25 apr Yom kippur – en predikan om att söka Guds stad
Bibelbetraktelse av Stefan Albinsson i videoandakt från Enskilda Högskolan, Stockholm den 25 april 2021
Fjärde söndagen i påsktiden: Vägen till livet
Hebreerbrevet 13:12–16
Jesus led utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.
”Vägen till livet” är temat för den här andakten på den fjärde söndagen i påsktiden, och vi har fått ta del av en av dagens föreslagna läsningar – en text ur Hebreerbrevet om sökandet efter och vandringen mot ”den stad som skall komma”.
Hebreerbrevet är ett nytestamentligt brev med ganska så speciell karaktär. Författaren är okänd för oss, och det är även okänt i vilket sammanhang det här brevet skrevs och ursprungligen lästes och användes. Men Hebreerbrevet verkar nästan mer likna en predikan, så som en sådan kan ha låtit i en fornkyrklig församling, än ett regelrätt brev.
Den för oss anonyma brevskrivaren, eller vi kanske ska säga predikanten, citerar friskt från bibeln och bygger minst lika friskt associationskedjor från det ena bibelsammanhanget till det andra. Och hen tillåter sig då ganska så vidlyftiga eller fantasifulla tolkningar av de bibelord som hen citerar eller anknyter till. Men så hävdar ju denna predikant också att Guds ord inte är något dött eller livlöst, utan, tvärtom, något som är i högsta grad levande och verksamt, och att det levande Gudsordet äger förmåga att tränga in i vår varelses allra innersta djup – ja ända in i våra kroppars märg och ben. (Hebreerbrevet 4:12)
Och i det lilla avsnitt ur Hebreerbrevet som vi stannat till vid i dag får vi verkligen prov på författarens fantasirika associationslek med bibelns ord:
Jesus led utanför stadsporten, för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek.
I Hebreerbrevet tolkas Jesu död på korset med hjälp av texter från bibeln som handlar om de offer som förrättades i Jerusalems tempel. Hebreerbrevets tolkning av Jesu död som ett offer har fått sånt genomslag i kristen teologi och kristet tänkande så att vi under långa tider i kyrkans historia har tänkt att Jesu död som en offerdöd är enda sättet att förstå Jesu död på, och även att hela templets offerkult handlade om synd och skuld. Det finns i bibeln även andra perspektiv både på tempeloffren och på Jesu död. Men att dessa andra perspektiv har kommit i skymundan kanske vi inte i första hand ska klandra Hebreerbrevets författare för, utan handlar väl minst lika mycket om vår oförmåga att hålla flera tankar och tolkningar i gång samtidigt.
Men hur som helst, Hebreerbrevets författare använder ju verkligen bibelns texter om tempeloffren som förklaringsmodell för vad Jesu död på korset innebär. Och då inte minst det offer som förrättades av översteprästen på den stora försoningsdagen yom kippur.
Offerriten på den stora försoningsdagen beskrivs ingående i Tredje Moseboken. Översteprästen skulle en gång om året, alltså på den stora försoningsdagen, slakta en tjur och en bock. Sedan skulle översteprästen ta blodet från offerdjuren och bära in detta blod i det allra heligaste rummet i helgedomen – det rum som ingen annars någonsin fick gå in i och som liksom symboliserade Guds egen heliga närvaro. På försoningsdagen skulle översteprästen gå in i det rummet med blodet från den slaktade tjuren och bocken, och då skulle alla synder som folket hade begått under året försonas.
Men vad skulle man göra med det från offerdjuren som blev över? Det var ju bara djurens blod som skulle bäras in i det allra heligaste rummet. Jo, resten av de slaktade djuren skulle betraktas som smutsigt avskräde. Någon fick ta på sig uppgiften att föra ut detta ur lägret, eller ut ur staden staden, och bränna upp det, och den personen behövde sedan bada och byta kläder för att få komma in i lägret igen.
Alla de här kanske för oss i vår tid och i våra sammanhang främmande tankarna om blodsoffret på försoningsdagen spelar stor roll i den tolkning eller förklaring av Jesu död som Hebreerbrevets författare ger, med den skillnaden att det översteprästen gjorde med offerdjurens blod en gång om året, gjorde Jesus med sitt eget blod en gång för alla.
Och hur många frågor och undringar vi än kan ha inför det här med att blod skulle kunna bringa försoning för synd, så tänkte jag faktiskt lämna det därhän just nu. För Hebreerbrevets författare gör nu en märklig vändning i sitt brev eller i sin predikan i det textavsnitt vi stannat till vid i dag:
Jesus led utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek.
I sin associationslek med bibelns texter glider författaren över från att jämföra Jesu död på korset med blodet som översteprästen bar fram inför Gud i helgedomens allra heligaste rum på försoningsdagen till att i stället beskriva Jesus som det smutsiga avskrädet, resterna som blev över, det som inte hade någon mening eller betydelse, och som därför skulle bäras ut ur lägret för att brännas.
Och så skriver författaren att när vi söker efter det som består, när vi söker efter det som håller och har varaktighet och bärighet, när vi söker efter det som vinner inte i det kortsiktiga men i det långsiktiga loppet, då är det dit ut vi ska söka oss, det är dit ut vi ska styra våra steg: ut till det förkastade, det ratade – eller kanske snarare ut till den förkastade, den ratade, den som alltid väljs bort och som inte ges rum och utrymme i våra fina städer, präktiga byggen och välordnade sammanhang.
För där ute, där som ingen gemenskap förväntades, just där bygger Gud sin gemenskap, en stad av godhet och delgivning.