02 jul We’re on a Mission from God – en predikan om apostlaskap
Predikan av Stefan Albinsson i S:t Peters kyrka den 1 juli 2018
Apostladagen: Sänd mig
Lukasevangeliet 5:1–11
En gång när Jesus stod vid Gennesaretsjön och folket trängde på för att höra Guds ord fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sade han till Simon: ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.” Simon svarade: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.” Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat – likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.
I alla de fyra evangelier som ingår i Nya testamentet berättas det om hur Jesus kallade Simon Petrus. Först och främst kallades Petrus att bli Jesu lärjunge, men sedan också till att bli hans apostel. Men varje evangelist berättar om kallelsen av Simon Petrus på sitt eget sätt.
I Matteusevangeliet kan man få intrycket av att när Jesus bad Petrus att följa honom, så hade Petrus och Jesus inte tidigare träffats. Den för Petrus fritt främmande Jesus kom liksom bara gående där utmed stranden av Gennesarets sjö; stannade till framför Petrus och sa: ”Följ mig!”
Som det berättas i Matteusevangeliet verkar alltså Jesus ha varit en tidigare okänd person för Petrus, men med sådan kraft i sina ord så Petrus liksom inte hade så mycket annat att göra än att följa med denna för honom egentligen helt främmande och okända person.
Men i Lukas berättelse, som vi har läst från idag, verkar Jesus och Simon Petrus ha känt varandra en längre tid. Jesus kände Petrus och dennes familj och hade åtminstone en gång övernattat hemma hos honom i Kafarnaum. Och det verkar faktiskt inte som om Jesus bara hade knackat på ett random hus i stan och bett om logi över natten, utan snarare som att Jesus redan kände Petrus familj ganska väl. Därför var det kanske inte heller så konstigt att Jesus satte sig i just Petrus båt när han skulle predika för människorna på stranden.
Det går säkert att få ihop evangelisternas olika skildringar av Petrus kallelse så att de stämmer med varandra. Eller så kan vi låta bli, och istället säga att kallelsen kan se olika ut. Det finns människor som kan berätta att de har blivit kallade till det ena eller andra från ena sekunden till den andra: till synes helt oförberedda, eller utan att det egentligen är något de aktivt gått och tänkt på, så helt plötsligt – som en blixt från en klarblå himmel – drabbas de av kallelsen. Och det finns egentligen inte så mycket mer att göra än att följa.
Men kanske är det motsatta mer vanligt: att kallelsen (vad den nu handlar om) är något som växer fram; en tanke som man egentligen har umgåtts med en längre tid. Även då kan det förstås finnas en avgörande punkt – som när Petrus där i båten kastar sig ner för Jesu fötter, och Jesus säger till honom:
Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.
(Luaksevangeliet 5:10)
Nu ska man väl egentligen inte favorisera vissa bibeltexter framför andra, men om jag ska vara ärlig (och det är ju bra att vara har jag hört), tycker jag nog att Lukas framställning av Petrus kallelse är både lite lättare att ta till sig och kanske har mer som vi kan lära oss av än Matteus version. Matteus version är fin den med, men det här att en för Petrus helt främmande person bara stegar fram till honom och säger: ”Följ mig”, och Petrus släpper allt han har för händerna och följer honom – vad ska man säga om det, mer än att så kan det vara ibland?
Ibland kan vi uppleva kraften i Herrens ord så stark och så tvingande att man liksom inte kan göra så mycket annat än att släppa det man har för händerna och följa. Men oftare, och för de flesta, är det väl lite mer så att kallelsen liksom växer fram därför att man har umgåtts med idén eller det sammanhang eller person som kallar en.
Det finns en så fin replik av Petrus i dagens evangelieläsning från Lukas som jag tycker att det kan vara värt att stanna till vid och reflektera och meditera över en stund. Det är när Jesus har sagt åt Petrus att ro ut på djupt vatten och lägga ut näten där. Då svarar Petrus:
Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.
(Lukasevangeliet 5:5)
”Eftersom det är du som säger det….” Jag tänker att det Petrus uttrycker med den repliken är något i stil med detta:
Mästare, om det hade varit bara vem som helst som hade sagt det här så hade jag struntat i det och gått hem och lagt mig efter en lång natt med tungt arbete utan resultat. Men du är ju inte vem som helst. Jag har lärt känna dig under en längre tid; t.ex. när du har gästat mitt hem, och när vi har umgåtts tillsammans i gemenskapen vid måltiderna. Jag har lyssnat till dig när du har undervisat – inte bara nu när du har predikat för folket här ifrån min båt, utan även många gånger tidigare och jag håller med om att det verkligen ligger något i det folk säger när de kallar din undervisning för Guds ord. Jag har sett den omsorg du har visat och jag har fått erfara den makt du har – som häromdagen då du botade min svärmor från hennes febersjuka. Kort sagt: Jag känner ju dig så pass väl att jag vet att du är att lita på, och just därför är jag beredd att göra det du ber mig göra, trots att jag helst nog bara skulle vilja gå hem och dra något gammalt över mig.
Om vi ska vara noga så handlar dagens gudstjänst egentligen inte om lärjungaskapet, utan om apostlaskapet. Nästa söndag kommer gudstjänsten handla om vad det innebär att vara en Jesu lärjunge och följa honom, men idag är det alltså egentligen apostlaskapet som står i fokus.
Så vad är då ”apostlaskap”?
I evangelierna berättas det att Jesu utsåg tolv av sina kanske hundratals lärjungar till sina särskilda apostlar. Men Nya testamentet berättar också att i den tidiga kyrkan även fanns andra än de tolv som kallades apostlar eller hade ett särskilt apostoliskt uppdrag i en eller annan form, som t.ex. Barnabas (Apostlagärningarna 14:14), Andronikos och Junia (Romarbrevet 16:7) – för att inte tala om Paulus.
Ordet apostel (grek. apóstolos) betyder ”utsänd”, ”ivägskickad”, eller ”sändebud”. Nuförtiden är det väl nästan bara i kyrkan man talar om apostlar, men när Nya testamentet kom till var det ett vanligt grekiskt ord för att beskriva en beskickning. Någon eller några hade av t.ex. en kung fått i uppdrag att åka någonstans och samtidigt blivit bemyndigade av kungen att där borta föra kungens talan. En apostel var alltså på vanlig grekiska någon som hade fått fullmakt att representera den där kungen på plats – alltså som ett slags ambassadör.
Och det är också det som ligger i tanken när vi pratar om Jesu Kristi apostlar. De som Jesus hade utsett till sina apostlar hade blivit sända av Jesus för att på olika platser och sammanhang tala och handla å Jesu vägnar. Kristi apostlar talade och handlade alltså inte i egen sak, utan det de sa och gjorde som apostlar hade alltså samma auktoritet, kraft och giltighet som om Jesus själv hade varit där personligen och sagt och gjort de där sakerna.
Vad har nu det här med oss att göra? Jag kommer till det om en liten, liten stund.
I nicenska trosbekännelsen säger vi att vi tror att Jesu Kristi församling är apostolisk:
Vi tror på en enda, helig, katolsk/universell/världsvid och apostolisk kyrka.
De som satte samman denna trosbekännelse tänkte nog i första hand på att församlingen eller kyrkan (vilket ord man nu föredrar) har sin grund i apostlarnas tro och undervisning. Men det går dessutom att förstå denna mening i trosbekännelsen som att i och genom kyrkan fortsätter och pågår än idag den här sändningen; det här uppdraget att tala och handla å Jesu vägnar.
Betoningen och tolkningen av kyrkans apostolicitet kan se lite olika ut i olika samfund, men oavsett kyrkotradition skulle nog alla kristna samfundsriktningar kunna skriva under på att församlingen som helhet blir och är apostolisk, vilket även innebär att varje kristen – varje medlem av församlingen – åtminstone i någon utsträckning har del i den apostoliska tjänsten; har en apostolisk fullmakt. Och det är där vi kommer in i bilden! Det är där du kommer in i bilden!
Genom att tillhöra Herrens apostoliska kyrka, vilken du en gång döptes in i har du också del i kyrkans apostolicitet.
Du är, i gemenskap med kyrkan, kallad, betrodd, bemyndigad och sänd av Kristus att tala och handla å hans vägnar i de sammanhang du finns och lever ditt liv. Visserligen inte med samma universella giltighet och auktoritet som urkyrkans apostlar, vilka liksom utgör grunden, men likväl ändå: kallad, betrodd, bemyndigad och sänd att tala och handla å Kristi vägnar; sänd att tala och handla i Jesu namn.
När vi här tidigare i gudstjänsten bad apostladagens föreslagna psaltarpsalm, sade vi:
I bokrullen står vad jag ska göra.
(Psaltaren 40:8)
Och vi hörde även i den gammaltestamentliga läsningen att Gud gav profeten Hesekiel en bokrulle, då när Gud gav Hesekiel uppdraget att bli Guds profet och sändebud. Men i berättelsen om Hesekiels kallelse fanns det en ganska märklig detalj: Innan Hesekiel kunde påbörja sin mission sade Gud nämligen åt Hesekiel att han först skulle äta upp bokrullen:
Öppna din mun och ät det jag ger dig.
(Hesekiel 2:8)
Ja visst, det är ju jättekonstigt – liksom så mycket annat hos Hesekiel… Men jag tänker att just den konstiga detaljen (dvs. att Hesekiel inte bara skulle åka iväg och läsa upp för folket vad som stod i bokrullen, utan att han själv skulle käka upp bokrullen innan han sändes) kan säga något också till oss, och det uppdrag vi har fått som medlemmar i Herrens församling att föra Herrens talan i vår tid och i våra olika sammanhang.
”I bokrullen står vad jag ska göra…” Ja visst, men det behövs något mer – om det hela ska bli trovärdigt – än att vi bara mekaniskt rabblar upp för oss själva och för andra vad som står i Bibeln.
Guds budskap, som vi får del av i läsningen av Bibeln, både i vår enskilda bibelläsning men framför allt när vi läser Bibeln tillsammans i kyrkans gemenskap, behöver integreras med oss själva. Guds levande ord behöver så att säga sätta sig i vår egen kropp och sammansmälta med våra egna personligheter för att det ska nå fram till andra människor på ett trovärdigt sätt. Psalmisten var väl egentligen inne på samma tanke när hen sa:
Jag har din lag i mitt hjärta.
(Psaltaren 40:9)
Jag tror alltså att vi behöver umgås ganska mycket med Guds ord – bibeln – för det är i bibelns texter vi möter Guds budskap såsom det har blivit förmedlat genom Guds profeter och apostlar. Men det är inte det samma som att förespråka fundamentalism och bokstavstro, för Guds ord är ett levande ord som tar gestalt först och främst och egentligen enbart i Jesus Kristus, men just därför också tar form och gestalt i vårt gemensamma liv som Kristi kropp som är kyrkan, och därmed också i våra enskilda liv som lemmar av Kristi kropp.
Det tar form och gestalt i våra gemensamma och enskilda mångahanda (och sammanlagt tusentals) erfarenheter av den Gud som möter oss i sitt ord, i sin kyrka och i sin värld.
Så när Kristus kallar just dig – i gemenskap med kyrkan, och som en lem i Kristi kropp – och så bemyndigar dig att tala å hans vägnar i dina sammanhang, i din kontext, i din verklighet, finns det en poäng med att det är just dig han kallar. Och det finns en poäng med att det gudomliga budskap som du får förmedla är så som just du kan framställa och förmedla det.
Nu måste vi vara ärliga och erkänna att när kyrkan (vare sig det har skett kollektivt eller av kyrkans enskilda medlemmar) har påstått sig att tala och handla å Kristi vägnar har det inte alltid blivit särskilt bra. Ganska många gånger har det väl snarare gått stick i stäv med det Jesus är och står för. Alla dessa misslyckade och många gånger helt horribla försök att tala och handla å Kristi vägnar kan ju få en att tveka och fundera på om det kanske inte vore bättre för allt och alla om vi både talade och handlade mindre.
Eller så kan vi faktiskt få vara frimodiga och försöka på nytt!
Och jag vill så här i slutet av min predikan föreslå några principer som du kan få fundera vidare på om hur de kanske kan vara en vägledning i din apostoliska tjänst.
”Apostoliska tjänst” – visst låter det stort och högtidligt? I praktiken är det oftast varken stort eller högtidligt om vi tänker på vilka sammanhang den här sändningen att tala och handla å Kristi vägnar oftast rör sig om: Väldigt vardagliga sammanhang som när man är på jobbet, eller går och handlar, eller hämtar på dagis eller umgås med andra eller i september när man – om man är svensk medborgare – ska rösta i riksdagsvalet…. Kort sagt: I allt vi företar oss; kanske varken stort eller högtidligt – men det kan ju vara viktigt och ha betydelse i alla fall.
OK, här är mitt förslag på tre vägledande principer för att det apostoliska uppdraget inte ska gå helt åt styr utan att vi åtminstone i någon mån kan verka som, i våra olika vardagssammanhang, som Kristi ambassadörer; Kristi representanter. Det är två budord och en trosbekännelse:
Den första vägledande principen är Bibelns viktigaste och mest centrala budord:
Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta.
(Femte Moseboken 6:5; Matteusevangeliet 22:37)
Klart som korvspad kan tyckas, men det spelar ju då faktiskt en ganska stor roll vad och hur du tänker att denna Gud är som du ombeds att älska helhjärtat. Om Gud är en Gud som skapar, försonar, ger liv och älskar – ja, faktiskt inte bara älskar utan rentav är kärlek. I så fall är det väl i den andan som du också ska tala och handla å Kristi vägnar: skapande, försonande, livgivande och älskande.
Den andra vägledande principen är det budord i Bibeln som Jesus säger är av samma slag som det största budordet:
Du skall älska din nästa som dig själv.
(Tredje Moseboken 19:34; Matteusevangeliet 22:39)
Även det kan ju tyckas verka klart som korvspad. Men vem är vår når nästa, vår medmänniska? I det här budordets ursprungliga kontext var medmänniskan helt enkelt ens landsman – den som var en själv mest lik; en fri israelitisk man – det var den medmänniska som budordet i sin ursprungliga kontext uppmanade en att älska.
När Jesus utlägger det här budordet – och det fanns även andra rabbiner som var inne på samma linje som Jesus – inkluderar han betydligt fler, ja till och med den som är fientligt sinnad mot en. Om Jesus har rätt i den utläggningen så är det väl också i den andan som du ska tala och handla å Kristi vägnar: så att de du möter i din vardag får en åtminstone någorlunda rimlig chans att ana att de är älskade.
Och så den tredje vägledande principen, och den föreslår jag att vi hittar i kyrkans äldsta trosbekännelse:
Jesus är herre.
(Romarbrevet 10:9; Första Korinthierbrevet 12:3)
När Nya testamentets författare utlägger den här trosbekännelsen vänder de upp och ner på alla givna föreställningar om makt och herravälde och privilegier. Jesus erkänns som herre just för att han avstod från herraväldet; tömde sig på sina gudomliga privilegier och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss:
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.
(Filipperbrevet 2:5–11)
Om de nytestamentliga författarna har rätt i den utläggningen av den urkristna trosbekännelsen så är det väl också i den andan som vi ska tala och handla å Kristi vägnar: som människor – varken mer eller mindre; människor som är oändligt älskade och genombekräftade av Gud.
Så var inte rädd! Om inte förr, så från denna stund, får du fånga människor – till skapelse och kreativitet, till försoning och fred, till nya livsmöjligheter och kärlek.