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan den 7 april 2023
Långfredagen: Korset
Johannesevangeliet 19:17–37
Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: ”Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung.” Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”
Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.
Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.
Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.
Vi är här i kyrkan i dag, på långfredagen, för att minnas Jesu död. Och i två årtusenden har kristna funderat och diskuterat vad som egentligen var meningen med Jesu död. Vad var meningen med denna meningslösa avrättning? Ibland har dessa funderingar och diskussioner övergått i rena stridigheter. Som till exempel här i Sverige under 1800-talet, i den debatt som fått det absurda namnet ”försoningsstriden”. Det var inte en debatt som bara fördes bland präster och akademiker, utan något som de flesta svenskar hade åsikter om, och något folk rentutav kunde starta slagsmål över på krogen.
Men kanske är det mer angeläget att ställa en annan fråga än vad som var meningen med Jesu död (denna meningslösa avrättning, som precis som varje mord eller avrättning inte kan vara något annat än meningslös…) Det är kanske mer angeläget att fråga om Jesu meningslösa död också gjorde hela hans liv meningslöst, liksom vi får ställa oss frågan om någons alltför tidiga död gjorde den människans hela liv meningslöst:
Den hiv-positive som insjuknade och dog i aids på grund av utebliven (eller nekad) vård. Den unga ensamstående föräldern som gick bort i cancer. Alla barn som dör av uttorkning eller näringsbrist. Och här i vår egen stad: de unga män (ofta inte mer än bara unga pojkar) som förförts till att inte se någon annan väg än våldets och ingen annan gemenskap än det kriminella gängets och som skjuts ihjäl på öppen gata…
Alla dessa som inte fått uppleva fler av livets åldrar än de tidiga, gjorde deras meningslösa, för tidiga död hela deras liv meningslöst? Svaret på den frågan finns kanske hos oss själva: de efterlevande. Det är upp till oss att inte låta någon enda människas liv ha varit meningslöst.
Som den meningslösa avrättningen av Jesus, gjorde den allt han hade sagt och gjort under sin levnad meningslöst? Allt han hade predikat om försoning, gemenskap med Gud, evigt liv, enhet bland lärjungarna; hans löften om den heliga Andens kraft och vägledning; alla hans förtroliga samtal med människor; hans helbrägdagörelser och sociala upprättelser av sjuka och åsidosatta; hans svidande kritik av de religiöst, ekonomiskt och politiskt privilegierade… Gjorde hans för tidiga död allt detta meningslöst?
Vi kan fundera och diskutera i all oändlighet på vilket sätt Kristi död bringar försoning och vi kan ha våra åsikter om det, och det är inget fel med det, men det lär ändå alltid förbli ett mysterium och en gåta för oss, liksom döden alltid är ett oåtkomligt mysterium som vi så att säga får lära oss att leva med. Men svaret på frågan hur Jesu död inte ska göra hans liv meningslöst är inget oåtkomligt mysterium, utan något som står mitt framför våra ögon, i berättelsen vi just har läst:
När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat.
Evangelisten namnger aldrig ”Den lärjunge Jesus älskade”. Första gången evangelisten berättar om denna lärjunge är vid den sista måltiden kvällen före Jesu lidande och död, då lärjungen lägger sitt huvud mot Jesu bröst.
Det är därför inte märkligt att bibelläsare i alla tider har spekulerat i vem denna lärjunge var. Några tänkbara kandidater som har föreslagits är aposteln Johannes, som man ganska tidigt i kyrkan dessutom började hävda var den som hade författat Johannesevangeliet, eller Lasaros, som Jesus bara några dagar tidigare hade uppväckt från de döda. Det är inte heller märkligt att uppfatta den innerliga relationen mellan Jesus och den anonyma lärjungen som betydligt djupare än bara en vänskapsrelation.
Men evangelisten kan ha en alldeles särskild poäng med att inte namnge lärjungen, liksom evangelisten faktiskt heller aldrig namnger Jesu mor: Vem som helst av oss som läser och tar till oss evangelistens berättelse om Jesus kan få identifiera oss med lärjungen, liksom vem som helst av oss kan få identifiera oss med Jesu mor. Och vice versa: Vem som helst vi möter vid någon av världens alla kors kan vara den lärjunge Jesus älskade; vem som helst vi möter i världens Golgotamörker kan vara en Jesu mor.
Traditionen att läsa evangeliernas berättelser om Jesus och lärjungarna på ett sådant sätt har alltid funnits i den kristna kyrkan, vilket även de andra evangelierna vittnar om:
Jesus såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”
(Markusevangeliet 3:34–35)
Det sista Jesus gör i sitt liv i Johannesevangeliet är att inbjuda människor att se varandra, öppna sig för varandra; han inbjuder dem att bli familj med och för varandra – en familj som inte nödvändigtvis grundar sig på arv eller biologi, utan på vilja och behov.
För vi kan ha hur höga och sinnrika tankar om Kristi försoningsdöd som helst, men om vi inte ens där, vid korsets fot och i hans sista andetag, förmår överbrygga konflikter och skillnader, förmår att öppna vår famn för den andre, för vår medmänniska, vad är då meningen med allt det Jesus sade, gjorde och stod för i sitt liv? Och vad är då meningen med vår tro på Jesus, eller att vi ens är här i kyrkan denna fredag?
När den lärjunge Jesus älskade och Jesu mor tog emot varandra och accepterade varandra som familj gav de Jesu liv en mening som inte ens hans för tidiga död kunde omintetgöra. ”Han sade: ’Det är fullbordat.’ Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.”